Minaret

Förundrad inser jag att jag läst inte mindre en fyra riktigt bra böcker direkt på varandra. DET hör inte till vanligheten för kräsen-Hermia.

Leila Aboulelas Minaret är en gripande och fin skildring om en ung kvinna, Najwa. Hennes liv genomgår en stor förändring på grund av dramatiska händelser i hemlandet Sudan. Hon flyr tillsammans med mor och bror till London där hon tvingas se sin familj bryta samman. Najwa får till sist helt på egen hand bygga upp en ny tillvaro, en tillvaro som överskuggas av det förflutna. Från att ha varit en sekulariserad överklasstjej i kortkort som hänger på klubbar i Sudan väljer Najwa att bli en hängiven muslimskt troende kvinna i London.

Det är en roman om att välja att tro. Men det är också en roman om relationer. Fyra män spelar på olika sätt en stor roll i Najwas liv - hennes far, hennes bror, revolutionären Anwar samt den troende Tamer bror till Najwas arbetsgivare - ingen av relationerna är enkel. Alla vållar på något sätt smärta. De mer tillfälliga sammanhang Najwa befinner sig i ersätter hennes familj som hon saknar. Det finns en sorgsenhet över historien som speglar de förluster av kära människor som Najwa drabbats av.

En sekvens som jag fäster mig särskilt vid, kanske för att jag aldrig kommer att få vara med om det, är när Najwa tillsammans med några andra kvinnor firar slutet på Ramadan. Under festen ser Najwa sina väninnor för första gången utan slöja. Författaren låter henne reflektera över slöjbärandet, som är så olikt hennes tidigare liv.

Det här är ingen maskerad. Men det är som att slöjan är den uniform, den officiella utomhusversionen, av oss. Utan den exponeras våra karaktärer.

Jag gillar romanens känsla av äkthet, jag gillar det lite drömmande språket och inflikningarna med ord på arabiska. Boken beskrivs av förlaget som en halalroman vilket Lisa utvecklar hos sig. I stora drag innebär det att romanen skildrar islam inifrån, det är med andra ord en skildring som är motsatt de romaner där islam beskrivs som något att bryta mot, göra sig fri ifrån. Oavsett det vettiga i att dela in litteratur i genrer är det ett intressant tema.

Det finns något, för mig kanske exotiskt, vilsamt över skildringen av bönelivet. Islam skildras med kärlek, det handlar om förståelse, om frid. Utan att förringa den religiösa betydelsen verkar det överhuvudtaget sunt och riktigt att stanna upp en stund några gånger varje dag. Att på bestämda tider vidga livet, låta det genomsyras av något större. Så lätt bara jobba på, hålla farten uppe. Så mycket svårare göra motsatsen. Tar ni där ute verkliga pauser (alltså förutom lunch och kanske någon liten fikarast) under dagen? Lyfter ni blicken ibland, släpper det ni håller på med? Rökning är inte min grej men rökarna tar i alla fall pauser...


Intervju med författaren