2002 tror jag det var, placerades den första av Gävles rosa rondellskulpturer ut. Det femte elementet är ett verk skapat av Carin Ellberg. En het debatt uppstod, vad var detta för underligt ting? Men en del gillade direkt, som jag. Gillade huvudet som får mig att vrida mitt eget i nya tankebanor. Konsten som utmanar tanken, sår frön till nya idéer. Konsten som katalysator för något omvälvande, för nya möten. En värld utan dessa möten, utan aha-upplevelserna och utan det färgstarka, i detta fallet rosa, utmanande skulle vara tråkig att leva i.
Bilden har jag denna gången lånat från det världsomspännande nätet.
Idag är en ledig dag, inför en arbetshelg som toppar en lång period av måsten om än positiva sådana. På avstånd njuter jag av bokmässans vida afrikanska tema och gör som Ingrid - har min egen minifestival. Nu vill jag ta det lugnt, njuta av höstens första dagar och läsa skön litteratur. Drömfakulteten är snart utläst, Sorgesång för Easterley väntar tillsammans med bland annat Nostalgia. Det är tid att läsa snarare än att skriva eller flanera i det stora nätverket. Tid för födjupning och fördröjning eller tid att låta huvudet rensas för att kunna fyllas med nya tankar, balansera nytt i luften.
fredag 24 september 2010
onsdag 22 september 2010
Bokmässan - till er som är där!
När till och med Nationalencyklopedin i sitt nyhetsbrev frågar om vi ses på Bok & Bibliotek känns det öken att vara kvar hemma. Hela boklitteraturbloggarkåren verkar vara där och flera av kollegorna. Jag önskar er - kollegor och bloggvänner - en riktigt fin mässa och hoppas ni packat de skönaste skorna!
fredag 17 september 2010
En Papphammar i kjol...
En anonym kommentator tipsade om en bok inför mitt besök i Kaliningrad. Tyvärr har jag inte hunnit titta i den förrän nu. Men redan i inledningen faller en bit på plats:
"Den som springer fort nerför en rysk trappa, snubblar lätt. Trapporna är sällan rätt doserade. Översta trappsteget kan vara lågt och det nedersta högt, medan resten av trappstegen har normalt avstånd sinsemellan. Frågar man varför det är så, kan svaret bli: "Det är ju Ryssland", med en axelryckning" ur Bergström: Resa i Bärnstenslandet
Och som jag snubblade!
Tack för boktipset!
"Den som springer fort nerför en rysk trappa, snubblar lätt. Trapporna är sällan rätt doserade. Översta trappsteget kan vara lågt och det nedersta högt, medan resten av trappstegen har normalt avstånd sinsemellan. Frågar man varför det är så, kan svaret bli: "Det är ju Ryssland", med en axelryckning" ur Bergström: Resa i Bärnstenslandet
Och som jag snubblade!
Tack för boktipset!
torsdag 16 september 2010
Vackert! - två kommentatorer och några bloggar
Så trevligt att bloggare jag gillar också gillar mig! Tack Lyran, Jenny B, Lena och Bokstaden - sänder tanken om det vackra i retur till er. I januari surrade en annan "award" i bloggvärlden, den om kreativa bloggare. De som jag utnämnde där får gärna suga på karamellen en gång till (eller kanske hellre ta en ny).
Utan de möten som sker i inläggens nederkant skulle bloggandet vara bra mycket tråkigare. Det är kommentarerna som gör hela den här grejen så levande. Men alla som kommenterar är inte bloggare - däremot bidrar de till att göra bloggarna till de skönheter de är. Två av de sju utnämningarna går till de engagerade kommentatorerna JENNY och LENA K E.
Ingrid skulle jag bra gärna vilja träffa. Tror vi skulle ha mycket att prata om. Det är alltid lika spännande att ta del av Ingrids boktankar och hennes utflykter i litteraturen.
Utan de möten som sker i inläggens nederkant skulle bloggandet vara bra mycket tråkigare. Det är kommentarerna som gör hela den här grejen så levande. Men alla som kommenterar är inte bloggare - däremot bidrar de till att göra bloggarna till de skönheter de är. Två av de sju utnämningarna går till de engagerade kommentatorerna JENNY och LENA K E.
Ingrid skulle jag bra gärna vilja träffa. Tror vi skulle ha mycket att prata om. Det är alltid lika spännande att ta del av Ingrids boktankar och hennes utflykter i litteraturen.
Initierat om litteratur i olika former och med insikter i bokbranschen skriver Aroundbooks. Där läser jag gärna.
I somras blev jag överlycklig när jag fann hennes nyaste diktsamling i bokaffären i Trondheim. För ett par år sedan hade jag inte känt till författaren alls. Lille söster - en annan av de fina norska bokbloggarna - har äntligen vaknat ur Törnrosasömnen!
Efter att ha läst diskussionen hos Vixxtoria om manliga respektive kvinnliga bokbloggare tvekar jag nu, men Bernur var en favorit redan innan nyss nämnda Lena K E lyfte fram honom. Ssällan läser jag så välformulerade inlägg som här. Den analytiska skärpan skulle jag vilja hitta hos mig själv. Dessutom inbillar jag mig att han öppet, fast inte utan viss stolthet, fnyser lite åt att vara utnämnd så här.
Att hon orkar! Tänker jag ofta när jag läser hos Vixxtoria. Där finns något slags skön galenskap som får mig, som jobbar bland böcker, att känna mig rejält blasé. På något retfullt vis kittlar de olika sortens ofta charmfulla inläggen och jag påminns om hur brinnande jag skulle kunna vara. Om jag orkade.
Så där. Det får räcka.
måndag 13 september 2010
Inspirerande, intressant, intensivt
Igår på tåget från Arlanda till Gävle läste jag i mobilen min mail från de senaste dagarna. Det är mest Hermia Says som får post så även nu. Och det gjorde mig så varm. Och glad. Insåg mer än tidigare hur vänskapande bloggen är. Det är fint! Jag är glad att ni både läser och interagerar i just det här sällskapsrummet.
Innan jag satt mig på tåget hade jag passerat sex passkontroller i Kaliningrad (skäms inte om ni tittar på kartan..). Besöket där var mitt första i Ryssland. Jag har spenderat några dagar sdär som deltagare i projekt för biblioteksmänniskor i Norden och Kaliningrad. Föreläsningar, diskussioner och trevligt umgänge har varvats. Inspirerande, intressant och intensivt.
Det är en del av landet som i princip inte har någon turism, att åka dit kräver en speciell anledning. Det är en kontrast av utslagna människor, storskärmar med reklam, internationella företag, flotta bilar, slitna hus och elegant svidade damer som klippetiklapprar på höga klackar.
Snowflake varnar i en kommentar till inlägget nedanför för att där saknas skönhet. Och så är det ju här - grått och slitet. Vyn från mitt hotellrum uttrycker det inte fullt ut dock. Men jag låter mig mer fascineras av nya platser och miljöer, utan att för den skull väja för det eftersatta. De ryska bibliotekskollegorna - talar så engagerat om förändring och förnyelse. Här finns en klar riktning framåt. Det stärker blicken.
I sinnet är vi rätt lika, vi biblioteksmänniskor, även om förutsättningarna ser helt olika ut.
Om gränserna blir lite mer öppna kanske det är hit vi nordbor åker en regnig sommar? Till Kaliningrads egen playa.
Min "snuttefilt"
hann jag knappt använda.
Innan jag satt mig på tåget hade jag passerat sex passkontroller i Kaliningrad (skäms inte om ni tittar på kartan..). Besöket där var mitt första i Ryssland. Jag har spenderat några dagar sdär som deltagare i projekt för biblioteksmänniskor i Norden och Kaliningrad. Föreläsningar, diskussioner och trevligt umgänge har varvats. Inspirerande, intressant och intensivt.
Det är en del av landet som i princip inte har någon turism, att åka dit kräver en speciell anledning. Det är en kontrast av utslagna människor, storskärmar med reklam, internationella företag, flotta bilar, slitna hus och elegant svidade damer som klippetiklapprar på höga klackar.
Snowflake varnar i en kommentar till inlägget nedanför för att där saknas skönhet. Och så är det ju här - grått och slitet. Vyn från mitt hotellrum uttrycker det inte fullt ut dock. Men jag låter mig mer fascineras av nya platser och miljöer, utan att för den skull väja för det eftersatta. De ryska bibliotekskollegorna - talar så engagerat om förändring och förnyelse. Här finns en klar riktning framåt. Det stärker blicken.
I sinnet är vi rätt lika, vi biblioteksmänniskor, även om förutsättningarna ser helt olika ut.
Om gränserna blir lite mer öppna kanske det är hit vi nordbor åker en regnig sommar? Till Kaliningrads egen playa.
Min "snuttefilt"
hann jag knappt använda.
söndag 5 september 2010
Härliga tider
Ett par väninnor önskade mig välkommen till "tantåldern" med ett komplett kit, med tillhörande hatt (fast den har jag redan vimsat bort). Det färggranna överst i bild är förstås en tygkasse.
Mitt eget val av attiraljer för att fira den nya statusen - närmare 40 än 30 - såg lite annorlunda ut.Den nya tiden inleds med att väskan snart packas för en jobbresa till Kaliningrad (f d Königsberg) , en rysk enklav mellan Litauen och Polen. Innan dess kommer jag nog att hinna läsa ut Alexander Wolfs vålnad (1947) av Gajto Gazdanov (1903-1971), som inte har något med Kaliningrad att göra, men är en mycket bra roman i det mindre formatet skriven av en rysk författare. Det är något lite austeraktigt över den, tycker jag. Vi får se var det slutar. Förlaget, Akvilon, ger för första gången ut författaren på svenska. De har också givit ut bland annat Mörka alléer av Ivan Bunin.
Dagarna på resa kanske inte bjuder på så mycket lästid, men jag funderar på skapa min alldeles egen Sara Stridsbergsfestival och ta med Happy Sally och Drömfakulteten. (Förbländningen ligger fortfarande nedanför sängen)
Mitt eget val av attiraljer för att fira den nya statusen - närmare 40 än 30 - såg lite annorlunda ut.Den nya tiden inleds med att väskan snart packas för en jobbresa till Kaliningrad (f d Königsberg) , en rysk enklav mellan Litauen och Polen. Innan dess kommer jag nog att hinna läsa ut Alexander Wolfs vålnad (1947) av Gajto Gazdanov (1903-1971), som inte har något med Kaliningrad att göra, men är en mycket bra roman i det mindre formatet skriven av en rysk författare. Det är något lite austeraktigt över den, tycker jag. Vi får se var det slutar. Förlaget, Akvilon, ger för första gången ut författaren på svenska. De har också givit ut bland annat Mörka alléer av Ivan Bunin.
Dagarna på resa kanske inte bjuder på så mycket lästid, men jag funderar på skapa min alldeles egen Sara Stridsbergsfestival och ta med Happy Sally och Drömfakulteten. (Förbländningen ligger fortfarande nedanför sängen)
torsdag 2 september 2010
Den drunknade
För några år sedan var Svensk bokhandels maffiga katalog Höstens böcker, med förlagspresentationer/reklam en av bibliotekarielivets höjdpunkter. Listor skrevs och läsning planerades. Som den ser ut gör den mig mest nedstämd - den upprepar deckarmantrat så många gånger att jag misströstar angående svensk och översatt utgivning av litteratur. Men det finns förstås böcker i den som lockar till läsning. Nu har jag läst en av dessa - Den drunknade av Therese Bohman. Debutromanen lever upp till mina förväntningar.
Det är en klaustrofobisk skildring om två systrar, med ett ganska vitt ålderspann mellan sig, och den äldre systerns man. Marina, Stella och Gabriel. Marina besöker systern och mannen i huset på den skånska landsbygden. Mötet är trevande, systrarna olika. Men de kommer närmare varandra och att Stellas liv inte är så svalt och perfekt som ytan visar förstår både läsaren och Marina ganska snart. Närmare varandra kommer också Marina och Gabriel. Den här äldre mannen har en magnetisk dragningskraft, även om jag som läsare inte riktigt förstår förtjusningen i honom. Stämningen tätnar och redan titeln förebådar att något kommer att hända. Och det är med den känslan jag läser - att det är på väg mot katastrofen. Den förskjutning i roller som sker i bokens andra del kanske inte är helt oväntad, men ger en suggestiv berättelse.
I romanen är naturen närvarande, både den vilda vid huset på landet och den tämjda och kultiverade i växthuset där Stella arbetar. Det påminner lite om Jessika Berglunds Simtag men där fanns en annan samstämmighet mellan huvudpersonens själsliv och naturens växlingar. I Den drunknade motsvaras de båda natursorterna av en spänning i texten mellan å ena sidan det kontrollerade och å andra sidan det okontrollerade där Gabriel står för det oberäkneliga. Detta skapar en spänning i romanen. Stella är odlande men i sig själv ofruktsam vilket tär på förhållandet till mannen. Men det är mer komplicerat än så.
Det är en roman med referenser till litteratur och konst, t ex prerafaeliterna, annars nog inte så inskrivna i svensk litteratur. Det gör den extra rolig att läsa - det är oväntade citat som berikar det som händer. Det är inte en roman full av stereotyper men något hinner jag irritera mig på den äldre, "farlige", mannen och de båda motsatskvinnorna. Om texten fått ta mer plats hade de fått möjlighet att ges ännu mer färg och liv. En chans att tränga ut ur det trånga triangeldramat och bli något större. Men jag läser begärligt och snoozar inte för att sova utan för att läsa. Författaren har fångat sin läsare.
Det är en klaustrofobisk skildring om två systrar, med ett ganska vitt ålderspann mellan sig, och den äldre systerns man. Marina, Stella och Gabriel. Marina besöker systern och mannen i huset på den skånska landsbygden. Mötet är trevande, systrarna olika. Men de kommer närmare varandra och att Stellas liv inte är så svalt och perfekt som ytan visar förstår både läsaren och Marina ganska snart. Närmare varandra kommer också Marina och Gabriel. Den här äldre mannen har en magnetisk dragningskraft, även om jag som läsare inte riktigt förstår förtjusningen i honom. Stämningen tätnar och redan titeln förebådar att något kommer att hända. Och det är med den känslan jag läser - att det är på väg mot katastrofen. Den förskjutning i roller som sker i bokens andra del kanske inte är helt oväntad, men ger en suggestiv berättelse.
I romanen är naturen närvarande, både den vilda vid huset på landet och den tämjda och kultiverade i växthuset där Stella arbetar. Det påminner lite om Jessika Berglunds Simtag men där fanns en annan samstämmighet mellan huvudpersonens själsliv och naturens växlingar. I Den drunknade motsvaras de båda natursorterna av en spänning i texten mellan å ena sidan det kontrollerade och å andra sidan det okontrollerade där Gabriel står för det oberäkneliga. Detta skapar en spänning i romanen. Stella är odlande men i sig själv ofruktsam vilket tär på förhållandet till mannen. Men det är mer komplicerat än så.
Det är en roman med referenser till litteratur och konst, t ex prerafaeliterna, annars nog inte så inskrivna i svensk litteratur. Det gör den extra rolig att läsa - det är oväntade citat som berikar det som händer. Det är inte en roman full av stereotyper men något hinner jag irritera mig på den äldre, "farlige", mannen och de båda motsatskvinnorna. Om texten fått ta mer plats hade de fått möjlighet att ges ännu mer färg och liv. En chans att tränga ut ur det trånga triangeldramat och bli något större. Men jag läser begärligt och snoozar inte för att sova utan för att läsa. Författaren har fångat sin läsare.
onsdag 1 september 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)