tisdag 8 juli 2008

Jag tror inte på Lloyd Jones

Den får aldrig riktigt fäste, Att tro på mister Pip, jag är inte så säker att jag tror på författaren.
Handlingen i stora drag, som väl flera känner till vid det här laget ser ut ungefär så här:

Tropiska ön Bougainville hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för stridigheterna som rasar. Här lever berättaren Matilda tillsammans med sin mor. Fadern har försvunnit till Australien. I byn finns en vit människa kvar - mr Watts - de andra har lämnat ön och dess kopparbolag. Mr Watts lever med en svart kvinna som han drar runt i en vagn. Varför vet ingen. När tillvaron rasat tar sig den vite mannen an barnen genom att bjuda dem på undervisning i det annars övergivna skolhuset. Undervisningen består av uppläsning av Dickens roman Lysande utsikter. Därtill kommer kvinnor och någon man från byn för att berätta för barnen om olika saker - om Gud, om fiske, om ballongrankan etc. Ibland får byn hotfulla besök av antingen rebeller, som tillhör de "egna", eller av "rödskinn" från intilliggande ö-grupp.

Det är tänkt att vara en roman om berättandets magi, om dess betydelse för att härda ut i en grym värld, för det är till stora delar en grym historia om berättas. Men jag får inte ihop det. Berättarrösten tilltalar mig inte och jag har svårt att placera den. Jag hör inte, som tänkt, den unga kvinnan Matildas röst i mitt huvud utan den äldre högst verklige författaren, Lloyd Jones. Och jag gillar inte alla delar av hans beskrivning av de olika människorna, trots att orden alltså ska vara Matildas. Känslan av att det finns ett stråk av nedlåtenhet i texten försvinner aldrig helt.

Författaren har helt klart en historia att berätta men det är så mycket som ska berättas att det blir mer ytflyt än djup. Det blir, ibland fasansfulla, anekdoter som staplas på varandra.

I slutet av historien skriver berättaren, Matilda:

Jag har försökt beskriva händelserna som de ägde rum för mig och min mamma på ön. Jag har försökt att inte smycka ut det.

Kanske är det just utsmyckningen jag saknar. Det känslomässiga vid sidan av det intellektuella berättandet. Fördjupandet av karaktärerna. För att vara en roman om drömmar och om fabulerandets konst känns den torr. Och visst vill jag Matilda väl men det går lite väl bra för henne. Realisten i mig köper inte hennes hennes livs/kultur/rums-klassresa.

Någon som tyckt annorlunda och förhoppningsvis bättre om romanen?

Och ja, ni har rätt. Nu ska jag gå och leta reda på mitt mer positiva jag.

Letar också vad andra skrivit om romanen. Det är häftigt att man kan tycka så olika!
Bokmania skriver
Tinas läslust skriver

Åh, vad har de sett som jag missat? Varför varför varför tyckte jag inte om boken? Känner mig som en kall och hård människa. Jag kanske är en kall och hård människa...

4 kommentarer:

  1. Ibland är man kanske inte på rätt våglägd bara... Om du läser boken igen vid ett senare tillfälle kan det hända att bitarna faller på plats bättre. Fast, egentligen är det inte meningen att ALLA ska gilla ALLA böcker. Det vore trist. Oliktänkande i fråga om boksmak stärker mångfallden även bland bokmalar :-)

    SvaraRadera
  2. Ja, visst är det så. Alla kan inte gilla alla böcker. Och jag är helt med - för mångfalden!

    SvaraRadera
  3. Synd, litar på dig, fick den i min sommarpåse och hade försökt prova att läsa den i sommar, har försökt tidigare men gav upp, så nu tänker jag inte ens försöka igen.
    Signe

    SvaraRadera
  4. Om Du är en kall och hård människa så är jag det också, tyckte inte heller om den...

    http://labibliofille.blogspot.com/2008/05/lloyd-jones-mister-pip.html

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!