Med väskan packad

Den här helgen lämnade jag stan tillsammans med kärleken för ännu en bruksmiljö.
Fast det var inte det gamla, fantasieggande, bruket som var målet för vår resa utan Forsbacka Värdshus, en stunds bilresa från Gävle. Värdshuset som ligger vackert intill Gästriklands egen Storsjö visade sig vara riktigt charmerade. Ett knappt dygn tillbringade vi där, läste, åt gott, promenerade och rekreerade oss.

Rondellhund?

Oftast när jag reser vill jag förutom själva resmålet även passa på att se något annat närliggande. Det kanske är ett tecken på rastlöshet men så är livet också för kort för att hinna besöka och stifta bekantskap med jordens alla intressanta platser. Så Florens gav en avstickare till Pisa, Cinque Terre fick ge vika för en dag i Genua och Karlstad ligger alldeles för nära Oslo för att inte ta bussen dit. Så efter morgonens frukost i Forsbacka fortsätter vi mot Årsunda och Strandbaden där campingen kommit igång, just det är dock inte min grej. Däremot är det skönt att sitta en stund i solen, blicka ut mot sjön.

Färden går vidare mot Tallbo och konstnären Ecke Hedbergs (1868-1959) hem och ateljé.
Hedbergs hem är bevarat och där finns hans målningar, många med landskapsmotiv från Gästrikland. I hus och uthus på gårdsplanen finns utställningar med nu verksamma konstnärer. Det är första gången jag besöker konstnärshemmet och det är just hemmet som är intressant att se. Som jag förstår är hemmet ganska intakt bevarat med rummen möblerade ungefär som då det var en levande bostad. En del av huset rymmer konstnärens boksamling, den är tyvärr avstängd för besökare men jag ser lite utav den - böcker sorterade i bokstavsordning (på författare förstås, inte titel) - Strindbergs Röda rummet och flera verk av Elin Wägner. Här finns inte samma färgstarka kreativa kaos som hos Bror Hjort i Uppsala, Hedbergs hem känns lite mer traditionellt, färgat av landsorten. Det är lite Carl Larsson-light över det hela - på ett bra sätt.

Närliggande landskap som Dalarna och Hälsingland har en mer uttalad och omedelbar charm. Gästrikland ligger lite försynt där intill utan kullor och magnifika kullar. När det är som bäst är det opretentiöst, tryggt och välkomnande. När det är som sämst lider det av mindervärdeskomplex i skuggan och i anonymiteten. Men idag står furorna majestätiskt vid vägkanten, glittrar Storsjön och svävar molnen över himlen. Det är vackert, hemma och jag gillar det.