torsdag 28 juli 2011

Hasse å Tage

Det går inte att stanna till i Tomelilla utan att besöka världens minsta filmmuseum, som också är världens största Hasse å Tage museum. Så det gjorde vi under vår Österlentripp. Dessutom besökte vi det intilliggande kaféet - för att köpa biljetter och för att få oss en god kopp te.
Utställningen är formad i en sann kreativ anda där besökarna får leta och leka sig fram i utställningens olika delar. Åtta stycken ryms samtidigt i den verkligt minimala lokalen, en halv timme har vi på oss. Det gäller att vara taktisk, tänker jag, och planera utnyttja de 30 minuterna väl. Men så tar upptäckarglädjen över och jag vandrar mellan de olika delarna, drar ut lådor, tittar i taket, tittar på filmklipp, förundras. Vad mycket radarparet gjort - revyer och filmer. Starka, absurda, tänkvärda och roliga filmer. Picassos äventyr såg vi, maken och jag, för ett tag sedan. Den spelades till större delen in i just Tomelilla. Vart vet jag inte riktigt, men kanske här?
Inspirerade av besöket laddar vi dvd-spelaren här hemma och ser Släpp fångarne loss det är vår. Det är slående hur många av dessa skådespelare som lämnat oss - Krook, Järegård, Nyman, Danielsson. Vi har två boxar fyllda med filmer. Kanske ser vi sedan Att angöra en brygga och dricker teet med samma namn till, inköpt i kaféet?

Bernur skriver i ett inlägg (som alltid läsvärt) om Stephen Fry och avslutar med orden "De fick Stephen Fry som mångbegåvad komiker med ett finger med i det mesta som händer, vad fick vi? Peter Settman och dito Magnusson." Jag vill tillägga att vi som tur är fick även Hasse å Tage - deras skapelser håller för generationer. Det är åtminstone vad jag, och antar jag alla Tomelillabor, önskar och hoppas. Så när mörkret faller och regnet strilar - ladda med en film signerad Hasse Alfredson och/eller Tage Danielsson. Du kommer inte att bli besviken.

onsdag 27 juli 2011

Yoko Ono i Wanås

Innan vi tog tåget norrut och hemåt stannade vi till i Wanås utanför Hässleholm. Här finns en skulpturpark i stort format. Sedan starten 1987 har den fyllts på med verk, en del mer storslagna än andra. Anledningen till att vi styrde kosan dit var den att Yoko Ono är gästutställare där i år, med några olika verk. Det hon skapat bygger på interaktion med betraktaren där du är med och skapar verket.

Två av dem fanns inomhus - det ena handlade om att laga. Laga en trasig kopp och tänk samtidigt på att du lagar världen. Ungefär så löd uppmaningen. I ett annat verk skulle åskådaren, som alltså var deltagare, berätta något om sin mamma i ord eller bild. Berättelsen fästes på en stor anslagstavla.

Två andra verk av Ono var placerade utomhus. Det ena har titeln "Wish Tree for Wanås" - på grenar fästes önskningar skrivna på papperslappar.
På ett annat ställe i parken möter vi "Skyladders". "See if the sky is nearer from the ladder" vill konstnären att vi undersöka. Jag är inte mycket för att klättra men tittar på stegarna som efter en stund i sig framstår som oväntat skulpturala föremål.
 
Annat som gjorde intryck var Charlotte Gyllenhammars suggestiva skulpturer som är placerade inomhus. Med viss oro väntar jag mig nästan att hennes barnfigurer röra sig, resa sig och vandra ut. I ett hus i parken finns även en installation av Gyllenhammar föreställande hennes ateljé - men upp och ned. Det lutande taket blir vårt svårhanterliga golv. Det svindlar lite där inne.

I parken möter, bland ett 50-tal andra verk, bl a Melissa Martins "Dining Room".
För att verkligen kunna tillgodogöra sig allt parken erbjuder behöver man längre tid än vad vi hade. Men jag är förstås väldigt glad över det vi fick se - miljön är vacker, flera av verken berörande och de interagerar med omgivningen på ett naturligt, direkt sätt.

Med hjärtat i Norge och fötterna på Österlen

När min käre man och jag funderade över sommarens semester valde vi mellan att åka antingen till Bergen eller till Österlen. I år blev det en inrikesresa men i tanken och hjärtat har jag varit i vårt kära grannland. Norge har kommit att bli ett hett eftertraktat resmål för mig, så förtjust som jag blivit i kulturen, mentaliteten och landskapen. Nu efter att i media och på bloggar sett hur värmen och kärleken där övervinner den allra värsta ondska så tänker jag ännu mer att jag vill fortsätta resa dit. "OsLove" har jag sett på några norska bloggar. Och jag säger detsamma: OsLove

Men i sommar begav vi oss alltså till Österlen. Först tåg till Hässleholm där en bil väntade på att ta oss runt, med maken som chaufför och jag som kartläsare. För mig som mest vistas norr om Dalälven är det snudd på exotiskt att se Skånes öppna, böljande landskap, skyltarna med vildsvinsvarning och pelarliknande lövträdsskogar. Alla växter var lite större än hemma, och tistlarna bedårande vackra i sin stolta stickighet.
Brösarps backar
Tistligt vacker

Kända stenar

Vy från Glimmingehus

Vindsnurror

Kronovalls slott/lyxpizzeria
Tänk så mycket man hinner se på några få dagar när avstånden är små. Så många vackra vyer, drejade tekoppar och gallerier på en och samma yta. Och så flera restauranger och kaféer med ekologisk och närodlad/närfiskad inriktning. Trevligt! Med utgångspunkt i pittoreska Brantevik gav vi oss ut i det skånska landskapet, vandrade uppåt och nedåt, traskade längs stranden och fönstershoppade i Borrby Bokby hade stängt för dagen, vilket kanske var tur för den ansträngda bokhyllan. Efter några dagars flirt med södra delen av landet sitter jag och smälter intrycken. Hemma igen.

lördag 23 juli 2011

Ett ljus tänt

för er i vårt kära grannland.

torsdag 21 juli 2011

Trollband del 2

Jo, nu har jag börjat fortsätta.
Del 1 läste jag i vintras, med början på ett kafé i Montmartre. Nu har jag hemma i fåtöljen inlett del 2. Det är med igenkänning jag närmar mig berättelsen och texten känns mer inbjudande än sist jag var där. Proust trollbinder sin läsare, och nej, det går inte att jämföra med Knausgårds inkrökta universum. Ni som varit där, i På spaning.., vet vad jag menar. Imorgon åker Proust och jag till Österlen.

onsdag 20 juli 2011

Du måste läsa den. Så enkelt är det.

Beatles är Lars Saabye Christensens vidunderliga generationsroman som gavs ut 1984. Den är brusande, bultande, bankande. Den tar andan ur dig och du vill bara ha mer och mer. Du drar i dig den som en drog, den lämnar inte din sida. Du är en del av 60-talets Oslo, där världen tittar in. Och även om du hatar dem ibland för att de är så in i bängen korkade, så utflippade och vårdslösa med livet så älskar du dem för deras varma hjärtan, deras kärlek till varandra och deras livsglädje. Du är en mask på kroken de metar med och en fluga på väggen, du är läsaren som är där. De är fyra musketörer - Kim, Gunnar, Ola och Sebastian. Eller Paul, John, Ringo och Georg. Allt börjar med Beatles.

Så mycket annat går inte att säga nu, när boken är precis utläst och osmält. Kulturdelen säger mer, läs där istället. Men framför allt - läs boken!

Och läs annat av författaren
Saabyes cirkus
Maskrosfamiljen
Halvbrodern

tisdag 19 juli 2011

Snirklande dagar

Om man vill kan man ta med sig två fina väninnor och åka runt i landskapet. Först besöktes Ockelbo och 10-års jubilerande Wij trädgårdar i Gästrikland. Här kan blommor doftas och olika sorters trädgårdar beundras.
 
Och så kan man förstås trotsa det ymniga regnet och snirkla runt i Hälsingland.
Och däremellan kan man utmana varandra i minigolf, stoppa väninnornas fötter i varsin balja vatten och så i skymningen på altanen spela ett parti Alfapet.
Med dessa bokstäver kvar på slutet blev det en hel del minuspoäng. Men annars tycker jag att semestern går med plus - skön vänskap, fina middagar och vinst i minigolf. Hoppas du också har fina dagar!

söndag 17 juli 2011

Den högra handen vet vad den vänstra gör

Timmen är sen. Vi har ätit en himmelsk middag, druckit prosecco och rött vin. Nu sitter vi på bussen på väg hemåt. På sätet framför sitter två fina väninnor som är på besök, bredvid mig sitter en kär make. Med min högra hand håller jag hans hand, med min vänstra hand mobilsurfar jag. Jag besöker Bokbloggar, jag läser om världens bästa böcker hos Ingrids boktankar och om Farmor och vår herre hos Literature Connoisseur.

Livet är gott, om än ganska nördigt.

lördag 16 juli 2011

I feel fine

Nästa bok i semestertraven läser jag med ett "äntligen!". Den har vandrat mellan hemmet och biblioteket några gånger, men tillfället har inte varit det rätta. I sitt omfång är den egentligen inte rätt nu heller - den hade gjort sig betydligt bättre i pocket eller som e-bok. För den är lite tung att släpa på. Och släpar böcker gör jag nog extra mycket under semestertiden, fram och tillbaka mellan olika utflyktsmål.

I feel fine - självklart gör jag det när dagarna är lediga. Men Beatles I Feel Fine har också gett namn åt första kapitlet. Det är en bok med ett inskrivet "soundtrack".

Jag ser mycket fram emot att läsa Beatles av Lars Saabye Christensen. Mycket!

Humbert Humbert & Lolita

Mitt hjärta slog som en trumma då hon satte sig på soffan intill mig med den svala klänningen svällande likt en ballong och lekte med sin blanka frukt.

Lolita av Vladimir Nabokov är en sådan där roman som jag tänkt att jag någon gång kanske vill läsa, men den har genom sitt tema avskräckt mig. Men så läste Lyran och gillade och det samma gjorde gästbloggaren M hos Och dagarna går. Så när boken en dag stod där och lockade från bibliotekshyllan så fick den följa med hem. Och den var faktiskt inte så hemsk som jag inbillat mig att den skulle vara, vilket känns märkligt att skriva om när det ju handlar om en pedofil som i allra högsta grad utnyttjar sitt offer.

Den elegante Humbert Humberts besatthet att "nymfetter", d v s outvecklade pubertetsflickor, når sin fulländning när han blir inneboende hos mrs Haze och hennes dotter Dolores (Lo, Lolita). Lolita är en ung koketterande tjej som genast blir föremål för Humberts heta känslor. Hans närmanden växer från närhet av ett mer subtilt slag till närhet av direkt sexuell art.

Det är Humbert som berättar/bekänner, och han är en smart berättare som inte avslöjar några detaljer utan använder omskrivningar och antydningar som ändå leder läsaren rätt i tanken. Det är ändå, precis som författaren själv påpekar i efterordet, inte någon obscen eller pornografisk skildring. Snarare är det en inifrånskildring av en sjuk man. Humbert berättar för att förklara sig, han vet vad han gjort (det hinner hända mycket i romanen), och han vet att han farit illa med Lolita.  Mest handlar det i texten om hans besatthet och svartsjuka och om hans heta kärlek. Allt är skildrat ur mannens perspektiv vilket gör att jag som läsare tvivlar över den bild han ger av Lolita. Kanske visar han t ex upp henne som utmanande och koketterande för att rättfärdiga sig själv? I hur stor utsträckning kan läsaren lita på berättaren?

Lolita är en klassiker och det "känns" att det är en klassiker. Orden faller rätt och tätt, dessutom är det lekfullt skrivet. Av Aris Fioretos, översättarens, efterord förstår jag att det verkligen är långt ifrån en slump hur de beskrivande orden används. Det är en text som på ett övertygande sätt fångar Humbert Humberts tankar och märkliga idéer. Som läsare vaggas jag bitvis in i föreställningen om att hans värld är den rätta. Strax därpå vaknar jag som tur är upp och läser vidare med mer distanserad blick. Det är skickligt av Nabokov att skapa denna obehagliga, maniska miljö för läsaren att vistas i. Så har klassikern förfärat och förtjusat ännu en läsare. Och den första boken i semestertraven är utläst.

måndag 11 juli 2011

Scengångare

Som min fyndige make konstaterade så fick vi väldigt mycket resa för pengarna idag. Men mest var det väntan. På buss. På tåg. På buss. Ja, du vet. Jag gnällde ikapp med de andra resenärerna, suckade och gnölade. Men till slut gav jag upp, gillade läget och ägnade mig åt skådespelarkonsten istället.

P1 sänder nu programmet Scensommar i tre delar, och jag hade varit förutseende att ladda ned de första två för avlyssning under resan. Eller tjuvlyssning, egentligen. Programmen handlar om skådespelarens gestaltningskonst och den process det innebär. Samtalsledaren, skådespelaren och regissören Anna Pettersson menar att man inom skådespelarkåren sällan pratar om det. Tillsammans med Sissela Kyle, Maria Sundman, Jane Friedmann och Marie Göranzon vill hon fördjupa sig i ämnet. Det märks att de är ovana att prata om vad det gör, och hur det gör det. De talar lätt och teknik och vedertagna knep men har svårare att sätta ord på vad det egentligen innebär att gestalta en roll, ge liv åt en text, eller att beskriva själva processen. Kanske är det inget man lägger så stor vikt vid? Marie Göranzon berättar om att hon endast vid 3-4 tillfällen mött regissörer som väglett själva gestaltandet, annars är det medspelarna som är de bollplank och förlösare.

Marie Göranzon och Sissela Kyle upplever jag som de mest reflekterande, i alla fall i radiorummet, och de förmedlar insikter intressanta för mig som vill försöka förstå något av skådespeleriets innersta väsen. En sak jag tycker samtalet gör är att avmystifiera yrket en del. Kanske handlar det inte så mycket om att "gå in i en roll" som att kunna hantera rätt verktyg på rätt sätt, vid rätt tidpunkt? På fredag sänds del 3. Lyssning rekommenderas.

Sedan följde en nedladdad favorit i repris - Johan Rabaeus sommarprat från i fjol, fast jag väl borde lyssnat på Torgny Lindgren - det var ju till Västerbotten resan gick. Igen följer jag Pelle kanins (d v s undulatens) öde, tar del av Rabaeus första skräckslagna möte med Järegård och njuter av hans inlevelsefulla stämma.

Det är något med rösten som förenar sommarprataren med de scenpratande skådespelarna. De har ett slags behagligt, raspigt nasalt ljud.

söndag 10 juli 2011

Dolce far niente

"'Om vi skulle ta och och ro ut till det gamla vraket utanför Limön!' utbrast han.
Vi tre bröder sprungo genast upp.
'Finns det ett vrak utanför Limön?'
'Ja, vet ni inte de?'
'Nej, det har vi aldrig hört talas om.'"

Det är med viss förvåning jag ser min kära ö vara skådeplats i Erik Pallins ungdomsroman Klasropojkarna på det gamla vraket (1926). För undan farorna flyr de unga till ön. Jag läser dock inte hela boken, så lockande är den inte med sitt lite krattiga, 20-tals journalistiska, språk.
På romanens tid fanns nog fortfarande bofasta på Limön, och barn gick i skola i fyren. Idag finns där ca 120 stugor, varav en är min. För en så där 10 år sedan tog jag vid där farmor och farfar en gång hade en röd liten masonitstuga. Nu står där en gul, av stabilare virke. Välkommen till mitt lilla palais, till mitt paradis.
Här råder livets enkla konst. För i min stuga saknas el, vatten hämtas ur en moderniserad pump, behoven uträttas på ett enkelt dass och maten lagas på gasolspis. Efter bara några steg på öns skogsstigar har min andning blivit lugnare och axlarna sänkts. Här finns visst saker att göra - en dag behöver stugan målas om, maken drömmer om solpaneler - men mest är det ett latmanshem.

En titt in i ett gammalt skåp visar farfars sparariver av bra-att-ha-grejer och ett par museala pytsar.
Smaken på yoghurten alltså banan och päron! Vi hittar det vi söker. Sommarens träningsredskap - frisbeen.
Så går en dag... 
 
innan det är dags att ta båten tillbaka till stan. En lugn start på semestern innan lite längre resor tar vid.

fredag 8 juli 2011

Äntligen semester!

Idag börjar min hett åtrådda ledighet. Först ut i läshögen är den här
som jag varit ganska skeptisk till, men nu blivit nyfiken på. Aris Fioretos har översatt utgåvan och de första 50 lästa sidorna är en ren språkglädje. Anaïs Nins Henry & June väntar också på att bli utläst. Jag skulle vilja göra det nu på en gång eftersom de dyker upp i morgondagens DN, som tema i deras, kanske för årstiden passande, sommarserie om "litterära herdestunder".

En trave väl utvald litteratur väntar på mig, likaså gör landets både norra och södra del. Återkommer med eventuella läs- och reserapporter.

Hoppas du har en fin sommarfredag - oavsett om du nöter stolen på jobbet eller springer med bara fötter i gräset.

torsdag 7 juli 2011

Lär känna grannarna

Bloggvärlden är ju gränslös, även om merparten av de litteraturbloggar jag följer är svenska. Men jag är glad över att ha upptäckt att det i Norge finns finfina bokbloggar. Hos en av dem, Dipsolitteraten, pågår en intervjuserie med just norska bloggare - om böcker. Läs och lär känna!
Och här samlas grannarna.

lördag 2 juli 2011

Iklädd svart turban

Än har jag inte hunnit läsa så mycket i Anaïs Nins Henry & June men jag märker att det är en lite annan sak att läsa en dagbok som inte har romanens struktur, även om Nin skriver som för en tänkt läsare. Det är ett flöde av tankar, kommentarer och scener ur livet. Än har passionen nog bara börjat.

En sak jag tänker på är hur hon lever som på en scen och att det finns något tilltalande i detta, fastän något konstruerade eller kanske medvetet utstuderade, sätt att gestalta sig själv. Så här t ex:

Jag hade klätt mig rituellt för henne, i just den dräkt som hade skapat ett tomrum mellan mig och andra människor, en dräkt som var en symbol för min individualism och som bara hon skulle förstå. Svart turban, gammalrosa klänning med svart spetsliv och krage, gammalrosa kappa med Medicikrage.
Medicikrage
Och så är språket, precis som Emma kommenterar till ett inlägg här nedanför, riktigt bra.

En konstfull lördag

Om man har vägarna genom Gästrikland i sommar kan det vara värt att stanna till i Gammelstilla - för där finns en mastodontutställning med verk av inte mindre än 19 olika hobbykonstnärer. Deras gemensamma nämnare är att de alla går på kurs hos konstnären Pär Kock, som har sin ateljé i Gävle. Min käre make är en av dessa 19 lärjungar, som jag inte kan låta bli att tänka på dem som. De är dock inga kopior av sin mästare - de har alla sina egna uttryck, tekniker och motiv.

Utställningen har bredd och är varierande. Dessutom kan man shoppa konst till vettiga priser. Det frestar att köpa hem något av min egen målare, men jag låter dem hänga kvar.

Lokalen som är en del av en gammal bruksmiljö, sådana jag är så förtjust i, ger en stark inramning och gör ibland starkare intryck än konsten i sig. 
Som sig bör när det är vernissage serveras cider och salta pinnar.
Skönt. En konsthändelse som väger upp de antikulturella tendenserna tidigare i veckan.