Man tittar upp

eller "Man looking up" - som är det rätta namnet på den man som sällat sig till de andra statyer som kantar min väg till jobbet. Han är betydligt mindre än jag. En kostymnisse på sjukhusområdet i Gävle.

Undrar vad han tittar på?

Kanske på himlen och de flyende molnen?

Den lille mannen som jag (när jag inte har semester) passerar varje dag är gjord av konstnären Sean Henry. Jag blir lockad att se fler av Henrys figurer och på hans hemsida finns ett helt gäng av dem. Dessutom ställer han ut i Stockholm på Galleri Andersson Sandström under hösten. Jag tror jag ska försöka leta mig dit. Samtidigt undrar jag varför det är intressant med dessa människoavbildade figurer? De är på ett sätt som statyer är mest, men samtidigt lite mer som du och jag. Kanske är det där lockelsen finns att någon skapat dem så lika dig och mig - människor fångade i olika situationer och känslouttryck på ett naturtroget sätt. Det finns inget förskönande i mannen med rynkan mellan ögonbrynen. Det är på något vis vanligheten skulpterad och som i denna form framträder som det mest intressanta. De små skulpturerna visar den stora vardagen. Något sådant.