Bon appétit

Marcel Prousts vindlande språk är ingen lätt läsning för vintertrötta Hermior. I dagsljus under ledig tid är det en njutning att vila i det sinnliga och jag hänförs tillsammans med den lille pojken av Combrays hagtornsbuskar. Så kommer kvällarna efter jobbet och jag kommer ingenstans i språkets vindlingar. Men idag är jag ledig och solen strålar över bokens sidor så det är snart, alldeles snart lästid.

Maten är central i berättelsen, middagarna styr dagarnas utformning. Om detta finns en bok skriven, Till bords med Proust

där man iscensatt miljöer, menyer och recept utifrån Marcel Prousts romaner. En genväg till Proust, portionsvis, som jag bläddrar lite i för att inte få för mycket av de senare delarna av romansviten avslöjade. Lite underligt kanske med detta smalare perspektiv på litteraturen men boken är fin att bläddra i. Och recepten med uppmaningen att "Be din fiskhandlare filea fisken" och ingredienserna "1 kg små levande sandkrypare" en hälsing från en annan tid (eller helt enkelt från det franska köket?). Desserterna är mer lockande.

I romanen finns den kanske mest omtalade litterära kakan? Den i lindblomstéet nedsmulade Madeleinekakan som sätter fart på barndomsminnena. Sådana kakor serverades, välförpackade, på hotellet i Paris där jag var för en vecka sedan. Sötsaker till frukost är inget för mig, men kakan råkade följa med hem.

Och jo då, den går att äta fast jag tror att just den här innehåller väl mycket konserveringsmedel eller liknande. I koppen inte lindblomste men väl te från Paris.

Tre dagar i Paris

Vad gör man tre dagar i Paris? Allt och inget. Planen var att planera lite men flanera desto mer. Och det har vi, kärleken och jag, gjort i denna underbara stad.

Vårtoner 

Boklåda med konstböcker...

...i travar

Konstpaus bland impressionister på Musée d'Orsay, bara byggnaden/järnvägsstationen är inspirerande.

Ömsom vin, ömsom te

Artistes! Montmartre

Här på lilla La Maison Rose, Montmartre...

lästes de första sidorna innan ännu en konstpaus på Dali-muséet.

Förrådet av lästillbehör fylldes på och

en fingerfreud fick följa med hem

Idag har jag motvilligt halkat bland snöhögar till jobbet, igår morgonpromenerade jag Paris soliga gator med en mugg kaffe i handen. C'est la vie.

Förra gången besöktes bl a bokhandeln Shakespeare & co.

"Paris...! En människa som inte känner Paris, det är en vilde".

Orden uttalas av en kapten i Napoleons armé under ett vininspirerat samtal med en ryss. Citatet är förstås från Leo Tolstojs Krig och fred, nu ca 240 sidor kvar av mastodontromanen. Läsningen fortfarande en njutning även om jag gäspat mig igenom några stycken av mer deskriptiv karaktär.  Proust får dock vänta i kulissen en liten stund till. Det är nog några slag kvar att utkämpa.

Men eftersom jag inte vill vara någon vilde packas väskan för en trettonhelg i den franska huvudstaden. Kanske kan det göra mig lite mer sofistikerad?  

Vad är, vem är?

I barndomens "Mina vänner"-böcker brukade mitt yrkesval vara journalist. Det blev jag inte. Istället jobbar jag som bibliotekarie. Det är bra det med. Men journalist är det ju inte. År 2007 kom jag på det här med att blogga - först som ett sätt att testa en för mig ny teknik, sedan som ett sätt att samla tankarna om litteraturen jag läste. Men med tiden har jag kommit att skriva om flera saker; om resor och om olika sorters kulturupplevelser. Om jobbet handlar det däremot nästan aldrig.

I min stad Gävle flaggar bussarna med Brynäs respektive GIF:s klubbvimplar varje gång det är hemmamatch. Det är en sportens stad. Men som tur är finns här också tillfällen att se bra teater, att njuta av symfoniorkesterns konserter och att se konst på gallerier och museer. När det inte räcker packar jag väskan, tar maken i handen, och reser ut i världen. Vardagen delar vi dock i ett radhus en liten bit från stan,  en svart cykel tar mig till jobbet och om sommaren blommar rosorna gula.

Hermia Says är min egen kulturtidskrift - en vuxenversion av barnets journalistlekar där papperstidningar skrevs och klipptes och klistrades i hop. Här samlas tankarna och när det är som bäst möter de dina. Att just du kan läsa här, vem du än är, gör det hela så mycket roligare.

När andan faller på lystrar jag också till namnet Sara Hagström Andersson

Långläsning 2011

Först tänkte jag på detta som ett nyårslöfte, men det kändes så förpliktigande, så tvingande. Det är ju inte så jag vill att mötet med litteraturen ska vara. Men det är dags att börja nu. Fast första delen blir en omläsning, men eftersom det gått mer än 15 år sedan förra gången kommer den nog att kännas som ny. Det kommer att ta sin tid och jag tror inte sviten låter sig läsas utan avbrott. Så läsningen av På spaning efter den tid som flytt ser jag som ett långsiktigt projekt. Eller "projekt" - det låter så trist. Det är en långsiktig upplevelse eller njutning jag har framför mig. Hoppas jag i alla fall.

Läst 2011

Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman
Lady Susan av Jane Austen
Himmelsdalen av Marie Hermanson
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner
Beatlesmanifestet av Einar Már Gudmundson
Rött och svart av Stendhal
Underjordiska timmar av Delphine de Vigan
Utrop av Céline Curiol
Noveller av Marcel Proust
Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster
Livet börjar på fredag av Ioana Parvulescu
Det hemliga sällskapet, Den stora sammankomsten, I det hemliga sällskapets tjänst av Claes Hylinger
Rom och floden som delar staden av Sandra Petrignani
Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon
En underbar roman av Karin Stensdotter
Tillrättalägganden av Jonathan Franzen
Ru
Vilken teater! av Siegfried Lenz
Upptäckten av currywursten av Uwe Timm
Siri av Lena Einhorn
Korparna av Tomas Bannerhed
Yarden av Kristian Lundberg
Augustenbad en sommar av Annelie Jordahl
Fattigadel av Agnes von Krusenstjerna
Dorian Grays porträtt och Spöket på Canterville av Oscar Wilde
Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Boken om San Michele av Axel Munthe
Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert 
Små minnen av José Saramago
Beatles av Lars Saabye Christensen
Lolita av Vladimir Nabokov
Hans nåds testamente av Hjalmar Bergman
Tant Julia och författaren av Mario Vargas Llosa
Ungdomens bröd av Heinrich Böll
De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Flickan i frack av Hjalmar Bergman
Så fick vi se slutet av Joshua Ferris
Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Underbarn av Roy Jacobsen
De imperfekta av Tom Rachman
Hetta av Ian McEwan
En fest för livet av Ernest Hemingway
Bombyx av Anne Rambach
Det stora huset av Nicole Krauss
Dödssynden av Harper Lee
Herre av Niels Peter Dahl
Oskuldens tid av Edith Wharton
New York-trilogin av Paul Auster
Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök
Skogvaktarns pojke av Carl-Göran Ekerwald
Efter oss syndafloden av Stig Slas Claesson 
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Jupiters öga av Oline Stig
De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
Kanelbutikerna av Bruno Schulz
Austerlitz av W G Sebald
Minnen av Torgny Lindgren
Staden i den röda kappan av Asli Erdogan
Just kids av Patti Smith
A cappella av Michel Faber
Ät mig av Agnès Desarthe
Hemligheten av Phillipe Grimbert
Till den skrivande kvinnans försvar av Jenny Diski
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
På spaning efter den tid som flytt I av Marcel Proust
Osynlig av Paul Auster
Kolka av Bengt Ohlsson
Krig och fred av Leo Tolstoj

Litterära höjdpunkter 2010

2010 var ett år fyllt av god läsning. När jag ser tillbaka häpnar jag nästan över hur många riktigt bra böcker jag läst. 2010 var också året då det plötsligt blev rätt tid för flera av de romaner jag i flera år väntat med att läsa. I en brokig lista utan rangordning, fast nr 1 är verkligen nr 1, några av årets höjdpunkter. Men först önskas alla läsare ett gott nytt år! Och så undrar jag förstås vad du minns bäst från läsåret som gått?

1. Krilontrilogin av Eyvind Johnson. Länge väntade jag på rätt tillfälle att läsa sviten och äntligen var tiden inne. Helt fast blev jag i böckerna som på ett närmast magiskt sätt sammanföll med sommarens tudelade semester-resa. Det är böcker som alla (ja, faktiskt!) borde läsa. Jenny B bidrog med entusiasm under läsningens gång.

2. Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell. Dessa texttunga böcker hade följt mig länge och det var en bedrift att läsa dem. I efterhand är det vad jag tänker på mest - att jag faktiskt läste dem (och att jag aldrig kommer att läsa om dem).

3. Buddenbrooks av Thomas Mann. Inte trodde jag det kunde vara så roligt att läsa Mann. Som jag trivdes med familjen B. Fullkomligt fantastiskt. Ingrid bidrog till en inspirerande läsning.

4. Saabyes Cirkus, Maskeblomstfamilien och Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Starka stora romaner av ett författarskap jag ska återkomma till. Men som jag med Modellen upptäckte är plågsamt ojämnt

5. Min kamp av Karl Ove Knausgård. Del 1 av 6... Författaren är inte överskattad!

6. Om så hela världen rasar av Marten 't Hart. Lästipsen jag fick (tack, tack) inför påskresan till Amsterdam gjorde att flera, t ex Vixxtoria, kom ut som Hart-vurmare. 

7. I Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic sker förresten en del av den yttre handlingen i just Amsterdam. Den boken hade jag inte hittat till utan Jenny B. Smärtans ministerium för tanken till två andra romaner, lästa under året. Kanske är det stilen, språket, kargheten, det förirrande som minner dem om varandra? Stillheten Attila Bartis och Malina av Ingeborg Bachmann. Ett treklöver av minnesvärda texter.

8. Spill av Sigrid Combüchen. En vinnare från första sidan. Lästes med sherry on top.

En annan diamant, Den siste greken av Aris Fioretos, tilldelades P1:s romanpris. När det tillkännagavs skuttade jag i köket. En tredje storvinnare som även vann mitt läsarhjärta var förstås Utrensning av Sofi Oksanen.

9. Easter Parade av Richard Yates. Inträngande och smärtsamt, fast friskt. 

10. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En ovanlig omläsning i januari som satte ribban för resten av 2010 års läsning.

Krig och fred i Baltimore

Parallellt med att jag läser den myllrande romanen Krig och fred ser min kärlek och jag tredje säsongen av tv-serien The Wire. I skrivande stund lyssnar vi (tror det kallas multi-tasking) på P3 Kulturs sommar-"boxcirkel" om serien. Det var boxcirkeln som fick upp våra ögon för McNulty, Barksdale, Greggs, Omar och de andra i Baltimore. Det är starkt beroendeframkallande och som att läsa en sådan där roman roman när man aldrig vill släcka lampan och luta huvudet mot kudden - istället vill man se ett avsnitt till och sen ett till och ett till. Lika besatta som boxcirkeln i radio blir vi hemma i soffan.

Det är en berättelse visad i bild med klockrena dialoger och välutvecklade karaktärer. Den lockar till analys, associationer och är samtidigt roande med sin grova fyndighet. Den har det jag kan sakna generellt i dagens litteratur. I The Wire finns den mångstämmighet och det myller som berikar t ex de ryska romanerna. När jag väl tänkt den tanken (som väl inte ens är min egen?) har jag svårt att släppa den. Alltså att det är här i tv-serien, i de luggslitna polisernas och droghandlarnas Baltimore, som dagens stora berättelse finns lika väl som, eller kanske mer, än i den samtida litteraturen. Lite dystopiskt, kanske?

"- Den eviga havsblåsten! Jag slipper den visst aldrig"

Gävle är inte landets mest författartäta stad. Fast en stor författare har faktiskt bott här, åtminstone under några av sina barndomsår - Agnes von Krusenstjerna. Det fina hus hon bodde i tillsammans med sin familj på Staketgatan 1 står kvar,

så gör även slottet där hennes morbror (och nonsensversförfattare) Hugo Hamilton var landshövdning. Om jag lutar mig lite bakåt i skrivbordsstolen så ser jag slottet från mitt kontorsfönster. Av Krusenstjerna har jag läst förstlingsverken, ett par romantiska flickaktiga sådana och den breda Fröknarna von Pahlen-serien. Nu har Fattigadel givits ut på nytt, Ulrika Kärnborg skriver intressant i Aftonbladet om den. I romanens första del skildras Gävle, kallat Ramstaden.

En kall vind kom farande och överstinnan höll fast sin hatt. - Den eviga havsblåsten! Jag slipper den visst aldrig, jämrade hon sig. I slutet av gatan låg en brun och vit liten stenvilla med ett torn på taket och framför den en smal trädgård.

Jag påminns om att det för mig ännu återstår två delar av de fyra att läsa. Kommer tid kommer lästid.

Från salonger till slagfält

Julen är inne. Det var den vanliga paradgudstjänsten, det var grannarnas högtidliga och tråkiga visiter, det var nya fina kläder som togs på för första gången. Annars var det inte mycket som skilde dessa dagar från andra dagar under året, men det låg jul i luften, det var något som anades i den vindlösa vinterkölden, i det bländande solskenet om dagarna och nätternas gnistrande stjärnhimmel.

Nej, det är inte ett utsnitt ur Hermias dagbok bara ett citat från boken jag läser. Det kan vara den myckna snön som faller eller höstens resor till Kaliningrad eller bara en stark längtan efter en "riktig" roman som gör att jag nu läser ryskt.

Romanen vann direkt över de böcker jag från början lånat hem från biblioteket för att läsa under julen. Dessutom började läsningen ur ursprungshögen riktigt uselt med Modellen av Lars Saabye Christensen. Romanen av författaren som jag höjt till skyarna uppfyller allt man kan önska av klichéer och torftigt språk. Ett riktigt bottennapp med andra ord och jag är glad att det inte var mitt första möte med författaren.

Istället sitter jag här med

Leo Tolstojs Krig och fred i tre band och läser med samma känsla av förundran som för ungefär ett år sedan då jag läste Manns Buddenbrooks - även Krig och fred är så levande, så genomarbetad och ibland riktigt underhållande och skönt cynisk. Jag njuter av sceneriet, av hur författaren låter personerna i boken utvecklas, mogna, byta livsval. Det kanske inte är så överraskande att jag trivs bättre i salongerna än på slagfältet men båda skildras med samma kännedom och insikt. Och ibland är det inte så stor skillnad på de planer som smids på endera ställe.

Anna Pavlovna befann sig i samma upphetsade tillstånd som en fältherre på slagfältet vars huvud genomkorsas av tusen nya och och snillrika idéer som han knappt hinner sätta i verket.

Det är bildande av föreningar, uppbrott, strategier som dras upp oavsett om det handlar om hjärtats eller vapnens strid. Det är ett stort panorama som hade kunnat heta Krig och kärlek och en stor upplevelse att vara med om.

Jullov idag, jobb imorgon. Bara 500 sidor kvar att läsa.

"Mamma, vakna, sa mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul."

Fullt så illa som i Tove Janssons novell Granen är nu inte julen. Nu är det tid att lacka paketen, att värma glöggen och sniffa hyacinter medan julmusiken smeker öronen. I läshögen finns lånade böcker som Osynlig av Auster, Modellen och Herman av Lars Saabye Christensen, T. Singer av Solstad och Stockholm Noir som inte är något nytt av Jens Lapidus utan en tio år gammal roman av Aris Fioretos. I hyllan står fler på lut. Vi får se vad det blir. Samtidigt så är energin låg, batteriet vintersvagt, därför blir det, med start på självaste Nobeldagen, en stunds bloggpaus. Men innan dess vill jag önska dig, litteratur- och bloggläsare, en riktigt god jul!

"Du är bara en docka"

Jag trodde att jag skulle komma att uppleva många olika saker genom Karl Ove Knausgårds Min kamp. Och det har jag också gjort. Känt sorg, oro, ångest och ibland glädje. Glädje också över att texten är så bra. Min kamp läser jag som vore den en roman, jag tänker inte under läsningens gång på att det är sin egen historia författaren berättar. Det känns inte så väsentligt. Det här är ett skarpt, tätt litterärt verk. Oavsett dess bakgrund. Kanske för att jag också inte har så mycket till övers för jag-berättelserna, ego-historierna. Vill inte se detta som ännu en sådan. Snarare som ännu ett exempel på riktigt bra norsk litterär konst. Det är nu ett 40-tal sidor kvar av boken, läsningen har blivit utdragen.

Vad jag inte trodde jag skulle göra under läsningen av Min kamp var att skratta. Spontant, direkt och oväntat. Men det gör jag.

Scenen är den att den vuxne Knausgård berättar om sitt liv som sömngångare, en sådan som gör en del udda saker.

"När jag skulle övernatta med andra än henne [flickvännen] brukade jag varna dem i förväg, ifall något skulle hända, och på en resa med en kamrat som hette Tore, två år tidigare, vi hade hyrt en så kallad författarlägenhet på en stor herrgård utanför Kristiansand för att skriva ett filmmanus, var det den åtgärden som räddade situationen, för vi sov i samma rum och mitt i natten hade jag stigit upp och gått fram till honom, ryckt av honom täcket, gripit tag i hans anklar och sagt till honom, som skräckslagen stirrade på mig, du är bara en docka."

I en enda lång mening, utan avbrott. Stackars Tore.

Nu tror jag inte det var meningen att läsaren skulle reagera som jag. Romanen är ju starkt gripande, snyggt genomförd. Också. Människolivet är djupt och innehållsrikt det som blottas här är en bråkdel. Även om det känns som ett komplett verk. En hel historia om dåtid och nutid. Det räcker. Men jag vill ha mer. Och det kommer!

"Det är Doktor Zivagiskt på något sätt"

sade kollegan när vi gick från bussen till jobbet.

 

En litterär eller filmisk association som på något vis träffande beskrev den grå morgonhimlens dramatiska insvepande av träden klädda i snö. Och så bockarna, alltid bockarna.

Biennal i min stad

I Venedig och i andra städer med självförtroende finns det biennaler. Även om själva ordet "biennal" inte betyder något annat än "vartannat år" så ger den löfte om något storslaget. En händelse utöver det vanliga. Därför ser jag fram emot maj nästa år då Folkteatern i Gävleborg är värd för teaterbiennalen. Det blir finfint. Och så får vi en ny chans att se Shakespeare-påhittet Kom ta min hand. Kanske promenera till gasklockorna i strålande majsol istället för i snöglopp som när jag såg den förra vintern.

Läskonst - tre ryggar

Renoir (1841-1919)

Schjerfbeck (1862-1946)

Kylberg (1878-1952)