I morgon under striden, tänk på mig

Ingen tror väl att han någonsin ska komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå minnas hennes namn. Ingen tror väl att någon ska dö vid alldeles fel tidpunkt, trots att det är något som händer hela tiden, och inte heller tror vi att någon oförutsett ska dö i vårt sällskap.

Men just detta händer Victor, berättaren i I morgon under striden, tänk på mig (1994) skriven av den spanske författaren Javier Marías även författare till Alla själar. Bokens jag är bjuden till Marta på middag en kväll när hennes man är i London. Victor vill gärna att något mer ska hända, och efter att Marta lagt sin lille son för natten är hans önskningar på väg att uppfyllas. Men så blir Marta hastigt dålig och dör i Victors armar. Vad ska han göra nu? Hur reagerar man i en sådan situation?

Victor handlar i sina ögon rationellt, i läsarens kanske snarare irrationellt. Han bäddar ned Marta mellan lakanen, ställer fram mat till pojken ifall han vaknar hungrig, avlägsnar spåren efter sig själv och flyr fältet. Dock inte utan skuldkänslor eller oro. Tankarna på händelsen vill heller inte släppa - på ett något krångligt sätt närmar sig Victor Martas familj. Vid sidan av den direkta handlingen återges sekvenser ur Victors tidigare liv. Bilden av honom men också av de andra som agerar i boken blir svajig. Vilka är dessa människor egentligen?

Jag gillar Marías sätt att berätta med sidohistorier som berikar romanen. Författaren ställer frågor om namn och identitet och om skapandet eller mer exakt skrivandet. Ibland blir de lite för många, den modeste kvinnotjusarens blickar på kvinnors vackra vader. Men Marías kommer undan med det genom sin engagerande historia som skulle kunnat vara en kriminalberättelse men som är något annat. Berättarglädjen är farligt smittsam.