Fem gånger författare - igår i Gävle

Författarcentrum Norr har sitt årliga sommarmöte här i krokarna och till min stora glädje bjöd de in också allmänheten till gårdagskvällens aktivitet. Anledningen till att maken och jag dröjde oss kvar i stan efter jobbet var Jonas Hassen Khemiri. Maken och jag har en egen oorganiserad Khemirisk fanclub, tillägnad Jonas och hans skådespelande bror Hamadi. Den förre framträdde på mitt bibliotek för snart fyra år sedan och igår kväll var en scen i Gävle återigen hans.

Efter en lite knölig introduktion fick han äntligen ordet och började berätta kring temat att skriva för scenen, och om dess eventuella olikheter jämfört med att författa romaner. Ingången till teatern har inte varit självklar för Khemiri, och han bryter medvetet mot det förväntade genom att som i Invasion! låta några till synes vanliga (men ändå ovanliga) teaterbesökare störa det som utspelas på scenen, för att sedan göra just invasion och ta över. Jag har läst Invasion! som finns i samlingen med samma namn. Fem gånger Gud har jag både läst och sett på scenen. Jag tror inte Khemiri säger namnet Brecht, men nu i efterhand tänker jag på hans distanseringseffekter. Ett drama som inte berörs och som jag bara läst om är Apatiska för nybörjare, det hade varit intressant höra något om hur man närmar sig ett sådant plågsamt ämne, apatiska flyktingbarn.

Även den här gången var det roligt och intressant att höra Khemiri prata om sitt skrivande, och dela med sig av sina tankar kring de egna teatertexterna, där ljudet, hur det låter, har en alldeles speciell betydelse. Som avslutning fick vi ta del av en text skriven efter självmordsattentatet i Stockholm, som jag tror jag läst tidigare. Tankeväckande och starkt och en fin avslutning av hans del.

Därpå följde en uppläsning av det lite mer lokala författarnätverket BLÄCK. Helen Rådberg, Anna Jörgensdotter, Viveca Sjögren och Anna-Clara Tidholm bjöd på nyskrivna texter. Särskilt stycket ur Jörgensdotters pågående verk om den svenska konstnären Ester Henning väckte mitt intresse. En konstnär som, läser jag mig till på Wikipedia, tillbringade många år på sjukhus. Texten som författaren läser har en ton som får mig att tänka på Sara Stridsberg, kanske är Jörgensdotter på väg mot ett än mer avskalat språk? Jag ser fram emot något starkt, och beundrar detta att vi i publiken släpps in i det pågående arbetet.

Anna-Clara Tidholm lockade fram många skratt med sin samplade berättelse med ingredienser från texter om personlig marknadsföring och matjournalistik. Mycket underhållande och rätt i tiden!

Litterärt mätta och belåtna trampade vi hem på våra racercyklar genom sommarkvällen. Det var skönt få vara med om en sådan här sak i Gävle, utan att själv på något sätt vara inblandad som arrangör. Att vara vanlig publik, sitta tillbakalutat och bara lyssna. En fråga kvarstår dock - vad skulle blädderblocket på scenen ha använts till?