Det låg ett kuvert till mig i brevlådan idag. Ett kuvert med något annat än en räkning eller adresserad reklam i - det innehöll denna lilla sötsak
en novell från Novellix, Krig eller fred av Silke Scheurmann. Jag ser fram emot att läsa den, särskilt som jag gillade författarens roman Timmen mellan hund och varg. Novellen är mitt pris i tävlingen jag vann hos Joanna, utan att ens riktigt förstå att jag deltog i en tävling. Jag försökte ju bara klura ut vilken glasögonprydd man som gjorde bloggerskan så knäsvag på bokmässan. Med fickboken följde ett fint kort med en vacker hälsning.
Stort varmt tack för ett mycket trevligt paket!
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Kärlek i maktens centrum
Det är inte ofta det finns smart svensk komedi att tillgå, så innan jag stänger datorn för kvällen vill jag tipsa om Fyra år till i regi av Tova Magnusson och med bland annat Magnusson, Björn Kjellman och Erik Ericson i rollerna. Kjellman är en av mina favoritskådespelare, han lyckas med det mesta både på film och på scenen - även denna roll är en mycket lyckad sådan. David och Martin kolliderar i hissen på jobbet. Och det är inte vilket jobb som helst - de befinner sig i politikens innersta som högt uppsatta representanter för varsitt parti.
Krocken blir starten på en komplicerad men åh, så underhållande och fin kärlekshistoria. Filmen innehåller allt en romantisk komedi behöver i form av missförstånd och längtansfulla blickar. Men det som gjorde den extra bra är överraskningsmomenten den bjuder på, genom att skildra människor som inte är förutsägbara, som har både hjärna och hjärta.
Krocken blir starten på en komplicerad men åh, så underhållande och fin kärlekshistoria. Filmen innehåller allt en romantisk komedi behöver i form av missförstånd och längtansfulla blickar. Men det som gjorde den extra bra är överraskningsmomenten den bjuder på, genom att skildra människor som inte är förutsägbara, som har både hjärna och hjärta.
Ménage à trois
Nej, jag som inte kan läsa mer än en bok åt gången är högst monogam. Men de tre senast lästa romanerna tänkte jag ägna några ord åt.
Det tyska bokmässetemat följde med i väskan till Göteborg och lite lästes det på resan ned, men allra mest pratade jag och fnissade tillsammans med en av mina fina bibliotekskollegor. Så här, många år senare, fick jag njuta av att åka på "skolresa" med "klassen". Den situation som då var något av det värsta som kunde hända, har jag nu laddat med något positivt. Men det var ett sidospår, fast ett glatt sådant.
Böckerna i väskan var alltså skrivna av tyska författare - Upptäckten av currywursten av Uwe Timm och Vilken teater! av Siegfried Lenz. Jag är nyfiken på om du blev lika överraskad som jag av Timms bok? För det var en mycket smartare och klurigare sammansatt historia än jag, av någon anledning, väntat mig. Precis som berättaren i boken hålls läsaren på sträckbänken - och innan man får veta hur currywursten kom till har man tagit del av en helt annan historia. Det är nutid med blicken i backspegeln mot krigstiden. Jag tyckte mycket om det jag läste och vill gärna läsa något mer av författaren, I skuggan av min bror kanske.
Nästa roman var en kort, lustigare sak. Jag blev förtjust i Lenz starka kärleksskildring En tyst minut men Vilken teater! är en helt annan sorts berättelse. En annan av mina många fina kollegor sade ungefär som så att den är en bättre variant av Hundraåringen som klev ut genom fönstret-boken. Den har jag inte läst, men nickar ändå instämmande. För jag trycker att Lenz har förmågan att hejda sig, att begränsa komiken och hålla en viss stramhet i berättelsen. När regionteatern kommer till fängelset för att gästspela passar några fångar på att rymma med bussen, och gör stor succé i en närliggande liten stad. Eller vad är det egentligen som händer? Var det så enkelt att fly och göra något annat? Det var trevligt att återse Lenz även om just denna lilla bok inte gjorde något direkt större avtryck. Fast nu när jag skriver lite om den märker jag att osäkerheten kring innehållet ökar, så där finns nog mer att hämta än jag riktigt förstått.
Och så har jag äntligen läst Kim Thúys Ru. Denna fina, fragmentariska, men ändå sammanhängande skildring av kvinnan som som barn flydde Vietnam för att starta ett nytt liv i USA och senare Kanada. I den korta romanen samsas alla perspektiv - både det att vara hemma i sin kultur och att vara främmande, i något som sedan blir det bekanta. Enkelt men samtidigt poetiskt ges bilder av mötet med ett nytt land, av tvånget att lämna, av släktband och uppoffringar. Det är en text som inte går att beskriva men som lade sig nära hjärtat.
Nu, på golvet intill sängen, ligger en annan bok som jag lånade hem inspirerad av bokmässan, även den med ett tyskt tema: Stockholm Noir av Aris Fioretos. Nyfiken på hur romanen hänger ihop med en av de andra han skrivit läste jag i författardatabasen Alex som vi har på biblioteket. Det skulle jag inte ha gjort - för där avslöjas det som ska komma att bli berättelsens gåta. Nu gör jag mitt bästa för att radera i korttidsminnet. Du minns nog inte, men jag var stormförtjust i Fioretos Den siste greken så detta är ett återläsande jag längtat efter! Då efterlyste jag förslag på andra texter av författaren, Bernur var då vänlig att svara.
Det tyska bokmässetemat följde med i väskan till Göteborg och lite lästes det på resan ned, men allra mest pratade jag och fnissade tillsammans med en av mina fina bibliotekskollegor. Så här, många år senare, fick jag njuta av att åka på "skolresa" med "klassen". Den situation som då var något av det värsta som kunde hända, har jag nu laddat med något positivt. Men det var ett sidospår, fast ett glatt sådant.
Böckerna i väskan var alltså skrivna av tyska författare - Upptäckten av currywursten av Uwe Timm och Vilken teater! av Siegfried Lenz. Jag är nyfiken på om du blev lika överraskad som jag av Timms bok? För det var en mycket smartare och klurigare sammansatt historia än jag, av någon anledning, väntat mig. Precis som berättaren i boken hålls läsaren på sträckbänken - och innan man får veta hur currywursten kom till har man tagit del av en helt annan historia. Det är nutid med blicken i backspegeln mot krigstiden. Jag tyckte mycket om det jag läste och vill gärna läsa något mer av författaren, I skuggan av min bror kanske.
Nästa roman var en kort, lustigare sak. Jag blev förtjust i Lenz starka kärleksskildring En tyst minut men Vilken teater! är en helt annan sorts berättelse. En annan av mina många fina kollegor sade ungefär som så att den är en bättre variant av Hundraåringen som klev ut genom fönstret-boken. Den har jag inte läst, men nickar ändå instämmande. För jag trycker att Lenz har förmågan att hejda sig, att begränsa komiken och hålla en viss stramhet i berättelsen. När regionteatern kommer till fängelset för att gästspela passar några fångar på att rymma med bussen, och gör stor succé i en närliggande liten stad. Eller vad är det egentligen som händer? Var det så enkelt att fly och göra något annat? Det var trevligt att återse Lenz även om just denna lilla bok inte gjorde något direkt större avtryck. Fast nu när jag skriver lite om den märker jag att osäkerheten kring innehållet ökar, så där finns nog mer att hämta än jag riktigt förstått.
Och så har jag äntligen läst Kim Thúys Ru. Denna fina, fragmentariska, men ändå sammanhängande skildring av kvinnan som som barn flydde Vietnam för att starta ett nytt liv i USA och senare Kanada. I den korta romanen samsas alla perspektiv - både det att vara hemma i sin kultur och att vara främmande, i något som sedan blir det bekanta. Enkelt men samtidigt poetiskt ges bilder av mötet med ett nytt land, av tvånget att lämna, av släktband och uppoffringar. Det är en text som inte går att beskriva men som lade sig nära hjärtat.
Nu, på golvet intill sängen, ligger en annan bok som jag lånade hem inspirerad av bokmässan, även den med ett tyskt tema: Stockholm Noir av Aris Fioretos. Nyfiken på hur romanen hänger ihop med en av de andra han skrivit läste jag i författardatabasen Alex som vi har på biblioteket. Det skulle jag inte ha gjort - för där avslöjas det som ska komma att bli berättelsens gåta. Nu gör jag mitt bästa för att radera i korttidsminnet. Du minns nog inte, men jag var stormförtjust i Fioretos Den siste greken så detta är ett återläsande jag längtat efter! Då efterlyste jag förslag på andra texter av författaren, Bernur var då vänlig att svara.
lördag 24 september 2011
Hermia avtäckt
På bokmässan medverkade jag vid två kortprogram på Svensk biblioteksförenings scen. Den ena presentationen handlade om Gävle läser Agnes, som jag berättat om här tidigare. Vid det tillfället höll jag mig nöjd i bakgrunden, Gunilla Kindstrand kulturredaktören på Gefle Dagblad och Conny Persson chefen för Stadsbiblioteket, ledde det hela med mindre inflikning från mig. Men något som jag aldrig varit med om tidigare hände - jag tecknades av. Avtecknades - i Gefle Dagblad, av Gunnar Svensson.
Damen i svart, längst in i hörnet - det är jag det! Just nu sitter jag i köket och skrattar...
Damen i svart, längst in i hörnet - det är jag det! Just nu sitter jag i köket och skrattar...
Brilljant
Här kommer ett inlägg så utomämnes det kan bli. Eller kanske inte? För visst är vi många läsare som pryder näsan med bågar? Ett inlägg hos Joanna, eller snarare kommentarsfältet till inlägget, påminner om dessa författares utsökta smak när det gäller just brillor. De inspirerar i alla fall mig som burit förstärkare de senaste 24 åren.
Minns också intervjun med Patti Smith där hon beklagar sig över att ha glömt läsglasögonen på, jag tror, flyget. De är en sådan viktig tingest.
På bokmässa i pyjamas
Eftersom jag varken gillar/klarar mingel eller trängsel är det väldigt skönt gå på bokmässa i köket här hemma. För mentalt är jag kvar på mässan, den pågår ju i alla möjliga medier och bloggar. Om 25 min är det dags för Knausgård att samtala med Aris Fioretos, det ser jag genom UR som många andra länkar till. Kanske är du där för att se det på riktigt? I så fall kanske du som jag nu, när samtalet börjat, glädjs åt att det handlar om Min kamp som litterärt verk - och inte främst som en skildring av författarens liv. Aris Fioretos - vilken fantastisk samtalspartner/intervjuare! Hans intelligens lyfter Knausgård och boken hans.
Och så hänger jag en stund hos Joanna, vem kan det vara som du blivit så starstruck av?
För oss som inte fick tillräckligt med tyskt på mässan finns ett intressant inslag i Babel - guiden är densamma som i samtalet tidigare.
Och så hänger jag en stund hos Joanna, vem kan det vara som du blivit så starstruck av?
För oss som inte fick tillräckligt med tyskt på mässan finns ett intressant inslag i Babel - guiden är densamma som i samtalet tidigare.
En mässa för frihet
Det är lätt att bli överväldigad, förvirrad och kanske panikslagen - för mässhallen är ju så stor och fylls så snabbt med läshungriga människor. Nu är jag hemma i lugnet i mitt eget kök, en lång bussresa senare och några minnen rikare. I minnet finns också det jag missade; t ex Aris Fioretos i DN:s monter och alla yrkesrelaterade biblioteksseminarier.
Oväntat fick jag ett seminariekort och började torsdagen med att uppsöka ett av rummen på övervåningen för att höra kometdebutanten Tomas Bannerhed, som skrivit Korparna, samtala med förläggaren Svante Weyler. Det var fint få höra författaren jag nyss läst, så klurig han var och med verkligen all rätt: stolt.
Efter lite letande hittade jag Kulturrådets monter, som jag trott skulle vara större, där talade Ingrid Elam om litterär kvalitet och om vad det egentligen kan vara. Det är ju inget lätt ämne att ta sig an, men under 20 minuter lyckades litteraturkritkern- och vetaren vrida på det och belysa det ur olika perspektiv. Lustigt i montern var sittplatserna, som förutom små pallar bestod av gymbollar. Fast de kanske var tänkta för något annat?
Att Vitryssland inte var mässans tema fick jag påminna mig om när jag besökte den lilla scenen "Litteraturresan". Det måste vara mässans mysigaste scenområde! Där hörde jag det som berörde mig mest - de korta talen till minnet av mördade Anna Politkovskaja. Där hörde jag också för andra gången Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén. Första tillfället var på den Internationella scenen när hon talade om läget i och om sina upplevelser i Libyen. På Litteraturresan-scenen resonerade hon tillsammans med Kjell Albin Abrahamson och Gellert Tamas om torgets betydelse, för t ex de stora frigörelseprocesser som pågått och pågår i världen. En tredje gång hörde jag Uddén, då handlade det om Egypten. Som en groupie lommade jag dit där hon var.
Vid 15-tiden lämnade jag mässan tillsammans med en kollega för att istället gå på upptäcktsfärd i Göteborg.
Laddad med ny energi anlände jag till mässan på fredagen. Där väntade en kort träff med Bokmania/Ivana! En snabb titt på bloggare in action fick jag också i bokbloggarrummet. Under resan ned hälsade jag på Ewa, en annan bloggvän. Tillsammans med Bokmania hörde jag Ioana Pârvulescu som nyss utgivits på svenska genom romanen/deckaren Livet börjar på fredag, skriven under korta tre månader. Det var en tacksam författare som påminde mig om den stora insats de små förlagen gör, i detta fall 2244, för att vi ska få tillgång till litteratur även utanför det anglosaxiska språkområdet. Boken lockar med sin handling förlagd till Bukarests glansdagar, då det sågs som "lilla Paris". Ännu mer nyfiken blir jag nu på morgonen efter ha upptäckt att boken är omskriven på bloggen Tchoupitoulas.
Sedan hastade Bokmania vidare till sin nästa punkt på listan och jag till min. Kjell Johanssons trilogi som inleds med Huset vid flon finns nyutgiven i pocket. Den ville jag ha som läsning på väg till Göteborg, men jag hittade den inte i Gävle - på mässan fanns den däremot förstås och tillsammans med hans uppföljare Det var inte jag blev den mitt mässköp. Kjell Johansson besökte Svenska Kyrkans trevliga scen, "Se människan", för ett samtal med Britta Häll. Efter en lite knackig, kanske nervös, inledning blev det ett intressant samtal om skuld, om kärlekens och trons kraft eller icke-kraft, om livet.
Jag avslutade som planerat mässan i "Rum för poesi". Där skulle ett samtal mellan akademieledamöterna Kristina Lugn och Göran Malmqvist om den taiwanesiska poeten Yang Mu äga rum. Dess värre hade Lugn missat flyget från Stockholm, så Malmqvist fick improvisera på egen hand. Och det gjorde han med bravur! Så vackert han läste Mus sköna poesi - både sin översättning av den och på kinesiska. Det var en uppvisning också i det svenska språkets rikedom. "Rum för poesi" mindes jag som ett lugnt rum, en oas i den brusande mässan, men igår rådde där någon slags irriterande poetisk nonchalans där dörren öppnades ideligen för in- och utpasserande.
Inspelningen av Babel såg jag inte men innan jag lämnade mässområdet satt jag en liten stund på deras scen, i Kafé Gävleborg, omgiven av den gröna hemmamontern. I öronen på bussen strax efteråt har jag Spanarna i deras sändning direkt från mässan. Per Naroskin spanar bl a om Vitrysslands metod för att visa missnöje - genom applåder. Så återkommer landet som ett tema för mig. Det tyska temat har däremot nästan gått mig förbi, och kring invigningen rådde stor osäkerhet. När var den? Och var? Det blev aldrig klart för mig. Tack Lyran, som så fint lyfter fram Herta Müllers tal så att även jag, den vilsna, kan ta del av det idag.
Böckerna jag hade med i väskan för läsning på bussen, Upptäckten av currywursten och Vilken teater! var annars det närmaste mässtemat jag kom, förutom en virrig promenad genom den stora trelands-montern. Ett annat starkt tema tyckte jag var "frihet" - en strävan som genomsyrade det mesta av det jag hörde på scenerna och summerades genom mässans viktigaste budskap: Free Dawit Isaak.
Veckans vädjande hos Amnesty. Gör din röst hörd!
Oväntat fick jag ett seminariekort och började torsdagen med att uppsöka ett av rummen på övervåningen för att höra kometdebutanten Tomas Bannerhed, som skrivit Korparna, samtala med förläggaren Svante Weyler. Det var fint få höra författaren jag nyss läst, så klurig han var och med verkligen all rätt: stolt.
Efter lite letande hittade jag Kulturrådets monter, som jag trott skulle vara större, där talade Ingrid Elam om litterär kvalitet och om vad det egentligen kan vara. Det är ju inget lätt ämne att ta sig an, men under 20 minuter lyckades litteraturkritkern- och vetaren vrida på det och belysa det ur olika perspektiv. Lustigt i montern var sittplatserna, som förutom små pallar bestod av gymbollar. Fast de kanske var tänkta för något annat?
Att Vitryssland inte var mässans tema fick jag påminna mig om när jag besökte den lilla scenen "Litteraturresan". Det måste vara mässans mysigaste scenområde! Där hörde jag det som berörde mig mest - de korta talen till minnet av mördade Anna Politkovskaja. Där hörde jag också för andra gången Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén. Första tillfället var på den Internationella scenen när hon talade om läget i och om sina upplevelser i Libyen. På Litteraturresan-scenen resonerade hon tillsammans med Kjell Albin Abrahamson och Gellert Tamas om torgets betydelse, för t ex de stora frigörelseprocesser som pågått och pågår i världen. En tredje gång hörde jag Uddén, då handlade det om Egypten. Som en groupie lommade jag dit där hon var.
Vid 15-tiden lämnade jag mässan tillsammans med en kollega för att istället gå på upptäcktsfärd i Göteborg.
Laddad med ny energi anlände jag till mässan på fredagen. Där väntade en kort träff med Bokmania/Ivana! En snabb titt på bloggare in action fick jag också i bokbloggarrummet. Under resan ned hälsade jag på Ewa, en annan bloggvän. Tillsammans med Bokmania hörde jag Ioana Pârvulescu som nyss utgivits på svenska genom romanen/deckaren Livet börjar på fredag, skriven under korta tre månader. Det var en tacksam författare som påminde mig om den stora insats de små förlagen gör, i detta fall 2244, för att vi ska få tillgång till litteratur även utanför det anglosaxiska språkområdet. Boken lockar med sin handling förlagd till Bukarests glansdagar, då det sågs som "lilla Paris". Ännu mer nyfiken blir jag nu på morgonen efter ha upptäckt att boken är omskriven på bloggen Tchoupitoulas.
Sedan hastade Bokmania vidare till sin nästa punkt på listan och jag till min. Kjell Johanssons trilogi som inleds med Huset vid flon finns nyutgiven i pocket. Den ville jag ha som läsning på väg till Göteborg, men jag hittade den inte i Gävle - på mässan fanns den däremot förstås och tillsammans med hans uppföljare Det var inte jag blev den mitt mässköp. Kjell Johansson besökte Svenska Kyrkans trevliga scen, "Se människan", för ett samtal med Britta Häll. Efter en lite knackig, kanske nervös, inledning blev det ett intressant samtal om skuld, om kärlekens och trons kraft eller icke-kraft, om livet.
Jag avslutade som planerat mässan i "Rum för poesi". Där skulle ett samtal mellan akademieledamöterna Kristina Lugn och Göran Malmqvist om den taiwanesiska poeten Yang Mu äga rum. Dess värre hade Lugn missat flyget från Stockholm, så Malmqvist fick improvisera på egen hand. Och det gjorde han med bravur! Så vackert han läste Mus sköna poesi - både sin översättning av den och på kinesiska. Det var en uppvisning också i det svenska språkets rikedom. "Rum för poesi" mindes jag som ett lugnt rum, en oas i den brusande mässan, men igår rådde där någon slags irriterande poetisk nonchalans där dörren öppnades ideligen för in- och utpasserande.
Inspelningen av Babel såg jag inte men innan jag lämnade mässområdet satt jag en liten stund på deras scen, i Kafé Gävleborg, omgiven av den gröna hemmamontern. I öronen på bussen strax efteråt har jag Spanarna i deras sändning direkt från mässan. Per Naroskin spanar bl a om Vitrysslands metod för att visa missnöje - genom applåder. Så återkommer landet som ett tema för mig. Det tyska temat har däremot nästan gått mig förbi, och kring invigningen rådde stor osäkerhet. När var den? Och var? Det blev aldrig klart för mig. Tack Lyran, som så fint lyfter fram Herta Müllers tal så att även jag, den vilsna, kan ta del av det idag.
Böckerna jag hade med i väskan för läsning på bussen, Upptäckten av currywursten och Vilken teater! var annars det närmaste mässtemat jag kom, förutom en virrig promenad genom den stora trelands-montern. Ett annat starkt tema tyckte jag var "frihet" - en strävan som genomsyrade det mesta av det jag hörde på scenerna och summerades genom mässans viktigaste budskap: Free Dawit Isaak.
Veckans vädjande hos Amnesty. Gör din röst hörd!
måndag 19 september 2011
Lyran frågar, Hermia svarar
Det var länge sen jag svarade Lyran. Men nu börjar det bli dags även för Hermia att ladda inför bokmässan. Så tre saker jag planerar att göra är:
1. Höra Kristina Lugn och Göran Malmqvist läsa och presentera den taiwanesiska poeten Yang Mu i Rum för poesi.
2. Se mig omkring och undra om du också är en litteraturbloggare. Och hoppas att jag, med mitt usla ansiktsminne, inte går förbi er som jag träffade för två år sedan i samma stora mässhall utan att säga "hej"...
3. Höra Kjell Johansson på Svenska Kyrkans scen. Förhoppningsvis hittar jag hans trilogi i ny pocket i bokhandeln imorgon (för läsning på bussen till Göteborg, alltså). Omläsningslusta!
Och så ska jag jobba lite. Alltså jobba på riktigt. Och så vill jag se när Babel spelas in.
1. Höra Kristina Lugn och Göran Malmqvist läsa och presentera den taiwanesiska poeten Yang Mu i Rum för poesi.
2. Se mig omkring och undra om du också är en litteraturbloggare. Och hoppas att jag, med mitt usla ansiktsminne, inte går förbi er som jag träffade för två år sedan i samma stora mässhall utan att säga "hej"...
3. Höra Kjell Johansson på Svenska Kyrkans scen. Förhoppningsvis hittar jag hans trilogi i ny pocket i bokhandeln imorgon (för läsning på bussen till Göteborg, alltså). Omläsningslusta!
Och så ska jag jobba lite. Alltså jobba på riktigt. Och så vill jag se när Babel spelas in.
"Men Siri" utbrast hon. "Tänk att vi skulle råkas just här."
De verkar ju ha det rätt fint, friherinnan Siri och hennes make Carl.
Hon åt den sista tuggan, sköljde ner den med en klunk vin. Så såg hon på Carl. Hennes makes ansikte lystes upp av lågan från stearinljuset. Ett så varmt och vänligt ansikte.
Men inom Siri finns längtan ut, längtan till teatern som hon fått avstå för att det inte passar sig i hennes position att stå på tiljorna. Så möter hon August Strindberg, och ett annat liv blir synligt - ett liv efter egna regler snarare än efter samhällets fastställda konventioner. Carl går sin väg, sviker sin älskade fru, och vägen öppnas för henne. För Siri.
Det blir skilsmässa och skandal i societeten. Efter en kort tid skilda åt blir de ett par Siri och August, och Siri får en chans på scenen. Så följer år av stark omtumlande kärlek, barnen kommer, likaså svartsjukan.
Siri von Essen var för mig Strindbergs fru, vars levnadsöde jag inte visste något om. Det har ändrats genom Lena Einhorns roman. Einhorn skriver inlevelsefullt om Siri - det är lätt att känna in sig i hennes person. Det är en växelvis berättad historia där läsaren ena stunden är i början av sagan Siri och August och i nästa stund i slutet av den. Det ger ett dubbelt perspektiv på det som händer dem.
Någonstans läste jag en recension där skribenten undrade över om detta verkligen är att betrakta som roman. Efter att ha läst den kritiken av boken väntade jag mig något annat, något ännu mer dokumentärt berättat. Men jag läser Siri som en välskriven roman. Men ibland vill jag ta fram rödpennan och stryka bort avsnitt, textdelar som är liksom faktarutor svävande framför det fiktiva. Faktasamlaren Einhorn har svårt hålla sig borta, men som läsare klarar jag mig bättre utan dessa ifyllnader. Det är ändå en vacker skildring av en intressant kvinna i en spännande tid.
Hon åt den sista tuggan, sköljde ner den med en klunk vin. Så såg hon på Carl. Hennes makes ansikte lystes upp av lågan från stearinljuset. Ett så varmt och vänligt ansikte.
Men inom Siri finns längtan ut, längtan till teatern som hon fått avstå för att det inte passar sig i hennes position att stå på tiljorna. Så möter hon August Strindberg, och ett annat liv blir synligt - ett liv efter egna regler snarare än efter samhällets fastställda konventioner. Carl går sin väg, sviker sin älskade fru, och vägen öppnas för henne. För Siri.
Det blir skilsmässa och skandal i societeten. Efter en kort tid skilda åt blir de ett par Siri och August, och Siri får en chans på scenen. Så följer år av stark omtumlande kärlek, barnen kommer, likaså svartsjukan.
Siri von Essen var för mig Strindbergs fru, vars levnadsöde jag inte visste något om. Det har ändrats genom Lena Einhorns roman. Einhorn skriver inlevelsefullt om Siri - det är lätt att känna in sig i hennes person. Det är en växelvis berättad historia där läsaren ena stunden är i början av sagan Siri och August och i nästa stund i slutet av den. Det ger ett dubbelt perspektiv på det som händer dem.
Någonstans läste jag en recension där skribenten undrade över om detta verkligen är att betrakta som roman. Efter att ha läst den kritiken av boken väntade jag mig något annat, något ännu mer dokumentärt berättat. Men jag läser Siri som en välskriven roman. Men ibland vill jag ta fram rödpennan och stryka bort avsnitt, textdelar som är liksom faktarutor svävande framför det fiktiva. Faktasamlaren Einhorn har svårt hålla sig borta, men som läsare klarar jag mig bättre utan dessa ifyllnader. Det är ändå en vacker skildring av en intressant kvinna i en spännande tid.
lördag 17 september 2011
Tjechov lever i Gävle
Det känns som om jag håller på att bli lite förälskad i min egen stad. Som att jag den sista tiden söker det vackra Gävle, bortom de gnällande rösterna och kulturmörkret. Och det jag ser är att kulturen lyser. Den briljerar. Förra helgen var jag först på konsert med symfoniorkestern och sedan på gallerirunda. Idag värsta invasionen på biblioteket med anledning av en bok. Och igår såg jag Folkteatern spela Tjechovs Morbror Vanja.
Flera av de föreställningar jag sett med Folkteatern, med olika konstellationer av skådespelare, har haft ett väldigt chosefritt förhållande till publiken. Det finns en närvaro, en intention att möta åskådaren inte bara från scenen utan i mottagandet, välkomnandet. Så möter de oss nu när vi kliver in i den relativt lilla teatersalongen. Tveksamt går jag in, ändå inställd på att få möta illusionen då när det börjar, och inte nu innan. Men jag går in med ett stort leende. Så generöst de möter upp, så varmt välkomnande det känns.
Sedan är skådespelarna sina roller. Sonjas pappa, professorn, har kommit till gården där hon sliter ihop med morbror Vanja. Allt ställs upp och ned, mattider ändras. Gammalt möter nytt. De sliter på gården för att professorn ska leva gott i stan. De lever av jorden, av djuren - de härdar ut, men någon lycka finns inte. Eller är det i arbetet, i det att foga sig som värdet ligger. Kommer belöningen sedan, efteråt? Det är starkt, de agerar tätt fortfarande med närhet till publiken. Här finns finurliga och lite oväntade anakronismer som samtidigt talar om att det som sägs kanske har relevans idag. Det finns en tyngd i pjäsen genom de känslor som skildras mellan de olika karaktärerna - förtärande kärlek, hopplöshet, rädslan för åldrande och framtid - samtidigt som den spelas med lätthet. Sonja förmedlar i all sin hopplöshet en framtidstro. De ska klara det. Gården är vad de har, den är ett ok - och en framtid.
Och det är en fräsch Tjechov, i regi av Michael Cocke, som satts upp på Folkteatern i Gävle. Vi publik sitter i en fyrkant med scengolvet i mitten, skådespelarna rör sig skickligt fångar in hela läktaren. När vi åker från teatern, maken och jag, upprepar vi, trötta efter en lång dag, ordet "fantastiskt" - ja, så var det. Fantastiskt. Och min förälskelse i Gävle växer sig lite starkare.
En annan höjdare med ungefär samma ensemble var Kom ta min hand.
Flera av de föreställningar jag sett med Folkteatern, med olika konstellationer av skådespelare, har haft ett väldigt chosefritt förhållande till publiken. Det finns en närvaro, en intention att möta åskådaren inte bara från scenen utan i mottagandet, välkomnandet. Så möter de oss nu när vi kliver in i den relativt lilla teatersalongen. Tveksamt går jag in, ändå inställd på att få möta illusionen då när det börjar, och inte nu innan. Men jag går in med ett stort leende. Så generöst de möter upp, så varmt välkomnande det känns.
Sedan är skådespelarna sina roller. Sonjas pappa, professorn, har kommit till gården där hon sliter ihop med morbror Vanja. Allt ställs upp och ned, mattider ändras. Gammalt möter nytt. De sliter på gården för att professorn ska leva gott i stan. De lever av jorden, av djuren - de härdar ut, men någon lycka finns inte. Eller är det i arbetet, i det att foga sig som värdet ligger. Kommer belöningen sedan, efteråt? Det är starkt, de agerar tätt fortfarande med närhet till publiken. Här finns finurliga och lite oväntade anakronismer som samtidigt talar om att det som sägs kanske har relevans idag. Det finns en tyngd i pjäsen genom de känslor som skildras mellan de olika karaktärerna - förtärande kärlek, hopplöshet, rädslan för åldrande och framtid - samtidigt som den spelas med lätthet. Sonja förmedlar i all sin hopplöshet en framtidstro. De ska klara det. Gården är vad de har, den är ett ok - och en framtid.
Och det är en fräsch Tjechov, i regi av Michael Cocke, som satts upp på Folkteatern i Gävle. Vi publik sitter i en fyrkant med scengolvet i mitten, skådespelarna rör sig skickligt fångar in hela läktaren. När vi åker från teatern, maken och jag, upprepar vi, trötta efter en lång dag, ordet "fantastiskt" - ja, så var det. Fantastiskt. Och min förälskelse i Gävle växer sig lite starkare.
En annan höjdare med ungefär samma ensemble var Kom ta min hand.
En helt ovanlig lördag
I natt kommer jag nog sova gott och drömma om Fattigadel... Det var en minst sagt ovanlig dag på jobbet idag. Massor av besökare, vänliga fina människor, som det var fantastiskt få hälsa välkomna till biblioteket denna härliga höstdag. Människor satt, stod där de fick plats. Högläsning av tre duktiga skådespelare från Folkteatern inledde - så levande den är Agnes von Krusenstjernas roman. Så startade bokutdelningen. Fattigadel delades ut till höger och vänster - till jag vet inte hur många, men väldigt många, människor.
Om du är på bokmässan så leta upp Region Gävleborgs monter, nära Kafé Gävleborg, där presenteras Gävle läser Agnes flera gånger under mässdagarna bland en massa andra trevliga händelser. Min roll är då lite mer tillbakadragen men på torsdagen medverkar jag vid ett par tillfällen på Svensk biblioteksförenings scen. Ena tillfället handlar om Gävle läser Agnes. Nu ska jag sluta skriva om jobbet. För jobbet hör ju inte riktigt hemma här, hos Hermia Says. Men just den här dagen var så speciell.
Min belöning nu i soffan är
och
i cd-spelaren. Carla Bruni. C'est belle!
En vacker make (min!) passar upp med te, praliner och vin.
torsdag 15 september 2011
Katarina Frostensons besök i mitt Gävle
Studsade lite i soffan framför Babel för några minuter sedan - jag var ju med då när Katarina Frostenson pratade om Gävle kanal i Gävle. På mitt bibliotek! Så här skrev jag om det. Det har runnit en del vatten i ån sedan dess.
onsdag 14 september 2011
Som Torgny, inte Astrid
Emma skrev för några dagar sedan om äckelscenen i Torgny Lindgrens Hummelhonung, den som vi som läst boken minns utan problem... Peter Törnqvist kanske är en småländsk version av Lindgren? En kort bit in i Kioskvridning... finns en annan äckelscen, nog inte lika spridd som den lindgrenska. Än. Här är det huvudsvålar som rensas på - ja, vad egentligen? Dessutom; underfundigheten, skrönorna och dialekten.
För några år sedan, förresten, bevistade jag litteraturdagarna i Mariehamn. En av programpunkterna bestod av ett samtal mellan Kristina Lugn och Torgny Lindgren. Precis som de flesta av oss i publiken hade de åkt på den mycket gungiga färjan, där räkmackorna verkligen åkte kana över borden (så minns jag det), vilken fick en del att må mindre bra. Författarduon pratade apropå det om ordets makt - att bara det att prata om gungandet, ljuden från toaletten, fick den egna magen att börja vända sig. Ungefär så. Samtalet i övrigt minns jag inte så mycket av. Mer än att det var helt fantastiskt. Det måste det ju ha varit.
Just idag blir det mer associerat än läst, visst.
Kvar i Småland
Jag dröjer mig kvar i Småland, kanske är t o m tiden densamma som i Korparna? Alltså 70-tal. Ett visst motstånd här, under de första sidorna, för Peter Törnqvist skriver på något slags dialekt i dialogerna i Kioskvridning 140 grader, något som Tomas Bannerhed till min stora lättnad undvek i sin roman, förutom vid några enstaka uttryck. Kioskvridning.. var Augustprisnominerad förra året, nu har jag hittat fram till boken. Pinnstolsfabriken har stängt, det är svåra tider då som nu. Det är "Slutsvaavat i vecket fall" som Tjippen säger.
Jag blir nyfiken på om du läst den? Kioskvridning 140 grader alltså.
Jag blir nyfiken på om du läst den? Kioskvridning 140 grader alltså.
Vilken roman! Vilken debut!
Tänk dig att du tar en bok, ny för året, du börjar läsa och du finner något av det starkaste du läst på länge. Det är lycka! Läsarlycka! Weylers förlag har givit ut Tomas Bannerheds romandebut Korparna som i mitt tänkande placerar sig i ungefär samma linje som texter av t ex Kerstin Ekman och Kjell Johansson.
Det är människorna på Undantaget vi möter, Klas (berättaren) med föräldrar och lillebror. Det händer något under tiden romanen utspelar sig. Pappa Agne hör korparna i sitt huvud, tappar greppet om tillvaron. De lever så ensligt där i Småland - alla har vänt dem ryggen. Antydningar ges men människorna i omgivningen är som ett mummel i utkanten. Klas tar sin tillflykt till fåglarna, om dem vet han allt, hos dem finns friheten. Så kommer Stockholmstjejen Veronica från Upplands Väsby och en ljusning anas. Men bara anas. Mörkret härskar mer. Mamman som biter ihop, låter tårar falla och pappan... Pappan som blir allt mer oberäknelig.
Jag tänker på Yarden som följde med in i den här boken. I Yarden nutid, i Korparna 70-tal men samma fångenskap i arbetet även om det i Bannerheds roman sker på den egna gården. Men kanske framförallt samma rädsla för arvet, att bli som sin förälder. Det galna och skeva som kanske väntar. Två starka svenska romaner. Så olika men ändå med en ton, en klang som ljudar på liknande sätt. Sätter spår hos läsaren.
I Korparna också gården, lantbruket, som går i generationer. Ett betungande arv som ändå vill föras vidare. Det som händerna skapat ska inte ha varit förgäves. En ångestblandad stolthet över det egna.
"Det är vår bit. Vi har ingen annan.
Jorden som solen och korparna ser.
Biten under himlen där reaplanen ritar kors."
Allt i Korparna - språket, miljöbeskrivningen, personerna, upplägget som är på samma gång poetiskt som rotat i myllan - gör den till en stor, sällsam läsupplevelse. Klas kommer länge att finnas i mina tankar. Undrar hur ska det gå för honom, som vore han en verklig person.
Romanen är lika omöjlig att lägga ifrån sig som en spänningsroman, men på mils avstånd ifrån den svenska deckargenren. Läs den, så att du inte missar något stort!
En annan mycket förtjust läsare i bloggvärlden är Violen.
Det är människorna på Undantaget vi möter, Klas (berättaren) med föräldrar och lillebror. Det händer något under tiden romanen utspelar sig. Pappa Agne hör korparna i sitt huvud, tappar greppet om tillvaron. De lever så ensligt där i Småland - alla har vänt dem ryggen. Antydningar ges men människorna i omgivningen är som ett mummel i utkanten. Klas tar sin tillflykt till fåglarna, om dem vet han allt, hos dem finns friheten. Så kommer Stockholmstjejen Veronica från Upplands Väsby och en ljusning anas. Men bara anas. Mörkret härskar mer. Mamman som biter ihop, låter tårar falla och pappan... Pappan som blir allt mer oberäknelig.
Jag tänker på Yarden som följde med in i den här boken. I Yarden nutid, i Korparna 70-tal men samma fångenskap i arbetet även om det i Bannerheds roman sker på den egna gården. Men kanske framförallt samma rädsla för arvet, att bli som sin förälder. Det galna och skeva som kanske väntar. Två starka svenska romaner. Så olika men ändå med en ton, en klang som ljudar på liknande sätt. Sätter spår hos läsaren.
I Korparna också gården, lantbruket, som går i generationer. Ett betungande arv som ändå vill föras vidare. Det som händerna skapat ska inte ha varit förgäves. En ångestblandad stolthet över det egna.
"Det är vår bit. Vi har ingen annan.
Jorden som solen och korparna ser.
Biten under himlen där reaplanen ritar kors."
Allt i Korparna - språket, miljöbeskrivningen, personerna, upplägget som är på samma gång poetiskt som rotat i myllan - gör den till en stor, sällsam läsupplevelse. Klas kommer länge att finnas i mina tankar. Undrar hur ska det gå för honom, som vore han en verklig person.
Romanen är lika omöjlig att lägga ifrån sig som en spänningsroman, men på mils avstånd ifrån den svenska deckargenren. Läs den, så att du inte missar något stort!
En annan mycket förtjust läsare i bloggvärlden är Violen.
tisdag 13 september 2011
Läsrapport från ett soffhörn
Varken kulturbad eller fiktivt kurbad hjälpte - förkylningen tog över. Så idag är jag hemma från jobbet, det var, tror jag, två år sedan sist. Och det är inte alls lägligt - idag en fin utbildningsdag, i veckan planering inför det stora läsprojektet som invigs på lördag och nästa vecka rullar bussen mot Göteborg. När jag ligger här under filten gläds jag ändå åt att jag har råd att vara sjuk. Att min ekonomi inte står och faller med ett par sjukdagar. Och att jag har ett jobb att vara borta ifrån.
Jag tänker på det när jag idag äntligen läste Kristian Lundbergs Yarden som så många skrivit så gott om redan. Ett fattigsverige i nutid, ett arbetarsverige och en klassresa på tvärs. En rapport från det omänskliga, där människan fråntas namn - blir ett nummer, en i lönelistan som snabbt kan raderas. Sparsmakat och briljant skrivet om fångenskap i arbetet och i den egna historiens bojor, och om frihet.
Yarden tar jag med mig in i nästa bok jag plockar ur läshögen, Korparna av Tomas Bannerhed. En fjärdedel kvar nu ungefär. Jag saknar överblick, ändå tänker jag - är detta årets Augustprisvinnare? 17 oktober ges svar på vilka de nominerade är...
Egentligen var det ju Augustenbad en sommar jag tänkte skriva om. Kanske bländade Annelie Jordahl så med sin roman med Ellen Key att annat känns blekt i jämförelse? Den misslyckade poeten Andreas Öhman, som tvingas till rening på kurbadet av fru och svärföräldrar får jag inget riktigt intresse för. Hans vändor i sittbadet, kurtisen med badgäster och arbeterskor fladdrar förbi. Han blir inte mer än en skugga eller en gås som allt rinner av, som om inget han gör riktigt fäster. Som i Yarden också klass och makt. Men mer intressanta finner jag bifigurerna, de som Andreas agerar mot eller tillsammans med - glansstrykerskan, doktor Liljedahl och rättsrådinnan Amanda. Deras historia, deras perspektiv, ville jag hellre läsa. Men språket, tonen, ändå så rätt.
Viloläge imorgon också. Det är tur det finns läsning.
Jag tänker på det när jag idag äntligen läste Kristian Lundbergs Yarden som så många skrivit så gott om redan. Ett fattigsverige i nutid, ett arbetarsverige och en klassresa på tvärs. En rapport från det omänskliga, där människan fråntas namn - blir ett nummer, en i lönelistan som snabbt kan raderas. Sparsmakat och briljant skrivet om fångenskap i arbetet och i den egna historiens bojor, och om frihet.
Yarden tar jag med mig in i nästa bok jag plockar ur läshögen, Korparna av Tomas Bannerhed. En fjärdedel kvar nu ungefär. Jag saknar överblick, ändå tänker jag - är detta årets Augustprisvinnare? 17 oktober ges svar på vilka de nominerade är...
Egentligen var det ju Augustenbad en sommar jag tänkte skriva om. Kanske bländade Annelie Jordahl så med sin roman med Ellen Key att annat känns blekt i jämförelse? Den misslyckade poeten Andreas Öhman, som tvingas till rening på kurbadet av fru och svärföräldrar får jag inget riktigt intresse för. Hans vändor i sittbadet, kurtisen med badgäster och arbeterskor fladdrar förbi. Han blir inte mer än en skugga eller en gås som allt rinner av, som om inget han gör riktigt fäster. Som i Yarden också klass och makt. Men mer intressanta finner jag bifigurerna, de som Andreas agerar mot eller tillsammans med - glansstrykerskan, doktor Liljedahl och rättsrådinnan Amanda. Deras historia, deras perspektiv, ville jag hellre läsa. Men språket, tonen, ändå så rätt.
Viloläge imorgon också. Det är tur det finns läsning.
söndag 11 september 2011
kulturbad - kurbad
Det är en sådan där dag, du vet, när kroppen pendlar mellan helt kry och lite krasslig. Kanske är det läge att åka till kurort? Eller i alla fall att läsa om en sådan? Annelie Jordahls Augustenbad en sommar med den till synes siluettklippta omslagsbilden matchar fint de nya höstgardinerna.
Jordahls roman om Ellen Key var bedårande, kommer denna nya att leva upp till förväntningarna? Tveksamt, om jag ska tro fru Bokbabbel. Språkligt säger det under de första sidorna slurp när jag läser. För smaka på orden
försommarvälsignat
helhimmelsmoln
bottenmörkret
bofinkstrudelutter
Så denna minnets dag dricker jag i tanken brunn medan jag tillsammans med poeten Andreas Öhman bävar för det 6-gradiga sittbadkaret.
Du kanske också tänker på Richard Berghs "Nordisk sommarkväll"?
Jordahls roman om Ellen Key var bedårande, kommer denna nya att leva upp till förväntningarna? Tveksamt, om jag ska tro fru Bokbabbel. Språkligt säger det under de första sidorna slurp när jag läser. För smaka på orden
försommarvälsignat
helhimmelsmoln
bottenmörkret
bofinkstrudelutter
Så denna minnets dag dricker jag i tanken brunn medan jag tillsammans med poeten Andreas Öhman bävar för det 6-gradiga sittbadkaret.
Du kanske också tänker på Richard Berghs "Nordisk sommarkväll"?
lördag 10 september 2011
Besatt av böcker
Snart är den utläst Agnes von Krusenstjernas Fattigadel, aktuell i mitt jobbliv just nu. Jag är glad att själv aldrig kunna bli utsatt för författarens kritiska blick. Tidigare nämnde jag hennes stora förmåga att med få ord teckna en stämning, men hon är också en skarp och vass skildrare av karaktärer. Stackars pojken som beskrivs så här
"Som liten hade han varit en fat boy med ben som korvar och en bakdel som en ballong."
Inte så trevligt, väl? Syster till den unge Torgil är Viran vars intresse skildras så här
"Hennes stora intresse var litteratur. Hon slukade böcker med oroväckande passion. Det var som om hon närde sig på dem, eftersom hon, fastän född i denna matfriska familj, åt mycket litet. Närhelst hon träffade någon berättade hon i ett bubblande ordflöde, som kom hennes saliv att spruta i friska droppar över åhörarens ansikte, om vad hon senast läst. Hon nöjde sig inte med antydningar om en romans innehåll, nej hon berättade hela romanen med flammande blickar, och gjorde den olycklige ett försök att dra sig undan, fattade hon tag i honom eller henne med ett kloliknande grepp som var omöjligt att undslippa. Hon svärmade för kläder och för böcker. Om dagen kunde man se henne i trädgården ivrigt sysselsatt att brodera något underplagg, kanske en korsettskyddare med månfärgade band, med en bok uppslagen bredvid sig."
Vilken besatthet!! Själv är jag glad över att slippa brodera korsettskyddare (och att jag slipper bära korsett!) utan helhjärtat kan ägna mig åt boken.
"Som liten hade han varit en fat boy med ben som korvar och en bakdel som en ballong."
Inte så trevligt, väl? Syster till den unge Torgil är Viran vars intresse skildras så här
"Hennes stora intresse var litteratur. Hon slukade böcker med oroväckande passion. Det var som om hon närde sig på dem, eftersom hon, fastän född i denna matfriska familj, åt mycket litet. Närhelst hon träffade någon berättade hon i ett bubblande ordflöde, som kom hennes saliv att spruta i friska droppar över åhörarens ansikte, om vad hon senast läst. Hon nöjde sig inte med antydningar om en romans innehåll, nej hon berättade hela romanen med flammande blickar, och gjorde den olycklige ett försök att dra sig undan, fattade hon tag i honom eller henne med ett kloliknande grepp som var omöjligt att undslippa. Hon svärmade för kläder och för böcker. Om dagen kunde man se henne i trädgården ivrigt sysselsatt att brodera något underplagg, kanske en korsettskyddare med månfärgade band, med en bok uppslagen bredvid sig."
Vilken besatthet!! Själv är jag glad över att slippa brodera korsettskyddare (och att jag slipper bära korsett!) utan helhjärtat kan ägna mig åt boken.
En konstig lördag
Vad gör man en höstdag när solen strålar? Drar på konstrunda så klart!
1. Galleri Majoo, Brunnsgatan 84
I detta lilla galleri visas verk av lokala konstnärer. Till och med imorgon visas skultpurer och måleri av Titti Idheman. Konstnärens intresse för form framträder i de porslinsfigurer och huvuden som visas. Släta utan uttryck men ändå uttrycksfulla. Det tilltalar mig. Det gör förresten hela galleriet som förutom utställningsyta också har plats för smakprov på kommande utställningar, verk av tidigare utställda och försäljning av färg etc som den målarglada kan behöva.
2. Galleri K, Rektorsgatan 4
I det gamla KFUM-huset ligger detta galleri som vi ofta besökt för olika utställningar.
På väg mot nästa galleri tittar vi till ett pågående arbete - graffiti-väggen utanför muséet.
4. Centralgalleriet, Norra Centralgatan 4
Vi avslutar konstrundan på Gävles nyaste galleri beläget mitt emot centralstationen i det vackra Centralpalatset. Här satsar man på svensk samtidskonst. På nedervåningen finns utställningsdelen, på övervåningen växer en arbetsplats för kreativa kulturarbetare fram. Det är en inspirerande miljö!
Till och med den 25 september kan man se målningar av Maria Sewerin här. Precis som presentationstexten berättar så är det målningar där man efter en stunds tittande ser detaljer som bryter av det i förstone barnsliga och naiva. Det finns ett mörker i det glada, i det rosa finns klor. Vi associerar till dessa målningar som blandar asiatiska stildrag med vad vi tänker oss fjällandskap.
5. Kafé Sparven, Nygatan 2
Vi avslutar med stil på Gävles mysigaste och mest italienska kafé.
Färdmedlen för dagen.
1. Galleri Majoo, Brunnsgatan 84
I detta lilla galleri visas verk av lokala konstnärer. Till och med imorgon visas skultpurer och måleri av Titti Idheman. Konstnärens intresse för form framträder i de porslinsfigurer och huvuden som visas. Släta utan uttryck men ändå uttrycksfulla. Det tilltalar mig. Det gör förresten hela galleriet som förutom utställningsyta också har plats för smakprov på kommande utställningar, verk av tidigare utställda och försäljning av färg etc som den målarglada kan behöva.
2. Galleri K, Rektorsgatan 4
I det gamla KFUM-huset ligger detta galleri som vi ofta besökt för olika utställningar.
Till och med 18 september kan man här se skulpturer och målningar av Lars Westerman. Verken berör hjärtat och väcker tankar om livet. Det är finstämt på ett nästan religiöst sätt. Om man vill se mer av Lars kan man hälsa på hos min bokcirkelvän Maria Westerman och förstås hos Lars själv.
3. Länsmuseet Gävleborg, Södra Strandgatan 20
Här ser jag för andra gången, maken för första gången, utställningen "I'll do it tomorrow", om förvärv. Och så ser vi hastigt en utställning av och med det feministiska seietecknarkollektivet Dotterbolaget. Den tror jag tilltalar många och jag hoppas besökare hittar dit. Själv är jag lite för ofokuserad för att ta till mig bilder, texter och stridsrop. Men gillar särskilt den här, snälla.På väg mot nästa galleri tittar vi till ett pågående arbete - graffiti-väggen utanför muséet.
4. Centralgalleriet, Norra Centralgatan 4
Vi avslutar konstrundan på Gävles nyaste galleri beläget mitt emot centralstationen i det vackra Centralpalatset. Här satsar man på svensk samtidskonst. På nedervåningen finns utställningsdelen, på övervåningen växer en arbetsplats för kreativa kulturarbetare fram. Det är en inspirerande miljö!
Till och med den 25 september kan man se målningar av Maria Sewerin här. Precis som presentationstexten berättar så är det målningar där man efter en stunds tittande ser detaljer som bryter av det i förstone barnsliga och naiva. Det finns ett mörker i det glada, i det rosa finns klor. Vi associerar till dessa målningar som blandar asiatiska stildrag med vad vi tänker oss fjällandskap.
5. Kafé Sparven, Nygatan 2
Vi avslutar med stil på Gävles mysigaste och mest italienska kafé.
Färdmedlen för dagen.
Arbetarbladets pigga Kulturtoppen inspirerade till gallerirundan. Ta den du med - kostar ingenting!
Botad av en orkester?
Det tunga huvudet är borta, i halsen endast en aning av ont. En massiv insats av en dirigent och 52 spelare lyckades kanske mota bort höstens första förkylning? För igår trotsades kroppens längtan efter en säng och istället för att åka hem efter jobbet lyssnade vi, kärleken och jag, när Gävle symfoniorkester spelade ryskt i Gävle konserthus.
Du anar inte hur omdiskuterat detta hus var när det byggdes för över 10 år sedan! Oj, vilken strid det var i tidningarna. Det ansågs fult och, tror jag, onödigt. Idag står den där vi Boulongerskogen och med vattnet brusande nedanför - elegant i blått med en återhållsam ren insida. Det är ett mycket bra val av Spectatia med vänner att förlägga kommande konferens dit!
Men igår. Då var det musik! Dirgenten Christian Vásquez förde gracilt, bestämt och känslosamt orkestern i mål. Innan dess bjöds vi på en svit ur Tjajkovskijs Svansjön - bekanta toner som fyllde mig och samtidigt framkallade bilder från filmen Black Swan i minnet. Efteråt var det dags för den unga violinsolisten, från samma musikskola i Venezuela som dirigenten, Angélica Olivo. I harmoni eller tilltänkt disharmoni med orkestern spelades Prokofjevs Violinkonsert nr 1, helt nya toner för mig som nog bara hört hans Romeo och Julia. Solisten såg ut att kämpa sig fram genom det både kraftfulla och mjuka - det var häftigt att höra och se. Konsersten avslutades med Tjajkovskijs symfoni nr 2, en bejublad insats av orkestern.
Jag gladdes åt allt från det informativa, men inte på-näsan-skrivna, programbladet som var min guide under kvällen till musikernas fantastiska prestation. Jag är så himla glad över denna orkester - 100 år fyller den nästa år. Jag hoppas fler i min egen ålder upptäcker den - alla 70-talister kan väl inte vara upptagna av föräldraskap och annat på kvällarna? Stäng av Maestro och upplev äkta musikglädje på riktigt istället! Och publiken! Jag skulle kunna betala biljettpriset bara för att få vara med om de stående ovationerna på slutet - stämningen är helt fantastisk!
Efter cykelturen hem slår jag mig ned i soffan tillsammans med maken och ett glas vin. På tv visas Shakespeare in Love med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Så avslutar vi fredagen tillsammans, Gwyneth och jag.
Du anar inte hur omdiskuterat detta hus var när det byggdes för över 10 år sedan! Oj, vilken strid det var i tidningarna. Det ansågs fult och, tror jag, onödigt. Idag står den där vi Boulongerskogen och med vattnet brusande nedanför - elegant i blått med en återhållsam ren insida. Det är ett mycket bra val av Spectatia med vänner att förlägga kommande konferens dit!
Men igår. Då var det musik! Dirgenten Christian Vásquez förde gracilt, bestämt och känslosamt orkestern i mål. Innan dess bjöds vi på en svit ur Tjajkovskijs Svansjön - bekanta toner som fyllde mig och samtidigt framkallade bilder från filmen Black Swan i minnet. Efteråt var det dags för den unga violinsolisten, från samma musikskola i Venezuela som dirigenten, Angélica Olivo. I harmoni eller tilltänkt disharmoni med orkestern spelades Prokofjevs Violinkonsert nr 1, helt nya toner för mig som nog bara hört hans Romeo och Julia. Solisten såg ut att kämpa sig fram genom det både kraftfulla och mjuka - det var häftigt att höra och se. Konsersten avslutades med Tjajkovskijs symfoni nr 2, en bejublad insats av orkestern.
Jag gladdes åt allt från det informativa, men inte på-näsan-skrivna, programbladet som var min guide under kvällen till musikernas fantastiska prestation. Jag är så himla glad över denna orkester - 100 år fyller den nästa år. Jag hoppas fler i min egen ålder upptäcker den - alla 70-talister kan väl inte vara upptagna av föräldraskap och annat på kvällarna? Stäng av Maestro och upplev äkta musikglädje på riktigt istället! Och publiken! Jag skulle kunna betala biljettpriset bara för att få vara med om de stående ovationerna på slutet - stämningen är helt fantastisk!
Efter cykelturen hem slår jag mig ned i soffan tillsammans med maken och ett glas vin. På tv visas Shakespeare in Love med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Så avslutar vi fredagen tillsammans, Gwyneth och jag.
fredag 9 september 2011
Gwyneth och jag
Förra hösten var jag i Venedig tillsammans med min kärleksvän, tillika make, strax innan filmfestivalen. Då fascinerades jag av hur allting, alltså allting, gick vattenvägen - lastbilar, ambulanser, bussar, taxi, brandbilar -alla var de båtar. I år, när jag ögnar igenom nyhetsbrevet Goop för att få en blick i en annan värld, konstaterar jag att även paparazzi färdas vattenvägen. Det gör själva fenomenet nästan ännu mer bisarrt.
Foto: Gwyneth Paltrow |
Kanske är det nästan lika bisarrt att bilden ovan är snodd av Gwyneth Paltrow som ju skickar ut Goop. Jag hoppas hon inte misstycker.
En vacker dag kanske Hermia Says återgår till att vara den litteraturblogg hon startades som. Men idag regnar det. Igen.
Glåmig, trött fredag
Jagande jobbtankar gjorde sömnen minimal i natt, därtill är en förkylning i antågande. Efter en helgstart på konserthuset som spelar klassiskt ryskt ikväll blir det viloläge resten av helgen. De litterära kamraterna är fortfarande På spaning efter den tid som flytt, aldrig verkar jag lyckas slutföra läsningen om flickorna i blom, och Fattigadel. Väntar gör kurorten Augustenbad med kort lånetid.
Rita Lydig hade jag aldrig hört talas om innan jag lyssnade på Stil häromveckan. Gillar bilden från soffan. Tror dock min förkylningspose kommer att se något annorlunda ut.
Trevlig helg! Och krya på dig om du är som jag.
Rita Lydig hade jag aldrig hört talas om innan jag lyssnade på Stil häromveckan. Gillar bilden från soffan. Tror dock min förkylningspose kommer att se något annorlunda ut.
Trevlig helg! Och krya på dig om du är som jag.
tisdag 6 september 2011
Obehaglig stämning i Ramstaden
Just nu omläser jag Agnes von Krusenstjernas självbiografiskt baserade Fattigadel. Jag slås av vilken mästare hon är på att i få ord fånga in stämningar och känslotillstånd. Det behövs inte mer än det här
"Kyssarna vuxo i hemmet som små svampar i sumpig och träskig mark."
för att vi som läsare ska få en klar bild av den inkrökta familj hon lever i. Och som läsare förstår vi författarens längtan - ut, ut! Romanen är starkare än jag minns den och just den sträckläsartingest jag suktat efter.
"Kyssarna vuxo i hemmet som små svampar i sumpig och träskig mark."
för att vi som läsare ska få en klar bild av den inkrökta familj hon lever i. Och som läsare förstår vi författarens längtan - ut, ut! Romanen är starkare än jag minns den och just den sträckläsartingest jag suktat efter.
måndag 5 september 2011
Tjugo snabba en trött måndag
Enligt O är pigg - här 20 frågor litterära och utomlitterära frågor.
Så här svarar jag (mina val i fetstil):
Morgonpigg eller nattuggla?
Bibliotek eller bokhandel?
Adlibris eller Bokus?
Ljudbok eller e-bok?
Inbunden eller pocket?
Vampyrer eller zombies?
Camilla Läckberg eller Jan Guillou?
En i taget eller slalomläsning?
Bokmärke eller hundöra? (Trots att det är fy-fy i biblioteksböcker... )
Chips eller choklad?
Biografier eller memoarer? (Minns Munthe o Smith)
Skräck eller chicklit?
Boken eller filmen?
Twitter eller Facebook?
Strindberg eller Heidenstam?
Kokbok eller Bakbok?
Te eller kaffe?
Rött eller vitt?
Boklördag eller ViLäser?
Man Booker Prize eller Augustpriset?
Hur svarar du?
Så här svarar jag (mina val i fetstil):
Morgonpigg eller nattuggla?
Bibliotek eller bokhandel?
Adlibris eller Bokus?
Ljudbok eller e-bok?
Inbunden eller pocket?
Vampyrer eller zombies?
Camilla Läckberg eller Jan Guillou?
En i taget eller slalomläsning?
Bokmärke eller hundöra? (Trots att det är fy-fy i biblioteksböcker... )
Chips eller choklad?
Skräck eller chicklit?
Boken eller filmen?
Twitter eller Facebook?
Strindberg eller Heidenstam?
Kokbok eller Bakbok?
Te eller kaffe?
Rött eller vitt?
Boklördag eller ViLäser?
Man Booker Prize eller Augustpriset?
Hur svarar du?
torsdag 1 september 2011
Höstgodis och litterära högar
Nu är väl hösten här ändå, eller vad säger du? På min tallrik är det i alla fall höst med gyllene godis i svampig hög.
Nu sker inskolning i längre jobbdagar och arbetet drar igång på allvar med allt vad det innebär av uppbokade kvällar och lördagar, då arrangemang ska genomföras. Det ska gå det med. Litterärt är jag fortfarande i badorten Balbec. Det går inte att skynda genom På spaning efter den tid som flytt den tar tid, den ska ta tid. Efteråt väntar Fattigadel som ska läsas inför det där projektet jag berättade om tidigare. För att inte bli helt världsfrånvänd tror jag att det senare är dags att dyka ned i den lite närmare samtiden.
Saknas i högen gör Korparna av Tomas Bannerhed, den hann någon annan lockad läsare knycka innan jag kommit fram till bibliotekshyllan. Men jag klarar ju ändå bara att läsa en bok i taget, så den kan vänta. Men så finns beredskap också för fler orgier i dåtiden. Idag anlände som i höstskrud den här.
En gåva, muta, lockbete, läsexemplar eller vad man nu väljer att kalla det från förlaget. För mig blir den höstreseläsning.
I den leende tanken i dag finns jubilaren Bokhora - utan den hade det nog dröjt länge innan jag fattat det här med bokbloggar. Utan dem hade nog inte den här lilla bloggen funnits och vad viktigare är - jag hade inte mött dig som läser och kommenterar här!
Nu sker inskolning i längre jobbdagar och arbetet drar igång på allvar med allt vad det innebär av uppbokade kvällar och lördagar, då arrangemang ska genomföras. Det ska gå det med. Litterärt är jag fortfarande i badorten Balbec. Det går inte att skynda genom På spaning efter den tid som flytt den tar tid, den ska ta tid. Efteråt väntar Fattigadel som ska läsas inför det där projektet jag berättade om tidigare. För att inte bli helt världsfrånvänd tror jag att det senare är dags att dyka ned i den lite närmare samtiden.
Saknas i högen gör Korparna av Tomas Bannerhed, den hann någon annan lockad läsare knycka innan jag kommit fram till bibliotekshyllan. Men jag klarar ju ändå bara att läsa en bok i taget, så den kan vänta. Men så finns beredskap också för fler orgier i dåtiden. Idag anlände som i höstskrud den här.
En gåva, muta, lockbete, läsexemplar eller vad man nu väljer att kalla det från förlaget. För mig blir den höstreseläsning.
I den leende tanken i dag finns jubilaren Bokhora - utan den hade det nog dröjt länge innan jag fattat det här med bokbloggar. Utan dem hade nog inte den här lilla bloggen funnits och vad viktigare är - jag hade inte mött dig som läser och kommenterar här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)