Olofssons Gånglåt

I lördags följde Gånglåt med på kafétur till Gåsholma. Det var första gången jag var till detta mysiga, havsnära kafé med fiskförsäljning strax intill. Stället bjöd på fridfull läsning där ibland de andra gästernas samtal krokade tag i boken jag läste.

Det här är Elin Olofssons trea och den allra starkaste och mest berörande av dem. En familj/släkt återförenas en sommar på den stora gården i Gärningsberg, något som redan på förhand verkar dömt att misslyckas. Jenny är dottern som återvänt från Stockholm, i en av gårdens stugor har hon hyst in sin älskade älskare. Hit har också mostern Sonia, med artistnamnet Salida, kommit för att tillsammans med Jenny summera sin sångkarriär i bokform. På gården finns Jennys föräldrar Sture och Gun-Britt, alltså Sonias syster. Gun-Britt som gnor och sliter för gårdens överlevnad, som inte står ut med Sonias divaartade latmaskbeteende. Gamla oförrätter, orättvisor, elaka tankar kommer upp till ytan under några dramatiska sommarveckor. Lindrar gör människorna som finns lite i utkanten, t ex Sonias assistent Harpan som är med om ett eget litet äventyr.

Boken väcker och ställer frågor. Hur blir man den man är? Hur ska man förhålla sig till familjen, de närmaste som kan tyckas så annorlunda? Vad gör det förflutna med oss? Hur vet man vad man vill med sitt liv? Och vem tackar en för allt slit? För vems skull gör vi oss till? Den berättar om det fula i oss, det småaktiga, känslorna som göms längst inuti. Det är stark läsning, välskrivet, brutalt.