Gymkhana-bibilioteket var ett dunkelt bårhusliknande rum, genomsyrat av en mustig doft av åldrande böcker som var nästan outhärdligt stark och sötaktig. Böckerna hade titlar som för länge sedan bleknat in i de buckliga omslagen; en del hade inte blivit rörda på femtio år, och de sprack i bitar i ens händer och släppte ifrån sig klister, som kitinbemängda insektsdelar.

En beskrivning av ett bibliotek, som kan vara en mardröm likväl som en het längtansdröm, som besöks i Bittert arv. Här lånas böcker, men vännerna tillika biblioteksbesökarna blir stoppade på hemvägen av en vägvakt som, förstås, är misstänksam mot det lånade;

'Vad är det här?' De hoppades på litteratur av antinationellt och uppviglande slag.
'Trollope' sa Lola muntert, eggad och upprymd över händelsernas utveckling. Hon vände sig lättsinnigt till de andra: 'Jag har alltid sagt att jag skulle spara Trollope tills jag blev senil; jag visste att långsamheten skulle fungera som perfekt underhållning när jag inte hade särskilt mycket annat att göra, och, ja, nu har jag kommit dithän. Gammaldags böcker är vad jag gillar. Inga nya saker utan början, mitt och slut, bara en tunn tråd av... fritt flygande plasma...

Jag kan förstås inte låta bli att undra över vad Lola skulle tyckt om boken hon själv befinner sig i...