Flickan på tredje raden

För en längre tid sedan såg jag några äldre filmklassiker hemma i soffan. Någon vecka före semestern botaniserade jag återigen bland klassikerna på biblioteket i jakt på filmer av och med Hasse Ekman. Det resulterade i att Flickan på tredje raden (1949) med manus, regi och medverkan av Hasse Ekman fick följa med hem.

I filmen förs berättelsen fram genom en ring - melodin "denna ringen den skall vandra..." hörs också i inledningen - som på skilda sätt kommer i kontakt med några olika människor. Det är löst sammanfogade scener som binds samman av ringen. Den påverkar många människors liv - ibland till det bättre, ibland till något annat. Kring den spinns historier om olika människor, i olika samhällsskikt med det gemensamt att de är i behov av hjälp, förändring, ett ingripande...

Även sedd med 2010-tals ögon fungerar filmen - precis som den klassiska litteraturen. Filmen är varken modern eller omodern, den känns tidlös genom de ämnen som behandlas och intressant då den ger en bild skiftande 40-tals miljöer. Filmens uppbyggnad med löst sammanhängande kapitel tilltalar mig, precis som nyare filmer enligt samma modell.

Det är intressant att ta del av kritikerrösterna som mer än antyder en motsättning mellan Ekman och Ingmar Bergman. Filmen höjs inte till skyarna men skrivs heller inte ned. Citatet från DN avslutas med orden

Det finns naturligtvis en risk för att så mycken vänlighet ska göra filmen alltför sötaktig. Men Hasse Ekman är alldeles för mycket artist för att falla för de riskerna. Han leker bort svårigheterna, han är kapriciös*, han finner på små knep för att trolla bort sin egen hjärtnupenhet.

Både snällt och kritiskt på samma gång. Filmen saknar inte substans eller djupare skikt, den är en pärla från det sena 40-talet. Vid sidan av Flicka och hyacinter (1950) tillhör Flickan på tredje raden Ekmans idag mer kända och uppskattade filmer.

*Kapriciös är ett nytt ord för mig. Det betyder nyckfull, ombytlig, egensinnig... ett ord att börja använda kanske.