För gammal för Hemingway?

Det sista jag gjorde innan jag avslutade arbetet inför sommarens semester var att plocka med mig några böcker av Hemingway från bibliotekshyllan. Varifrån denna plötsliga lust att läsa författaren kom vet jag inte, kanske var det helt enkelt bara rätt tid, just nu.

Och visst blev jag full-i-skratt när jag läste detta i DN:

Jag vet inte om jag ska se mig själv som ungdomlig eller omogen, läst Hemingway har jag hur som helst gjort den senaste veckan.

Först ut var den här

Och solen har sin gång från 1926 som var något av en genombrottsroman för författaren. De inledande orden är hämtade från Gertrude Stein och beskriver människorna i boken - "Ni tillhör alla den förlorade generationen". Berättare är amerikanen Jake som vi möter tillsammans med amerikanska och engelska vänner - först i Paris, sedan i tjurfäktningens Pamplona. Brett är kvinnan som männen samlas kring och som sätter många hjärtan i brand, däribland Jakes. Fast det var förut nu är de mer mest vänner. I 20-talets Paris levs livet på de många barerna och kaféerna, sedan byts stadsmiljön mot spansk landsbygd och en veckas lång fiesta. Jag törs inte tänka på hur mycket de dricker i romanen men nästan blir jag lullig bara av att läsa om det. Dessa "förlorade" människor är inte purunga, de är i åldern 30+. De lever ett liv där inget tycks vara av verklig betydelse, där relationer är ytliga och allt kan köpas för pengar. Eller så är det ett ställningstagande - att leva livet för njutningens skull, att låta just det vara livets mening lika väl som något annat? Jag tror inte personerna som Hemingway skildrar är förlorare i sina egna ögon. Kanske inte heller i författarens. Det är en rappt skriven text, med tossiga dialoger och ett laissez-faire sätt att leva. På något dekadent vis var det en uppfriskande, levande skildring att läsa i sommarhettan.

Näst på tur stod Farväl till vapnen (1929). Precis som författaren själv är romanens manliga huvudperson tillika berättare, Frederick, frivillig på den italienska sidan i första världskriget. Han möter den engelskan sjuksköterskan Catherine och de inleder ett kärleksförhållande.

- Var snäll mot mig, lova mig det! Säg? Lova det! Hon såg upp mot mig. För vi kommer att få ett egendomligt liv tillsammans.

Orden som uttalas av Catherine redan under deras första träffar ger en vink om hur relationen ska komma att se ut. Men trots krigstid, skador och olika sorters prövningar är de förhållandevis bekymmersfria. Och något stör jag mig på deras deras tramsiga kärleksyttringar - som står i stor kontrast till den hårda miljö som omger dem, även om de till större delen befinner sig i ett vackert Italien.

Vid sidan av kärlekshistorien skildrar romanen kriget. Författaren ger en bild av krigets galenskap, vansinne och dess godtycklighet där vem som är vän eller fiende inte är något självskrivet. Frederick som är ambulansförare befinner sig vid fronten men vad de gör där och vad som händer verkar mycket oklart - ingen tycks ha kontroll över kriget. Mitt i det overkliga och absurda görs försök att skapa en normal tillvaro med mat, dryck och umgänge. Just skildringen av det meningslösa kriget gjorde starkast intryck på mig under läsningen medan kärleksskildringen engagerade mig ganska lite.

Ännu en bok av författaren ligger här hemma, men den får vänta lite. Är lite ungdomligt mätt just nu på Hemingway.