2006, tio år efter debutromanen, kom den bok jag läser nu; Jag är leopardpojkens dotter. Berättelsen ligger naturligt nära författaren eftersom det är den egna familjens historia som skildras. Jag är full av beundran inför Nilssons mod att både ge röst åt och gestalta en inte alltid ljus familjehistoria och samtidigt ge uttryck för sin egen osäkerhet. Det blir en skildring också om skapandets våndor, om konstnärskallet. Jag är så glad att ha hittat den Nilsson jag saknat. Och jag är glad att jag inte läst romanen tidigare. Att jag får den nu, som ett litet paket att långsamt veckla ut. Jag hoppas för min egen egoistiska skull att nästa roman skrivs i samma anda. Att det inslagna spåret i samband med SOS från mänskligheten får ge vika för det mer nära, det innerliga berättandet.
Ett stort sidospår är att jag, i romanen jag läser just nu, träffar på ett djur som jag fascinerades av som barn: Myrsloken.
Johanna Nilsson är för övrigt ett exempel på en författare vars blogg jag inte gärna läser, den stör, på ett sätt som låter flummigt, min relation till henne som författare.
visst är hon lite ojämn, och även jag älskade de två första böckerna
SvaraRadera