Manuskriptet - Francis Meyers lidenskap

Manuskriptet av den norske författaren Henrik H. Langeland som jag tog med till Luleå passade kusligt bra in i mitt liv just här och nu. Den blev samtidigt, genom den litteraturvetenskapligt akademiska värld som skildras, en motvikt till den tekniska jag kommit att tillbringa några dagar i.

Francis Meyer är professor vid universitetet i Oslo. Jag fattar direkt sympati för denne man i 50-års åldern som känns så där gemytlig, trevlig och kultiverad. Motvilligt ägnar han denna termin åt en del undervisning trots att hans intention var att forska på heltid. På hans kurs finns en ung kvinna, Nadia, som Francis blir uppöveröronen förälskad i. Nadia planerar att skriva sitt masterarbete om en norsk kvinnlig renässansförfattare, en kvinna som studenten vill sätta in i ett helt nytt perspektiv.

Av en slump kommer Francis över en tidigare okänd handskrift som har betydelse inte bara för Nadias forskning utan för den norska litteraturhistorien. Någonstans här börjar det svaja för Francis. Hans gränser för vad som är rätt och riktigt förskjuts när han agerar ut sin kärlek till Nadia. Det är som om diktverken och tankarna kring dessa sammanblandas med hans eget liv. Francis tappar på något märkligt sätt koncepten och handlar som vore han i ett rus, vilket han troligen också är. Författaren skildrar detta väldigt skickligt och smygande, även om mina sympatier för Francis aldrig helt försvinner ställer jag mig alltmer frågande inför honom. Som läsare ligger jag också ibland steget före medan huvudpersonen själv tycks sakna insikter om vad som komma skall och hur det han gör ter sig för andra. Vid sidan av Francis liv får läsaren också ta del av intrigerna på den litteraturvetenskapliga instiutionen - där händer både det ena och det andra...

Och boken hakar på flera plan och ställen in i mitt eget nu. När jag satt på flyget i torsdags läste jag om en annan flygresa, den i boken, och med tanke på vad som händer i kapitlet är jag glad över att inte vara flygrädd. Glad är jag också över att makens disputation inte gick som den som skildras mot slutet av romanen... Boken gav däremot en anledning till att jämföra de svenska och norska akademiska traditionerna.

Langeland är väl hemma i miljöerna som skildras och minsann; han dyker själv upp i romanen. Även andra norska kulturpersonligheter (Erlend Loe, Fredrik Skavlan, Vigdis Hjorth mfl) figurerar med sina rätta namn i romanen vilket ger den en extra krydda.

Skrivet av någon annan hade kanske den historia som Langeland berättar tett sig patetisk och mindre lustig. Men författaren har skrivit något som är både skärpt, tankeväckande och underhållande, rentav roligt. Bara det att den handlar om LITTERATUR på det sätt den gör är en njutning!

Anbefalles!


Tack till Lena K E som i sin kommentar hos Jenny B gjorde mig påmind om boken!