min blick i denna natt
din närhets fläkt jag anar
jag ser en skymtning matt
i löven leker suset
och natten lyssnar still
i bleka vårnattsljuset tar dagen långsamt till
mig tyckes natten bära
ditt namn i svag musik
mig tycks du är mig nära
du som min själ är lik
Vilhelm Ekelunds dikt är den enda jag någonsin lärt mig utantill och det enkom för en uppläsning i årskurs 8 eller 9 på Sörbyskolan i Gävle under sent 80-tal. Min kulturkoftetid började där och då och den har aldrig gått över. Men koftan är mycket enklare att bära nu än vad den var där och då. Jag gillar dock den litteraturälskande tjejen som var jag. Minns kärleken som väcktes till den svenska litteraturen, minns mitt "föredrag" om Strindberg och några av mina klasskamraters framträdanden. Där väcktes tanken att litteratur är något man faktiskt får och kan ägna sig åt. Ett ämne som går att studera. Den aha-upplevelsen är ett starkt minne.
Har du något sån't där minne? När blev litteraturen något slags "allvar" - om den nu är det?
Som olyckligt förälskad fjortonåring stötte jag av en slump på Gustaf Frödings...
SvaraRaderaEn kärleksvisa
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
...tyckte jag att jag hittat hem. Blev inte kulturkofta där och då, det kom nog så sent som i trean på gymnasiet, men jag började förstå litteraturens storhet då, vad den förmår ge uttryck för och förmedla, och kände mig aldrig så ensam och övergiven efter det.
Nu när du frågar, så kom jag ihåg att jag i nionde klass skulle skriva en uppsats om Strindberg. Jag flippade ur litet grand, läste 10-15 böcker av honom, skrev egna recensioner och knöt det till hans livssituation och samhällsklimatet. Min svensklärare sade att jag skulle kunna spara uppsatsen och bygga vidare på den vid universitetet. Nu blev det inte så (jag valde Teknisk Fysik), men det var ungefär i högstadiet jag började lära mig dikter utantill och jag minns dem fortfarande.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaTack för era fina berättelser! Jag har nog aldrig tilltalats och tröstats så mycket av just poesi som jag gjorde som tonåring. Minns tyvärr bara att vi pratade om Karin Boye i skolan - genusperspektivet kom långt senare...
Jenny, det är kanske inte för sent att använda uppsatsen? ;-)