Hjulskifte - Hjulskift

Boken jag började läsa för snart en vecka sedan, Regnmakarens barn, är bra. Det är den. Men just nu behöver jag något annat, mindre långsamt; ett quick fix eller snabbverkande balsam för min slätstrukna höstsjäl. Så jag lånar hem nya böcker att läsa, däribland Hjulskifte (2008) av den norska författaren Vigdis Hjorth som jag läste ut under morgontimmarna.

Den medelålders Louise är bokens huvudperson och är i likhet med Francis Meyer i nyligen lästa Manuskriptet litteraturprofessor vid universitetet i Oslo. Förstås möts de inte, de är ju fiktiva bägge två. Men jag tycker om att tänka på det - att de är kollegor. Louise är trött på allt; på sin forskning, på studenterna hon ska undervisa, på mannen hon träffar. Det är tungt just nu och hon befinner sig i en lucka i tillvaron. På en bluesfestival möter hon bilförsäljaren Truls som är några år yngre. Mötet där blir en början på något slags relation mellan dem.

I Hjulskifte möts akademikern och arbetaren, den ena rör sig vant i kulturkretsar, den andre har aldrig läst en bok. Temat i romanen känns igen från t ex Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid där bibliotekarien möter bonden. Men där Grabben i graven bredvid på ett humoristiskt sätt beskrev situationer är Vigdis Hjorths roman reflekterande, resonerade och analytisk. Vigdis Hjorth flätar samman Louises upplevelser med resonemang kring klassmarkörer, samtalsmönster och livsstilar. Romanen påminner i sitt uttryck om Eva Adolfssons En liten historia. Språket andas samma enkelhet och djup. Precis som där finns i Hjulskifte avsnitt att lägga på minnet.

Ett uttryck från mina egna litteraturvetarstudier kommer för mig - "erlebte rebe" eller upplevt tal. Men om det är rätt term att använda här minns jag inte riktigt. Jag tänker i alla fall på den glidning som finns i berättarperspektivet. Författaren berättar om en "hon" men ibland så långt inifrån att det kunde varit ett "jag". Faktiskt stannar jag upp ibland tittar tillbaka för att se om författaren verkligen är konsekvent. Och det är hon förstås.

Romanen handlar om litteratur och om litteratur kontra liv; om det abstrakta kontra det konkreta. Det handlar om livet och de olika sätt vi väljer att leva det på - hur vi ser på oss själva och på varandra.

Han ringer på kvällen och säger att han blir helt slut av att spekulera. Helt slut av att reflektera över ingenting. Det säger han faktiskt. Eftersom hon är annorlunda än de kvinnor han tidigare umgåtts med måse han tyda tecknen och det är väldigt ansträngande. Välkommen till litteraturvetenskapen, tänker hon. Det finns nåt litterärt i en förälskelse, tänker hon, ett kärleksförhållandes inledning, mycket analys och mycket undertext som man nödvändigtvis måste komma till rätta med. Det leder till den känsla han nu upplever och som hon ofta fått i katedern, en hopplöshet över att leta efter nånting egentligt, nåt under, som kanske inte finns där. Istället för att låta sig nöja med den omedelbara upplevelsen, texten så som den är.
Fast så enkelt är det ju aldrig.

Detta balsam fungerar för mig, och boken håller mig sällskap när jobbtankarna sätter in under nattens sena timmar. God läsning, rekommenderas varmt.


Under rubriken Hva er det med Hjorth? finns på bloggen Jeg leser en bra ingång till författarskapet.