Översten får inga brev - El coronel no tiene quien le escriba

I morse vaknade jag tidigt, skönt utvilad. Jag börjar dagen med att läsa ut en av böckerna som ingår i Lyrans projekt Jorden runt på 8 böcker - Översten får inga brev av Gabriel García Márquez. En annan av böckerna har jag läst tidigare Färden genom mangroven av Maryse Condé om den har jag skrivit här.

Men nu till den lilla byn i Colombia och översten som i 15 år väntat på ett brev innehållande uppgifter om den pension han ser sig ha rätt till som krigsveteran. Promenaden varje fredag till mötet med brevbäraren är tillvarons puls. I väntan lever översten och hans fru i svält, när inget längre finns att sälja för att få pengar hur ska man då göra för att fylla magen med mat? Visst finns där stridstuppen, värd en lite större summa pengar, som hustrun tycker bör säljas. Men av stolthet och för att tuppen inger värde och visar mot ett möjligt friare liv göds den vidare.

Lite tveksam börjar jag läsningen av den lilla romanen; författarens Hundra år av ensamhet är något av det allra bästa jag läst medan hans Kärlek i kolerans tid gjorde mig besviken. Översten får inga brev är en stark skildring av den lilla människan, av hopplöshet och fattigdom. Samtidigt finns där en stärkande livsvilja och en envis längtan efter att allt ska ordna sig. I det lilla formatet finns också den stora världen, ryms det förtryck människan utsätts för. Här finns inte den magiska realism som kännetecknar Hundra år av ensamhet men en obarmhärtig verklighet.

Boken får ytterligare sammanhang genom Alejandro Leiva Wengers personliga förord och Eva Stenvångs efterskrift. Mer om litteraturhistorien i Latinamerika har Stenvång skrivit här, på Macondo.nu

Nu känner jag mig genast lite mer laddad inför Bokmässans spanskspråkiga tema.