av Cormac McCarthy Vägen är att jag läser två böcker samtidigt, men den ena pågår i mitt eget huvud. Jag skapar min egen historia av det som hänt innan det fruktansvärda som boken skildrar. Varför har pappan och pojken klarat sig? Vilka är alla brända människor de möter? Jag söker svaren, kanske kommer de?
Jag är inte räddhågsen men drar mig ändå ofta undan alltför mörka historier, kanske för att min egen inre oro ibland är alldeles tillräcklig som den är. Men nu är sommaren här, glada ting finns att se fram emot och läsningen känns alldeles utmärkt.
Javisst funderar man en hel del över vad det är som kan ha hänt. Känner också igen mig i det att vara noga med att välja rätt tidpunkt att läsa den.
SvaraRaderaPrecis. Man funderar på och undrar vad som hänt, någon katastrof, ett krig, en jättemeteor...? Fast det är ju inte det som är det viktiga i berättelsen, egentligen.
SvaraRaderaJag har fortsatt läsningen, det är en oerhört stark historia. vaknar med sorg i hjärtat efter kvällsläsning. Så mörk men samtidigt med det allra varmaste finaste far-son porträttet. Och nej, själva katastrofen är inte det viktigaste.
SvaraRaderaNär jag hade den som reselektyr till och från jobbet för ett tag sedan, så längtade jag bara att arbetsdagen skulle ta slut så att jag skulle få fortsätta att läsa. Funderade en hel vilken sorts katastrof som hade inträffat men kunde inte bestämma mig för vilken. Mycket stark berättelse.
SvaraRadera