Av Emmanuel Carrère, som också skrivit den obehagliga Doktor Romand om läkaren som ljuger ihop sitt liv, har jag nu läst En rysk roman (2007, på sv 2009). Romanen är skriven som en "auto-fiction", en fiktiv självbiografi som verkar förknippad med samtida franska författare. Svenska exempel som jag tänker på är Daniel Sjölins Världens sista roman och Jonas Hassen Khemiris Montecore fler finns säkert att räkna upp...
I de svenska berättelserna är det för mig som läser ganska uppenbart vad som är sant och inte, i Carrères roman är detta mindre säkert. Han är inte en välkänd person för mig på samma sätt som de svenska författarna. Därför söker jag efter att jag läst boken hans namn på nätet, för att se vilka överensstämmelser som finns i boken.
Det är inte någon vidare trevlig gestalt han gör av sig själv, Carrère. Romanen är ett sökande i den egna familjehistorien, ett försök att komma till rätta med morfadern som försvann. Sökandet leder Carrère till Ryssland där han ska göra en filmdokumentär om först en ungersk krigsfånge och sedan om själva byn han besökt. Hela företaget verkar förvirrat och syftet med dokumentären är inte ens klart för författaren själv. Han engagerar sig inte heller helhjärtat utan låter fotografen agera på egen hand. Den här byn och människorna de möter, iakttar och kommer allt närmare återvänder berättaren till.
Carrère är en depressiv person som flyr in i sig själv. Relationen till Sophie som han träffat en kortare period gör honom desperat, frustrerad och obehaglig. Han har svårt att visa kärlek och har, inte helt obefogat, svårt att lita på Sophie. Carrère leker med Sophie, sätter relationen på spel.
Romanen handlar mycket om berättandet och om hur det kan gripa in eller inte gripa in i livet. Carrère tror sig kunna styra över berättelsen, men det han iscensatt går inte som planerat: En erotisk novell publicerad i Le Monde är tänkt som en gåva till Sophie men läsanvisningen till henne fungerar inte, något annat kommer emellan och hela berättelsen förlorar sin mening. Men utmanar istället hela tillvaron. Författaren är inte en magiker han trott sig om att vara. Novellen finns med i boken och det är väl den omslagstexten pekar på med orden: "Inledningens gediget episka romankonst visar sig bedräglig; plötsligt öppnar sig fiktionen och berättelsen griper in i både författarens och hans läsares verklighet". Men så dramatiskt blir det ju inte i alla fall inte för mig. Snarare är det de fiktiva läsarna som påverkas. Så vad är det med baksidestexterna, som jag läser mot bättre vetande? De svekfulla texterna har diskuterats både här och där.
Carrère porträtterar människans fulhet och litenhet hennes mesta osäkerhet och krävande ömklighet. När jag läser undrar jag om författarens identitet berörts av boken men kanske påverkas man inte på det sättet av att skriva auto-fiction?
Franska bokbloggen Le blog de livres avslutar en recension om boken med orden
C’est un beau roman, mais il est cruel, torturé et compliqué.
Och jag kan tillräckligt mycket franska för att hålla med. Men jag hade nog väntat mig något lite mer raffinerat - särskilt med tanke på baksidestexten. Men sådana texter är nu ingen garanti för bokens innehåll. Det ska jag försöka komma ihåg.
Nu är det nog hög tid för mig att bege mig till Latinamerika för där vill jag ju göra ett stopp på resen "Jorden runt på 8 böcker".
Du borde läsa "Mustaschen", också av Carrère (såg den häromdagen men kan nu inte hitta den i OPAC ??) - en märklig och aningen skrämmande historia, men bra!
SvaraRaderaDen stod jag faktiskt och höll i häromdagen (och nej jag har inte gallrat och tagit med hem..;-)). Den nämns i En rysk roman också.. Roligt att du läst den!
SvaraRaderaJag funderar över om baksidestexterna inte har ändrats lite på senare år (säg ett spann på ett drygt decennium). Jag har en känsla av att förut var mer av beskrivningar, och nu mer är ett sätt att verkligen sälja in boken till läsaren. Någon som känner likadant?
SvaraRaderaFör det tråkiga är ju när en riktigt bra bok skrivs upp så mycket att man har så höga förväntningar att man blir besviken för att den inte var så bra som man trott. Trots att det alltså _var_ en bra bok. Jag uppfattar din beskrivning av den här boken så, Hermia.
För övrigt tycker jag att det är ganska befriande att läsa en "autobiografi" om någon som man inte känner till. Man slipper sitta och lägga pussel, som man gör annars. Det kan vara lite samma känsla när man läser en liknande bok av en svensk författare, där man inte heller har koll på hur mycket som stämmer med verkligheten (men man har hört att den ska ha självbiografiska inslag).
Du förstår mig helt rätt, Vixxtoria - romanen var bra men motsvaras inte av baksidan. Kanske stämmer det att texterna blivit mer säljargument än läsarinformation. Jag har inte hängt upp mig på baksidan tidigare på det sätt jag gör nu, om det handlar om ökad känslighet eller medvetenhet eller om det faktiskt är texterna som ändrats - det skulle vara intressant att undersöka...
SvaraRaderaFör att välja en bok jag inte känner till behöver jag ju texten på baksidan som någon slags ingång till vad jag håller i min hand. Så fungerar i alla fall jag, och det känns lite trist att, tja bli missledd. Tänker på när man bokpratar för barn eller vuxna, hur pratet är något slags motsvarande ingång men lite mer utvecklad. Men man säljer ju inte in en bok genom att överdriva eller övertolka sidor hos den.