måndag 21 juli 2008

Boken och jag

Nu är Hermia tillbaka efter en fin vecka i Norrland. Resan avslutades dock med en förkylning som efter första dagens feberattack nu attackerat och blockerat min näsa. Webbsidans vithet gör lite ont i ögonen faktiskt, scrolla ger lätt svajning i huvudet. Men en liten sejour här får det allt bli.

Att ha ett dåligt bokminne, som jag har, är egentligen rätt bra. Även om jag inte utnyttjar det så ofta. Men möjligheten att läsa om redan lästa böcker och uppleva dem som vore de nya finns i alla fall. Det gör jag nu med De små tingens gud av Arundhati Roy. Det har nu inte blivit så mycket tid för läsning i norr eftersom där finns små barn att leka med men mer än halvvägs igenom är jag. Jag fick den i julklapp när den kom i pocket för snart tio år sedan, denna Bookervinnarbok. Men det känns som det är längre sedan jag läste den, för det är inte mycket jag minns. Roligt är att den är så mycket bättre än jag kommer ihåg den. Det är en omläsning som höjer boken över minnet av den.

En sak jag tänker på när jag läser, som på intet sätt är några nya tankar, är hur svårt det är att skriva om något jag riktigt tycker om. Hur mycket lättare vara kritisk, skriva negativt, twista orden. Positivt är svårt - att belasta en fantastisk bok med en massa glada tillrop kan förta något av upplevelsen av det lästa. Och upplevelsen vill jag skydda. Men så har alla år som student också indoktrinerat mig i ett kritiskt förhållningssätt - det är nog inte bara kräsenhet som gör att det är svårt att till fullo tillägna sig goda romaner. Jag anar en rädsla för att naivt hylla, gilla sådant som andra inte uppskattar. Sådant som inte anses vara fint nog. Så mycket enklare vara den naiva läsaren - läsa med alla sinnen öppna men utan den analytiske kritikern som aldrig är nöjd, ständigt hittar något att anmärka på - form, innehåll, yta... Men så svår att hitta tillbaka till och så svårt att stå för.

6 kommentarer:

  1. Så sant, så sant! Et tankekors det der. Der tok jeg med meg en tanke inn i natten. Takk!

    SvaraRadera
  2. En till förkyld här. Så täppt att det är jobbigt att läsa. Och ännu värre att skriva. Det är som du säger svårare att beskriva vad som är bra med en bok. Svårt att sätta ord på positiva känslor. Helst när näsan drar uppmärksamheten till sig.

    SvaraRadera
  3. Mye bra i dette innlegget!
    Men jeg skal nøye meg med å si, at det kreves mot å ha egne meninger. Enklere å slakte en bok; å bli med i en lynsjemobb, enn å stå alene og si "naivt": JEG likte boka, jeg!

    SvaraRadera
  4. Här är en sjukling till, så matt... Fast jag är kärringen mot strömmen, jag tycker det är lätt att skriva positivt. Jag skriver iofs kanske mer om hur en bok påverkat mig och det är ju inte så noga om det är "finkultur" eller inte som påverkar.

    Däremot upplevede jag motsatsen när jag var den enda bland vänner som inte "gillade "Milleniumtrilogin".

    SvaraRadera
  5. Verkar som alla är sjuka för tillfället, jag också.. hostar och hostar... Men jag känner själv att jag har blivit aldeles för okritisk till böcker. Jag tänker allt som oftast. ok, kanske jag inte gillar den så mycket, men det finns säkert andra som skulle uppskatta den och bättre att läsa den här boken än ingen alls..:) Så går det när man som skolbibliotekarie tvingas köpa in "En prinsessas dagbok" och upptäcker att de elever som aldrig läser annars plötsligt plöjer bok efter bok...

    SvaraRadera
  6. Trevligt med era kommentarer!
    Tänker på det Bokomaten skriver; i mitt yrke är jag nog mer tillåtande än mot min egen läsning... om ni förstår hur jag menar. Kanske är jag inte heller så konsekvent i mitt tyckande/gillande/ogillande.

    Hoppas alla sjuklingar är pigga och friska nu!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!