Miramar

Innan resan till Amsterdam läste jag ut Naguib Mahfouz roman Miramar. Johannes gav rådet att läsa den i ett tidigare inlägg därför och för att jag haft Mahfouz i åtanke som en författare jag gärna vill läsa gjorde jag det.

Miramar är skriven som något slags replik på Lawrence Durrells Alexandriakvartetten som jag läste i februari. Men där Durrell bygger sin berättelse på omkring 800 täta sidor håller sig Mahfouz till det lite mindre formatet - ca 150. Detta är skönt för jag hade inte orkat med ännu ett mastodontverk. Även i Miramar är handlingen förlagd till Alexandria men här är det egyptierna själva som kommer till tals. Det är också i viss likhet med Alexandriakvartetten en historia som berättas ur flera olika synvinklar. Miramar är namnet på ett pensionat där dess ägarinna härskar, hon anställer en ung kvinna från landsbygden på flykt undan ett påtvingat äktenskap. I huset finns flera män vilkas röster berättar i romanen. De representerar olika perspektiv - olika sätt att se på landet, på utveckling och framtid. En person insatt i Egyptens olika politiska skeenden får säkerligen ut mer av romanen än jag. Därmed inte sagt att det är en varken svårbegriplig eller ointressant historia.

Den unga kvinnan utgör föremålet för männens olika intressen - hon ses som en dotter, som åtråvärd eller som äktenskapskandidat. I männens förhållningssätt till henne speglas hur de också ser på Egypten. Saker framträder ur olika synvinklar och bilden av det som sker skiftar under berättelsens gång. Om jag finge önska något så är det kvinnans egen röst, eller kanske landets röst. Även om jag märker att jag lagt boken något bakom mig är det en författare att vilja läsa mera av.