måndag 28 juli 2008

Johanna Nilssons romaner

har jag läst sedan hennes debut 1996. Jag slås dock gång på gång av hur ojämn hon är. Det är fullt begripligt; jag förstår att man som författare testar olika stilar, olika vägar, olika berättarröster. Men när jag tänker på hur drabbad jag blev av de två första romanerna Hon går genom tavlan, ut ur bilden (1996) och Flickan som uppfann livet (1999) känns det lite sorgligt att resten av hennes texter inte berört mig på samma sätt. Rebell med frusna fötter (2001), Konsten att vara Ela (2003) och De i utkanten älskade (2005) - inget fel på dem men inte kommer de ens i närheten av de två första romanerna. Jag saknar närheten, det är för spretigt, för konstlat. I år kom SOS från mänskligheten en roman som jag läste med viss behållning men som inte alls är den täta, nära Nilsson-roman jag suktar efter. Den känns inte riktigt äkta. Och jag måste kunna tro på en text inom dess egna ramar och det gör jag inte riktigt i det här fallet.

2006, tio år efter debutromanen, kom den bok jag läser nu; Jag är leopardpojkens dotter. Berättelsen ligger naturligt nära författaren eftersom det är den egna familjens historia som skildras. Jag är full av beundran inför Nilssons mod att både ge röst åt och gestalta en inte alltid ljus familjehistoria och samtidigt ge uttryck för sin egen osäkerhet. Det blir en skildring också om skapandets våndor, om konstnärskallet. Jag är så glad att ha hittat den Nilsson jag saknat. Och jag är glad att jag inte läst romanen tidigare. Att jag får den nu, som ett litet paket att långsamt veckla ut. Jag hoppas för min egen egoistiska skull att nästa roman skrivs i samma anda. Att det inslagna spåret i samband med SOS från mänskligheten får ge vika för det mer nära, det innerliga berättandet.

Ett stort sidospår är att jag, i romanen jag läser just nu, träffar på ett djur som jag fascinerades av som barn: Myrsloken.


Johanna Nilsson är för övrigt ett exempel på en författare vars blogg jag inte gärna läser, den stör, på ett sätt som låter flummigt, min relation till henne som författare.

1 kommentar:

  1. visst är hon lite ojämn, och även jag älskade de två första böckerna

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!