Jag är Leopardpojkens dotter

heter Johanna Nilssons berättelse om sin farmor och farfar och deras liv som missionärer i Belgiska Kongo, nu Zaire. Det är också en berättelse om hennes pappa och hans syskon. Föräldrarna väljer att tjäna Gud framför att leva med sina barn och under långa perioder är familjen splittrad - med barn och föräldrar i skilda länder. Sveket mot barnen är ett huvudtema i boken. Men det är inte bara föräldrarna som skiljs från sina barn, det är även syskon som skiljs från varandra:

Små syskon ska man inte skiljas från. Små syskon ska man ha nära sig. Så att man kan vaka över dem.

Dessa syskon är inte nära varandra.

Nilsson skriver sig närmare sina farföräldrar och sin far samtidigt som hon skriver sig själv närmare. Genom att försöka förstå sin familjs öde förstår hon, som jag tolkar det, alltmer sig själv. Nilsson bjuder på spännande episoder i djungeln, skildrar faderns inte alltför muntra skolgång och missionärens villkor. Allt på ett lika levande och rättframt sätt. Det är en gripande dkoumentärroman som ger en levande bild inte bara av författarens familj utan också av ett land i förändring. Mycket förtjust är jag med andra ord.