Konrád och Henrik är barndomsvännerna som inte träffats på 41 år men nu är stunden inne då de ska återse varandra. Männen är åldrande och har levt olika liv där Henrik var sonen i en välbärgad familj, Konrád var konstnärssjälen. Olika var de men, alltsedan barndomen, nära varandra. Konrád var en självklar gäst i Henriks och hans maka Krisztinas hem. Men så, mitt under en jakt, åker Konrád iväg utan förklaring eller avsked. Några år senare dör Krisztina, kvinnan som stått mellan de båda männen.
När de äldre männen möts står Henriks frågor i centrum. Anklagelserna är inte direkta men han har under alla år kämpat med tankarna kring vännens och hustruns svek mot honom vilket har uppdagats undan för undan. Det är Henriks berättelse och tankar om det han tror hänt som delges nästintill i monologens form. Och det är främst förlusten av den manliga vänskapen som sörjs. Den manliga vänskapen skattas högt i romanen, så högt att jag som kvinnlig läsare av idag blir lite stött av idealet. Av att bara män vet att värdera känslan av vänskap. Det är en roman av en annan tid.
Trots att det är själva mötet mellan männen som är huvudpunkten i romanen tycker jag bättre om skildringen av de unga männen och det Wien som skymtar fram. Återseendet mellan de forna vännerna skildras på ett sätt som gör att romanen står nästan för stilla, både i rytm och rum - jag vill se en uppgörelse, en rörelse eller något slags katharsis. Jag hinner till och med bli irriterad på dessa män som inte tagit sig vidare, trots att jag förstår att både vänskap och passion kan vara förödande stark. Det är frustrerande hur tyngda de är av det förflutna, och nu är det för sent: De får inte en andra chans - det är här och nu, inte där och då, som livet pågår. Jag blev berikad men inte överväldigad av läsningen.
Hm. Min rastlösa läsning som vill se uppgörelse etc. Får sig en - tja - känga här.
Tillägg 100527
Jag ser mig som ganska självständig i valet av litteratur att läsa, därför känns det speciellt och lite märkligt att just Glöd och dess författare dyker upp lite överallt. Som vore den en svenska deckare. Undrar hur det kommer sig att jag och flera med mig plockat fram författaren just precis nu?
Flaggan i boken är en rest från när vi firade Europaveckan på biblioteket. Böcker av författare från EU:s medlemsländer försågs med respektive lands flagga. Att leta fram böckerna var ett ypperligt sätt att fylla på läslistan.
Jag lyssnade på den här romanen i en fantastisk uppläsning av Sven Wollter, jag tror att han gjorde romanen än bättre. Jag tyckte mycket om den.
SvaraRaderaTack för din text, jag har glöd liggandes hemma i skaläsahögen.ska bli intressant att se hur jag gillar den! Jag har egentligen ingen koll på Márai, men Glöd är en så´n där roman som jag sprang på i farten, och trodde mig kunna gilla...
SvaraRaderaJag tyckte också mycket om boken, och har precis lämnat en lång kommentar om den hos Snowflake, som tydligen också precis har läst.
SvaraRaderaJag orkar inte skriva om alltihop en gång till, så här fastnar jag i stället för det där du skriver om manlig vänskap. Det är väl just ett sånt där typiskt tecken (som hela boken är ett exempel på) av gamla ideal. Kanske skulle männen i en annan tid upptäckt att de i själva verket var homosexuella? Kanske skulle de i en annan tid insett att kärleken mellan man och hustru måste prioriteras? (Ja, det är ju lätt att glömma bort det i en tid då skilsmässor var minst sagt omständliga.)
En intressant erfarenhet jag gjort är att det här verkar vara en bok som folk från hela Europa läser. En väldigt bra öppnare om man vill tala om böcker :-)
Det verkar vara en bok man kan tycka väldigt olika om och läsa in olika saker i... Får anamma ditt tips, Vixxtoria, och testa boken i mötet med andra européer vid lämpligt tillfälle.
SvaraRaderaHermia: Det är i alla fall lite mer intressant än att diskutera Stieg Larsson. Och diskussionerna blir i regel med personer som har ett litteraturintresse också ;-)
SvaraRaderaVixx: Homo- eller åtminstone bisexuella, det tror jag också.
SvaraRaderaHermia: hade det varit en mer sentida bok hade jag nog också irriterat mig på både hyllningen av den enda sanna manliga vänskapen och att de sitter fast så hårt i det gamla, men i det här fallet tycker jag att båda idealen passar in.
Det här att ständigt resa sig och gå vidare, "ta itu med sitt liv", det känns som ett ganska sentida ideal.
Märkligt att vi läste den nästan samtidigt, hur kom det sig att du plockade upp den?
Snowflake - det var lustigt vi läste den samtidigt! Jag blev nog lite för trött på monologen mot slutet. Tyckte den var väl mångordig. Och jag måste haft svårt se bortom raderna för det ev homosex/bisex-temat fäste jag mig inte vid. Alltså. Så himla mycket gillade jag nog inte romanen...
SvaraRaderaJag läste Stillheten av en samtida ungersk författare, han har tilldelats ett Sandor Marai-pris - därför blev jag intresserad av att läsa den just nu. Men jag har haft den i åtanke sedan tidigare.
Jaså han har fått ge namn åt ett pris? Det är ju ett erkännande.
SvaraRaderaJag tycker det är så roligt att se vilka associationer som väcker lusten för olika böcker. :-)
Och som jag sa borta hos mig var jag nog inställd på homotemat från början.
Hej Hermia
SvaraRaderaDetta är spännande: 21 maj skrev jag en minibiografi om Márai på min blogg. Sen läste jag snowflake om "Glöd", och HollyHock sa att hon stött på Márai och "Glöd" mest överallt, tex hos dej! Hon tipsade mej om din blogg. Nu skall jag länka dej från min blogg. Tänker själv skriva ngt om hans samlade visdom/"Örtabok" från -43!
JanB - tänk så lustigt och märkligt med Márai! Nu ska jag hälsa på hos dig och koppla ditt inlägg till mitt..
SvaraRaderaJa visst är det för märkligt! Men Márais öde, hans civilkurage, hans påtvingade landsflykt, berör mej. Hoppas få tag i filmen om honom och frun Lola.
SvaraRaderaMen nu skall jag plocka fram Stefan Zweig; även han begick självmord. Har du läst hans bok om en schackspelare?
JanB håller med om att det är ett livsöde som väcker känslor.
SvaraRaderaZweig har jag (ännu..) inte läst något av.