Mr Nobody

När SF bjuder på filmfest vill jag förstås vara med och på äkta festivalmanér och för det oväntade mötet väljs filmer efter knapphändig information. Gävle är en av de städer som får se några nya väl valda filmer lite före alla andra. Igår såg jag tillsammans med maken Mr Nobody.

Filmen har en filosofisk ansats - det handlar om valen vi gör i livet och om tiden som inte kan tas tillbaka och investeras på nytt. Filmen är kärleksfullt gjord och har en rejäl dos berättar- och bildglädje. Dessutom är det en film inom Science Fiction-genren. Kanske låter det märkligt?

För det är märkligt. Fram och tillbaka slungas jag i Mr Nobodys eller Nemos* över 100-åriga liv. Som den sista dödliga människan försöker han år 2092 minnas sin tid på jorden. Men det är inte lätt - kanske minns han fel, kanske levde han flera parallella liv. För liksom i filmer som Sliding Doors får tittaren ta del av huvudpersonens olika val i livet och de konsekvenser dessa får. Nemo tvingas välja mellan att resa iväg med sin mamma eller stanna med sin pappa när dessa separerar. Eller väljer han? Här är det inte någon enkel parallellhandling utan en ständig rörelse fram och tillbaka i tid och rum - inom respektive val. De olika val Nemo gör påverkar förstås hur hans liv kommer att gestalta sig, vilka kvinnor han lever med, vilka barn han får, hur hans personlighet utvecklas. Ibland korsar de egna vägarna varandra vilket gör personen förvirrad, som befinner han sig i en dröm. Föreställningen om livet som en dröm är ett av filmens tankespår. Det är rörigt men ändå ganska lätt att hänga med. Däremot är det inte en film enkel att förstå och jag tror den i första hand vill få åskådaren att reflektera och tänka efter.

Under filmens första timme sitter jag helt förstummad, förundrad över det fantastiska jag ser, över de vackra bilderna och de duktiga skådespelarna. Men mot slutet upplever jag en viss mättnadskänsla. Det blir några rörelser i tiden för mycket och lite onödigt utdraget vilket gör att filmen tappar en del av sin ursprungliga magi. Jag hoppas att filmskaparen, Jaco van Dormael, plockar upp några av de idéer som används i filmens sekvenser. För det är en film fylld av olika uppslag som vart och ett för sig skulle kunna bli något mycket större och längre. Ändå rekommenderar jag den - det är en filmresa som jag har svårt att hitta verkliga motsvarigheter till.

Ikväll fortsätter filmfesten - för min del med En sydfransk affär där Kristin Scott Thomas spelar huvudrollen och kanske, om orken håller i sig, avslutas dagen med Kärlek på italienska.

*Om du är i min ålder eller lite yngre kanske du såg en serie på 90-talet som hette Mitt så kallade liv med en ung Clarie Danes i huvudrollen. Den unge man som spelade hennes stora kärlek, Jared Leto, har en minst sagt bärande roll som Mr Nobody.