Oslo är spelplan

i några böcker jag läst på sista tiden; i Langelands Manuskriptet, i Hjorths Hjulskifte och nu i Erlend Loes Gör vad du vill som jag påbörjade igår. Staden tar olika mycket plats, mest framträdande är den i den förstnämnda boken där platser och gator nämns frekvent. Kanske kan man inte analysera en stad utifrån en text men visst tänker jag på den faktiska staden när jag läser och på min upplevelse av den. Jag var där för första gången under en dag i somras och blev väldigt förtjust - staden kändes vänlig och lugn, inte så jäktad som t ex Stockholm. Stadskärnans format gjorde att vi hann med att se mycket under relativt få timmar. Vi gick förstås den stora paradgatan mot slottet
till Nasjonalmuseet och på några små gator med fina butiker i närheten av någon å. Med mitt lokalsinne skulle jag inte hitta dit igen men mysigt var det. På väg mot en middag i hamnen passerade vi rådhuset.

I Gör vad du vill som jag nu läser drömmer den självmordsbenägna unga kvinnan vars dagbok romanen utgör om rådhuset, om hur hon där möter sin döde morfar.

Jag vet inte hur förtjusta personerna i böckerna egentligen är i sin stad. Francis Meyer i Manuskriptet planerar resor därifrån, resor som ska göra det möjligt för honom att vara nära den förbjudna studentskan. Andra platser än Oslo bjuder på större frihet och ger ökad närhet. Louise i Hjulskifte behöver komma bort från Oslo för att skriva, det är i alla fall vad hon intalar sig själv. Julie i Gör vad du vill känner jag inte så bra ännu men precis just nu sitter hon på ett flygplan mellan två platser. Hon söker sig till en punkt mellan liv och död där den fasta marken tar slut. I Cora Sandels trilogi beger sig Alberte ut i världen. Fast då är tiden en annan och vägen bort kanske den enda vägen fram.

Kanske är det så att vi mer eller mindre söker vi oss bort - för nya perspektiv, nytt innehåll i livet. Staden som ett ankare som tynger, att göra sig fri ifrån. Oslo är i böckerna jag läst en stad att bitvis längta bort ifrån.