Boken och jag

Nu är Hermia tillbaka efter en fin vecka i Norrland. Resan avslutades dock med en förkylning som efter första dagens feberattack nu attackerat och blockerat min näsa. Webbsidans vithet gör lite ont i ögonen faktiskt, scrolla ger lätt svajning i huvudet. Men en liten sejour här får det allt bli.

Att ha ett dåligt bokminne, som jag har, är egentligen rätt bra. Även om jag inte utnyttjar det så ofta. Men möjligheten att läsa om redan lästa böcker och uppleva dem som vore de nya finns i alla fall. Det gör jag nu med De små tingens gud av Arundhati Roy. Det har nu inte blivit så mycket tid för läsning i norr eftersom där finns små barn att leka med men mer än halvvägs igenom är jag. Jag fick den i julklapp när den kom i pocket för snart tio år sedan, denna Bookervinnarbok. Men det känns som det är längre sedan jag läste den, för det är inte mycket jag minns. Roligt är att den är så mycket bättre än jag kommer ihåg den. Det är en omläsning som höjer boken över minnet av den.

En sak jag tänker på när jag läser, som på intet sätt är några nya tankar, är hur svårt det är att skriva om något jag riktigt tycker om. Hur mycket lättare vara kritisk, skriva negativt, twista orden. Positivt är svårt - att belasta en fantastisk bok med en massa glada tillrop kan förta något av upplevelsen av det lästa. Och upplevelsen vill jag skydda. Men så har alla år som student också indoktrinerat mig i ett kritiskt förhållningssätt - det är nog inte bara kräsenhet som gör att det är svårt att till fullo tillägna sig goda romaner. Jag anar en rädsla för att naivt hylla, gilla sådant som andra inte uppskattar. Sådant som inte anses vara fint nog. Så mycket enklare vara den naiva läsaren - läsa med alla sinnen öppna men utan den analytiske kritikern som aldrig är nöjd, ständigt hittar något att anmärka på - form, innehåll, yta... Men så svår att hitta tillbaka till och så svårt att stå för.