En bok som var väl värd att vänta på i bibliotekskön och ett fint resesällskap var Vänta, blinka av Gunnhild Öyehaug. Denna norska roman som charmar sin läsare, i alla fall mig. På ett alldeles eget sätt berättar författaren några olika människors historia. Det är befriande att läsa något som inte räds det lite absurda eller osannolika utan att för den skull tappa allvaret eller djupet. Det är tanden som färdas från gatubrunnen via fiskens buk till den älskandes ficka. Det är osäkra litteraturstudenten som möter författaren vars ansikte hon nyss smekt på omslaget till hans senaste bok. Det är en smart komponerad roman som håller flera olika trådar levande.
Namn faller tätt i boken - som både tillhör den klassiska och populära kulturen. Det skapar naturligtvis en trivsam igenkänning. Det är lätt att tänka på andra just norska författare som skriver med en befriande lätthet, t ex Henrik H Langeland vars Manuskriptet väckte en känsla hos mig av att vara på äventyr.
Författaren berättar om människor mitt i livet men ändå lite på sidan av. Jag får en känsla av att hon släppt på bromsarna och bestämt att hennes historia ska färdas fritt. Det är inte ogenomtänkt, det är inte flummigt (jo, lite) - utan rart på ett sällsynt vis.
Bokhora delar med sig av en trevlig intervju med författaren.
Eg klarte aldri bestemme meg for om eg likte denne boka eller ikkje. Men eg trur eg kom fram til at ho var både god innimellom og oppskrytt innimellom. Sånn litt begge deler.
SvaraRaderaMorsomt å lese det du skriv om norske forfattarar. Det ser kanskje annleis ut frå utsida enn frå heimlandet.
längt!
SvaraRaderaÅ vilken lust jag får att läsa både den här romanen och Manuskriptet!
SvaraRadera