tisdag 22 juli 2008

Det vore förmätet

att tro att Arundhati Roy skrivit De små tingens Gud just till mig. Men ändå tror jag det för hennes roman är just en sådan god berättelse som jag söker i min läsning. Och trots att jag vet att boken räcker för evigt, jag har ju läst den förut, så drar jag nu ut på slutläsningen. För att få njuta lite till. Jag är helt uppfylld av berättelsen Och undrar över hur jag kunnat glömma den. Men samtidigt gläds jag åt det eftersom jag får vara med om läsäventyret en gång till.

Det är en vindlande myllrande historia, en lek med orden. Det är dåtid och nutid tätt sammanvävda och skilda åt, var för sig. I centrum för handlingen står tvåäggstvillingsparet Estha och Rahel som bor i Indien, i delstaten Kerala. Allt är frid och fröjd tills dess kusinen Sophie Mol kommer på besök från England och Det Hemska inträffar. Vi möter en familj i sorg och splittring. Ett Indien där klasser/kaster hålls åtskilda från varandra och varje sammanblandning leder till skam och straff.

Jag har aldrig varit i Indien men Roy får mig att känna att jag är där. Hennes bildspråk är så talande - på ett exakt och fantasirikt sätt låter hon historien berättas, miljöer skapas. Det finns klart lysande solkorn överallt i boken - den är full av klokheter, smarta påhitt. Det är en författare som tror på sin läsare. Som inte skriver mig på näsan. Hon gör återkopplingar bakåt eller framåt i texten och utgår från att jag hänger med, minns vad hon skrivit tidigare. Det känns bra att vara betrodd.

1996 gavs romanen ut på engelska som en minst sagt underbar debutbok. Enligt Wikipedia har författaren sedan debuten mest ägnat sig åt film och åt att skriva mer politisk litteratur. Men hon säger sig vara på gång att skriva på en andra roman. Jag törs inte riktigt hoppas på att den blir så här bra. Kanske blir det också något helt annat, en blodig thriller? Men jag ser hur som helst mycket fram emot att möta hennes berättarröst igen. Det är en fantastisk författare.

7 kommentarer:

  1. Oh det låter som en bok som borde upp på "att läsa"-listan! Tack för tipset!

    SvaraRadera
  2. Vilken fin läsning, tack för att du delade med dig. Det är så underbart med böcker som man återvänder till, men ändå ha glädjen att bli som nyförälskad. Jag har faktiskt inte läst boken, men tittat och klämt på många gånger. Det låter onekligen som att det är dags att göra mer än så.

    SvaraRadera
  3. Så fint du formulerar dig om en så fint formulerad bok :-)

    SvaraRadera
  4. Jag kanske skulle försöka med den igen. Förra gången förstod jag mig inte på den alla. Tyckte bara den var konstig

    SvaraRadera
  5. Ja, en fin bok är det... sluta klämma på den :-) läs istället!

    SvaraRadera
  6. Du ger mig lust att också läsa den en gång till.

    SvaraRadera
  7. Kommer mycket väl ihåg romanen. Läste den för några år sedan och har den kvar i bokhyllan. Känner mig dock något kluven inför dess eventuella "storhet". Den hade en inneboende "värme" och ett tilltalande och livskraftigt språk, men som signaturen "Dora" skriver var den även "konstig". Kanske inte lika "konstig" som V.S. Naipauls romaner men ditåt.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!