"självbiografiska berättelse" Det nakna brödet blev jag nyfiken på efter att ha hört Marina Stagh nämna den under sin föreläsning om arabisk litteratur. Den gjorde mig inte besviken.
Romanen skildrar författarens liv från ca 11 till 20 års ålder. Han beskriver en tillvaro i misär. Fadern är våldsam och misshandlar sina barn och sin fru. Han går till och med så långt att han dödar en bror till Muhammed. En fasansfull händelse som gör att hatet mot fadern växer sig bergfast starkt.
Som barn börjar Muhammed arbeta, det är han och modern som försörjer familjen. Det är tunga arbeten som vara i över 10 timmar/dag. Muhammed växer, han flyttar hemifrån för att arbeta på annan plats. Och till slut flyr han fadern för att aldrig komma hem igen. Livet levs på gatan, utan identitetshandlingar i ett oroligt land som är koloni till Spanien och Frankrike. Muhammed överlever knappt men ändock genom stölder, ströjobb och genom att smuggla varor.
Muhammed beskrivs som en ung man med ett stort begär, med en minst sagt stor lusta. Han tillfredsställer sig med allt han kommer åt: ett träd som han formar till kvinna, med djur, med andra pojkar och så småningom med kvinnor. Och ja, Hermia blir lite generad. Muhammed besöker prostituerade och ett sätt att få pengar till besöken är att själv sälja sig till pedofiler. Det sista händer inte ofta, men det händer. Berättaren är samtidigt ett barn som utsätts för övergrepp och en ung vuxen som låter sin egen lust dominera livet.
Det nakna brödet är en våldsam skildring, det är många slag som utdelas, det är macho. Den är drivet skriven med ett språkbruk som känns modernare än det 50-tal som skildras. Det är ärligt och rättframt och jag gillar det.
Vid sidan av eländet och det hårda livet finns vännerna som inte sviker. Och tack vare ett par av dem leds Muhammed så småningom in på språkets bana vilket ska komma att göra honom till författare.
Under läsningens gång kommer jag på att några av de böcker jag läst på senaste tiden följer temat självbiografisk utvecklingsroman. För hit hör ju även Skammens boning och Rotlös. Gemensamt för de tre texterna är att de trots det unika, det människo- och platsberoende ändå uttrycker något mycket allmänmänskligt. De tre böckerna skildrar också barn i en mycket utsatt miljö och en kamp för ett liv som inte bara handlar om att överleva.
Det nakna brödet utgavs 2002 på Alhambra förlag, i en bokserie med den något sorgliga titeln "Attack-serien för bortglömd litteratur från när och fjärran".
Visar inlägg med etikett arabisk litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arabisk litteratur. Visa alla inlägg
fredag 7 november 2008
måndag 3 november 2008
Det finns föreläsare som är
så där lagomt intressanta att lyssna på och så finns det de som liksom wow gör så att du lyfter lite där i stolen. Marina Stagh (MA) som jag nyss lyssnat på utstrålade sådan stor kärlek till den arabiska litteraturen, till arabiskan och hon förmedlade sitt kunnande på ett så inspirerande sätt att jag lyfte lite. Ja, faktiskt. Om detta är hennes normala tillstånd som föreläsare måste det vara fantastiskt att vara student hos henne.
Precis som förut försöker jag här återge något av föreläsningen. Med reservation dock för feluppfattningar. Rätt mig gärna.
Föreläsningen handlar i huvudsak om den moderna arabiska litteraturen. Om den har MA skrivit i boken Modern arabisk prosa (1996).
Den bild vi får av arabvärlden i media är i huvudsak negativ, vi får en bild av ett konflikt- och problemfyllt område. Det är en bild som enligt MA är svår att värja sig mot. Hon refererar till författare som sagt att det bästa sättet att förstå ett arabiskt samhälle och få kunskap om den arabiska människan är genom skönlitteraturen. Länder och samhällen skiljer sig dock mycket om, MA pratar om en "etnisk mosaik".
Adonis har som svar på frågan om vad som skiljer öst från väst svarat att skillnaderna finns i politik, ekonomi, militära faktorer medan litteraturen är universell.
MA märker, i Sverige, ett ökat intresse för arabisk litteratur. Den översätts alltmer till svenska och litteraturen tas upp på kultursidor och i recensioner. Tio år och längre tillbaka översattes mest författare från Egypten. De senaste tio åren har författare från Libyen, Libanon, Saudiarabien etc nått en svensk publik.
Ett par exempel som verkligen nått ut de senaste åren, både här och i arabvärlden är; Al-Alswanys Yacoubians hus (som också finns som film) och Flickorna från Riyadh av Alsanea. Dessa är utgivna av Bonniers respektive Norstedts. Stora förlag som annars inte givit ut arabisk litteratur. För större delen av utgivningen i Sverige har i stället Tranan, Alhambra och Leopard förlag stått.
MA reder ut begreppen:
Vilket språk skriver de arabiska författarna på?
Hela arabvärlden har ett gemensamt skriftspråk, högarabiska. Alla författare kan därmed läsa varandra samt tala med varandra. Men arabiskan låter olika i tal och är, om jag förstod det rätt, ingen spegling av skriftspråket.
För att bli författare i arabvärlden krävs utbildning, att kunna tillägna sig skriftspråket. MA visar på illustrerade romaner - med känslosamma omslag - allt för att göra det enklare för läsaren att ta till sig det lästa. Det framkommer tydligt att den skrivna arabiskan inte är enkel. Det finns dock enstaka arbetarförfattare som gått vägen t ex via koranskolan. Ett exempel på en sådan författare är marockanska Muhammed Shukri som bl a skrivit självbiografin Det nakna brödet. Den blir jag lockad att läsa efter att ha hört MA:s beskrivning!
Vad skriver författarna om?
Män i solen av palestinske Kanafānī som innehåller noveller.
Lilla berget m fl av Khoury
Profeten av Gibran som kommit i nyöversättning
Jag går från föreläsningen med ett leende. Lycklig över all litteratur jag har kvar att upptäcka. Men också med en glädje över att jag faktiskt läst några och hört talas om flera av de titlar som finns medtagna på litteraturlistan som MA sammanställt. Kanske scannar jag inte den här vid senare tillfälle?
Jag kan förstås inte låta bli att nämna de jag läst på listan som jag tycker är riktigt bra. Obs dock att de är från arabvärlden utan att nödvändigtvis skriva på arabiska:
Khadra: Efter attentatet (Algeriet)
Matar: Ingen i världen (Libyen)
Alsanea: Flickorna från Riyadh (Saudiarabien)
Aboulela: Minaret (Sudan)
Ok, det hade förstås kunnat vara fler... och de lästa är mest från före bloggtid. Och lite dåligt samvete får jag för att jag inte tar mig för att läsa ut Mahfouz Midaqq-gränden som värmer fötterna bredvid sängen och för att jag inte klarat av att ta till mig Barakat (fast översvår arabiska kanske också är översvår svenska?).
Något att tillägga?
Precis som förut försöker jag här återge något av föreläsningen. Med reservation dock för feluppfattningar. Rätt mig gärna.
Föreläsningen handlar i huvudsak om den moderna arabiska litteraturen. Om den har MA skrivit i boken Modern arabisk prosa (1996).
Den bild vi får av arabvärlden i media är i huvudsak negativ, vi får en bild av ett konflikt- och problemfyllt område. Det är en bild som enligt MA är svår att värja sig mot. Hon refererar till författare som sagt att det bästa sättet att förstå ett arabiskt samhälle och få kunskap om den arabiska människan är genom skönlitteraturen. Länder och samhällen skiljer sig dock mycket om, MA pratar om en "etnisk mosaik".
Adonis har som svar på frågan om vad som skiljer öst från väst svarat att skillnaderna finns i politik, ekonomi, militära faktorer medan litteraturen är universell.
MA märker, i Sverige, ett ökat intresse för arabisk litteratur. Den översätts alltmer till svenska och litteraturen tas upp på kultursidor och i recensioner. Tio år och längre tillbaka översattes mest författare från Egypten. De senaste tio åren har författare från Libyen, Libanon, Saudiarabien etc nått en svensk publik.
Ett par exempel som verkligen nått ut de senaste åren, både här och i arabvärlden är; Al-Alswanys Yacoubians hus (som också finns som film) och Flickorna från Riyadh av Alsanea. Dessa är utgivna av Bonniers respektive Norstedts. Stora förlag som annars inte givit ut arabisk litteratur. För större delen av utgivningen i Sverige har i stället Tranan, Alhambra och Leopard förlag stått.
MA reder ut begreppen:
Vilket språk skriver de arabiska författarna på?
Hela arabvärlden har ett gemensamt skriftspråk, högarabiska. Alla författare kan därmed läsa varandra samt tala med varandra. Men arabiskan låter olika i tal och är, om jag förstod det rätt, ingen spegling av skriftspråket.
För att bli författare i arabvärlden krävs utbildning, att kunna tillägna sig skriftspråket. MA visar på illustrerade romaner - med känslosamma omslag - allt för att göra det enklare för läsaren att ta till sig det lästa. Det framkommer tydligt att den skrivna arabiskan inte är enkel. Det finns dock enstaka arbetarförfattare som gått vägen t ex via koranskolan. Ett exempel på en sådan författare är marockanska Muhammed Shukri som bl a skrivit självbiografin Det nakna brödet. Den blir jag lockad att läsa efter att ha hört MA:s beskrivning!
Vad skriver författarna om?
- På 40-talet var författarna frispråkiga. Under 50-60-talen skrev man mer politiskt korrekt.
- Det finns tre tabun i arabisk litteratur - sex, politik och religion.
- Kritik ges mot den egna regimen men litteraturen ges ut i andra arabländer än det land kritiken riktas mot. Eller så förlägger man handlingen till en historisk miljö.
- Hedersmord; ett tema i arabisk litteratur från 30-talet och framåt. Detta beror på att författarna varit progressiva och liberala och velat få människor förstå att det finns andra sätt att agera på. Författarna har stått på de utsatta kvinnornas sida.
- Självbiografier - som t ex ovan nämnda Det nakna brödet; Den första brunnen av Jabra; Stad av saffran av al-Kharrat och Järngräshoppan av Salim Barakat. (MA dröjer kvar lite vid Barakat, denne kurdiske man från Syrien som nu bor i Sverige. Han drev litteraturtidskrift i hop med bl a Adonis, kom till Sverige efter att hans bröder "försvunnit" och fick efter mycket om och men uppehållstillstånd här. Han använder enligt MA en "översvår" arabiska i sin självbiografi. Han rör sig ofta i sagans och myternas värld och är enligt MA "en kurdisk John Ajvide Lindqvist".)
- Under 40-50-talet skrev man i en realistisk tradition. Litteraturen skulle vara samhällsengagerad - ordet "engagemang" var ett slagord. Inspirationen kom från Sartre och Camus som verkade i samma anda. Deras böcker översattes snabbt till arabiska. Man gick en ljus framtid till mötes och det koloniala oket var kastat. Mahfouz är exempel på en sådan realistisk författare. Man överfick sedan till att skriva mer i symboler och gåtor samt testade olika sätt att skriva på.
- Det sker senare en återgång till det traditionella berättande som vi hittar i Tusen och en natt.
- Nu är de arabiska författarna dock tillbaka i en mer realistisk tradition som är mer frispråkig än tidigare. Ett exempel på det är Yacoubians hus. Böcker förcensureras inte längre och man kan ge ut litteratur på privata förlag istället för på statliga.
Män i solen av palestinske Kanafānī som innehåller noveller.
Lilla berget m fl av Khoury
Profeten av Gibran som kommit i nyöversättning
Jag går från föreläsningen med ett leende. Lycklig över all litteratur jag har kvar att upptäcka. Men också med en glädje över att jag faktiskt läst några och hört talas om flera av de titlar som finns medtagna på litteraturlistan som MA sammanställt. Kanske scannar jag inte den här vid senare tillfälle?
Jag kan förstås inte låta bli att nämna de jag läst på listan som jag tycker är riktigt bra. Obs dock att de är från arabvärlden utan att nödvändigtvis skriva på arabiska:
Khadra: Efter attentatet (Algeriet)
Matar: Ingen i världen (Libyen)
Alsanea: Flickorna från Riyadh (Saudiarabien)
Aboulela: Minaret (Sudan)
Ok, det hade förstås kunnat vara fler... och de lästa är mest från före bloggtid. Och lite dåligt samvete får jag för att jag inte tar mig för att läsa ut Mahfouz Midaqq-gränden som värmer fötterna bredvid sängen och för att jag inte klarat av att ta till mig Barakat (fast översvår arabiska kanske också är översvår svenska?).
Något att tillägga?
söndag 7 september 2008
Han vill dem ont
tänker jag om författarens relation till figurerna i Yacoubians hus. Efter en uppstart som känns trög, eller om det är min egen okoncentration och författarens parenteser som skapar tröghetskänslan och inte författaren själv, tar berättelsen fart. Vi följer några av hyresgästerna i ett hus, byggt i europeisk stil, i Kairo . Människorna som bor där är av olika samhällsklass - de som befinner sig i botten bor i toppen, i de små plåtskjulen på taket. Det är en snirklig historia om människor vars liv delvis flätas samman.
En del levnadsöden bereds mer plats än andra, även om jag saknar något slags fördjupning av författaren. Det är mycket som händer men vi får bara se små glimtar, enstaka sidor hos de som skildras - det blir lite för ytligt, inte så genomgripande. Ett ord som följer mig när jag läser Alaa al-Aswanys roman är begär. Begär är något som förenar de personer som skildras men det ser olika ut; det handlar om begäret efter pengar, efter upprättelse, efter hämnd, efter sex etc. Det fungerar som en inte okomplicerad drivkraft och ger karaktärerna ganska cyniska drag. Här möter vi kvinnan som upptäckt sätt att tjäna extra pengar på att spela på sin kvinnlighet, vi möter hennes pojkvän som avspisas från att bli polis och istället söker sig till strängt islamistiska kretsar med syftet att utverka hämnd, vi möter mannen som tar sig en andra fru satsar på politik och stora affärer etc. Det är en roman som i sitt hemland provocerat genom att skildra homosexuell kärlek och genom att överhuvudtaget skriva öppet om sexualitet, både mäns och kvinnors.
Och så var det det här med det onda. Flera av de människor författaren skriver om väcks brutalt mitt i natten för att föras bort av människor som vill dem illa. De misshandlas eller skadas på annat sätt. Jag kan alldeles för lite om Egyptisk samtid för att veta om detta hör till vardagslivet eller om författaren helt enkelt valt att beskriva några hårt prövade människor. Det blir dock lite för mycket av det onda, alltså sett utifrån att det är en skönlitterär roman jag läser. Istället för att jag känner med personerna ser jag mönster som upprepar sig i berättelsen - jag väntar på katastrofer. Naturligtvis kan det vara min egen okunskap om förhållandena i Egypten som gör att min läsning inte riktigt håller måttet.
På ett annat och mer genomtänkt sätt skriver Expressens bokbloggare om romanen.
En del levnadsöden bereds mer plats än andra, även om jag saknar något slags fördjupning av författaren. Det är mycket som händer men vi får bara se små glimtar, enstaka sidor hos de som skildras - det blir lite för ytligt, inte så genomgripande. Ett ord som följer mig när jag läser Alaa al-Aswanys roman är begär. Begär är något som förenar de personer som skildras men det ser olika ut; det handlar om begäret efter pengar, efter upprättelse, efter hämnd, efter sex etc. Det fungerar som en inte okomplicerad drivkraft och ger karaktärerna ganska cyniska drag. Här möter vi kvinnan som upptäckt sätt att tjäna extra pengar på att spela på sin kvinnlighet, vi möter hennes pojkvän som avspisas från att bli polis och istället söker sig till strängt islamistiska kretsar med syftet att utverka hämnd, vi möter mannen som tar sig en andra fru satsar på politik och stora affärer etc. Det är en roman som i sitt hemland provocerat genom att skildra homosexuell kärlek och genom att överhuvudtaget skriva öppet om sexualitet, både mäns och kvinnors.
Och så var det det här med det onda. Flera av de människor författaren skriver om väcks brutalt mitt i natten för att föras bort av människor som vill dem illa. De misshandlas eller skadas på annat sätt. Jag kan alldeles för lite om Egyptisk samtid för att veta om detta hör till vardagslivet eller om författaren helt enkelt valt att beskriva några hårt prövade människor. Det blir dock lite för mycket av det onda, alltså sett utifrån att det är en skönlitterär roman jag läser. Istället för att jag känner med personerna ser jag mönster som upprepar sig i berättelsen - jag väntar på katastrofer. Naturligtvis kan det vara min egen okunskap om förhållandena i Egypten som gör att min läsning inte riktigt håller måttet.
På ett annat och mer genomtänkt sätt skriver Expressens bokbloggare om romanen.
onsdag 18 juni 2008
Minaret
Förundrad inser jag att jag läst inte mindre en fyra riktigt bra böcker direkt på varandra. DET hör inte till vanligheten för kräsen-Hermia.
Leila Aboulelas Minaret är en gripande och fin skildring om en ung kvinna, Najwa. Hennes liv genomgår en stor förändring på grund av dramatiska händelser i hemlandet Sudan. Hon flyr tillsammans med mor och bror till London där hon tvingas se sin familj bryta samman. Najwa får till sist helt på egen hand bygga upp en ny tillvaro, en tillvaro som överskuggas av det förflutna. Från att ha varit en sekulariserad överklasstjej i kortkort som hänger på klubbar i Sudan väljer Najwa att bli en hängiven muslimskt troende kvinna i London.
Det är en roman om att välja att tro. Men det är också en roman om relationer. Fyra män spelar på olika sätt en stor roll i Najwas liv - hennes far, hennes bror, revolutionären Anwar samt den troende Tamer bror till Najwas arbetsgivare - ingen av relationerna är enkel. Alla vållar på något sätt smärta. De mer tillfälliga sammanhang Najwa befinner sig i ersätter hennes familj som hon saknar. Det finns en sorgsenhet över historien som speglar de förluster av kära människor som Najwa drabbats av.
En sekvens som jag fäster mig särskilt vid, kanske för att jag aldrig kommer att få vara med om det, är när Najwa tillsammans med några andra kvinnor firar slutet på Ramadan. Under festen ser Najwa sina väninnor för första gången utan slöja. Författaren låter henne reflektera över slöjbärandet, som är så olikt hennes tidigare liv.
Det här är ingen maskerad. Men det är som att slöjan är den uniform, den officiella utomhusversionen, av oss. Utan den exponeras våra karaktärer.
Jag gillar romanens känsla av äkthet, jag gillar det lite drömmande språket och inflikningarna med ord på arabiska. Boken beskrivs av förlaget som en halalroman vilket Lisa utvecklar hos sig. I stora drag innebär det att romanen skildrar islam inifrån, det är med andra ord en skildring som är motsatt de romaner där islam beskrivs som något att bryta mot, göra sig fri ifrån. Oavsett det vettiga i att dela in litteratur i genrer är det ett intressant tema.
Det finns något, för mig kanske exotiskt, vilsamt över skildringen av bönelivet. Islam skildras med kärlek, det handlar om förståelse, om frid. Utan att förringa den religiösa betydelsen verkar det överhuvudtaget sunt och riktigt att stanna upp en stund några gånger varje dag. Att på bestämda tider vidga livet, låta det genomsyras av något större. Så lätt bara jobba på, hålla farten uppe. Så mycket svårare göra motsatsen. Tar ni där ute verkliga pauser (alltså förutom lunch och kanske någon liten fikarast) under dagen? Lyfter ni blicken ibland, släpper det ni håller på med? Rökning är inte min grej men rökarna tar i alla fall pauser...
Intervju med författaren
Leila Aboulelas Minaret är en gripande och fin skildring om en ung kvinna, Najwa. Hennes liv genomgår en stor förändring på grund av dramatiska händelser i hemlandet Sudan. Hon flyr tillsammans med mor och bror till London där hon tvingas se sin familj bryta samman. Najwa får till sist helt på egen hand bygga upp en ny tillvaro, en tillvaro som överskuggas av det förflutna. Från att ha varit en sekulariserad överklasstjej i kortkort som hänger på klubbar i Sudan väljer Najwa att bli en hängiven muslimskt troende kvinna i London.
Det är en roman om att välja att tro. Men det är också en roman om relationer. Fyra män spelar på olika sätt en stor roll i Najwas liv - hennes far, hennes bror, revolutionären Anwar samt den troende Tamer bror till Najwas arbetsgivare - ingen av relationerna är enkel. Alla vållar på något sätt smärta. De mer tillfälliga sammanhang Najwa befinner sig i ersätter hennes familj som hon saknar. Det finns en sorgsenhet över historien som speglar de förluster av kära människor som Najwa drabbats av.
En sekvens som jag fäster mig särskilt vid, kanske för att jag aldrig kommer att få vara med om det, är när Najwa tillsammans med några andra kvinnor firar slutet på Ramadan. Under festen ser Najwa sina väninnor för första gången utan slöja. Författaren låter henne reflektera över slöjbärandet, som är så olikt hennes tidigare liv.
Det här är ingen maskerad. Men det är som att slöjan är den uniform, den officiella utomhusversionen, av oss. Utan den exponeras våra karaktärer.
Jag gillar romanens känsla av äkthet, jag gillar det lite drömmande språket och inflikningarna med ord på arabiska. Boken beskrivs av förlaget som en halalroman vilket Lisa utvecklar hos sig. I stora drag innebär det att romanen skildrar islam inifrån, det är med andra ord en skildring som är motsatt de romaner där islam beskrivs som något att bryta mot, göra sig fri ifrån. Oavsett det vettiga i att dela in litteratur i genrer är det ett intressant tema.
Det finns något, för mig kanske exotiskt, vilsamt över skildringen av bönelivet. Islam skildras med kärlek, det handlar om förståelse, om frid. Utan att förringa den religiösa betydelsen verkar det överhuvudtaget sunt och riktigt att stanna upp en stund några gånger varje dag. Att på bestämda tider vidga livet, låta det genomsyras av något större. Så lätt bara jobba på, hålla farten uppe. Så mycket svårare göra motsatsen. Tar ni där ute verkliga pauser (alltså förutom lunch och kanske någon liten fikarast) under dagen? Lyfter ni blicken ibland, släpper det ni håller på med? Rökning är inte min grej men rökarna tar i alla fall pauser...
Intervju med författaren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)