Indiska läsupplevelser

Det har varit en fantastiskt fin lässemester. Många bra böcker, någon mindre bra. Från och med måndag blir det arbete under ett par veckor, tills nästa semestervecka. Sommarläsningen fortsätter under tiden.

Några av mina största och starkaste läsupplevelser står visst indiska författare bakom. Under en semesterresa för att par år sedan ägnades varje ledig stund åt den av mig omtjatade En familjeangelägenhet. I sommar har jag (om)läst De små tingens Gud och nu är jag på god väg genom Bittert arv. Det jag undrar över är om det är en tillfällighet att just dessa tre griper mig så starkt eller om det finns någon gemensam nämnare mellan dem. Och har min uppfattning/uppskattning om böckerna en koppling till författarnas ursprung eller är det bara en tillfällighet?

Det är något med berättarglädjen som förenar dessa böcker. Jag tycker om den närhet som finns till personerna som skildras. Jag tycker om hur alla tre författare utgår från en liten krets, en familj, och utifrån den väver en historia med många olika vinklingar. Det finns en otillfgjord äkthet som är väldigt tilltalande. De tre författarna Rohinton Mistry, Arundhati Roy och Kiran Desai har en fot i den indiska traditionen och en i den västerländska - det ger en bredd och öppnar upp för många berättarperspektiv. De ger en inifrån skildring av Indien på ett sätt som både visar kärlek för och problematiserar landet. Här finns en blandning mellan allvar, djup, lek och enkelhet. Däremot tror jag möjligen att Roy är den enda av författarna som är kvar i landet. Det finns också en skillnad mellan dessa författare och t ex Monica Ali och Jhumpa Lahiri även om jag tycker mycket om dem också. De skildrar dock människor som flyttat från Bangladesh respektive Indien för ett nytt land, en ny kultur. De gestaltar därmed helt andra problem, beskriver i högre grad mötet mellan olika kulturer, olika sätt att tänka. De förhåller sig till ursprungslandet utifrån.

Macondo skriver en del om indisk litteratur men kanske någon där ute har bra grepp om annan indisk litteratur - den som inte når oss i väst. För dessa författare skriver ju på engelska och är tillgänliga för en större publik. Finns t ex Bollywood-kulturen även i litteraturen? Vad präglar den mer "inhemska" litteraturen? Om den nu finns?

Kommer precis på att det enda jag läst av Salman Rushdie, Midnattsbarnen, också slukade mig totalt. Även den läste jag en sommarsemester. Ljuva sommarläsningar. Nu spanar jag mot Anita Nairs Kvinnor på tåg. Kanske har jag bara stött på ett gäng ovanligt bra berättare. Tre av författarna jag läst är dessutom Bookervinnare. Det kanske inte har att göra med deras indiskhet...