Den drunknade

För några år sedan var Svensk bokhandels maffiga katalog Höstens böcker, med förlagspresentationer/reklam en av bibliotekarielivets höjdpunkter. Listor skrevs och läsning planerades. Som den ser ut gör den mig mest nedstämd - den upprepar deckarmantrat så många gånger att jag misströstar angående svensk och översatt utgivning av litteratur. Men det finns förstås böcker i den som lockar till läsning. Nu har jag läst en av dessa - Den drunknade av Therese Bohman. Debutromanen lever upp till mina förväntningar.

Det är en klaustrofobisk skildring om två systrar, med ett ganska vitt ålderspann mellan sig, och den äldre systerns man. Marina, Stella och Gabriel. Marina besöker systern och mannen i huset på den skånska landsbygden. Mötet är trevande, systrarna olika. Men de kommer närmare varandra och att Stellas liv inte är så svalt och perfekt som ytan visar förstår både läsaren och Marina ganska snart. Närmare varandra kommer också Marina och Gabriel. Den här äldre mannen har en magnetisk dragningskraft, även om jag som läsare inte riktigt förstår förtjusningen i honom. Stämningen tätnar och redan titeln förebådar att något kommer att hända. Och det är med den känslan jag läser - att det är på väg mot katastrofen. Den förskjutning i roller som sker i bokens andra del kanske inte är helt oväntad, men ger en suggestiv berättelse.

I romanen är naturen närvarande, både den vilda vid huset på landet och den tämjda och kultiverade i växthuset där Stella arbetar. Det påminner lite om Jessika Berglunds Simtag men där fanns en annan samstämmighet mellan huvudpersonens själsliv och naturens växlingar. I Den drunknade motsvaras de båda natursorterna av en spänning i texten mellan å ena sidan det kontrollerade och å andra sidan det okontrollerade där Gabriel står för det oberäkneliga. Detta skapar en spänning i romanen. Stella är odlande men i sig själv ofruktsam vilket tär på förhållandet till mannen. Men det är mer komplicerat än så.

Det är en roman med referenser till litteratur och konst, t ex prerafaeliterna, annars nog inte så inskrivna i svensk litteratur. Det gör den extra rolig att läsa - det är oväntade citat som berikar det som händer. Det är inte en roman full av stereotyper men något hinner jag irritera mig på den äldre, "farlige", mannen och de båda motsatskvinnorna. Om texten fått ta mer plats hade de fått möjlighet att ges ännu mer färg och liv. En chans att tränga ut ur det trånga triangeldramat och bli något större. Men jag läser begärligt och snoozar inte för att sova utan för att läsa. Författaren har fångat sin läsare.