Det var en vacker höstdag idag

som gjord för en utflykt. Maken och jag åkte till brukssamhället Gysinge som utannonserat "skördemarknad" men här finns fler aktiviteter än det. Bland annat en stor antik- och loppishandel med roliga saker att pilla på och fina saker till bra priser. Det blev inga bokinköp men tre magasin - Idun från 1953, Veckojournalen från 1952 och Husmodern från 1964 - inhandlas.

För den litterärt intresserade har Veckojournalen mest att erbjuda. Här recenserar Stig Ahlgren bland annat Vilhelms Mobergs Invandrarna. Hans sätt att skriva kanske säger något om 50-talets litteraturkritik? Levande och spirituellt skrivet - eller vad sägs om:

I brevsamlingar och gamla tidskriftsinlägg har han [Moberg] med den våldsamma energin hos ett tryffelsvin, som fått vitamininjektioner, bökat fram högar av matnyttiga upplysningar om 1850-talets Amerika och hellre tagit med för mycket än för litet. Låt oss istället för att beskärma oss häröver lovorda den gargantuanska aptit som skär limpan på längden och sedan brer på sovel i dubbla lager. Efter allt tunnt och skrangligt man läst denna höst har man i denna bok den angenäma känslan att med huvudet före proppas in i mynningen på ett kulturkuriosaspäckat ymnighetshorn.

I samma tidskrift kan vi också se Maria Wine posera:

Bildtext: Man har lurat ett lejon. Skaldinnan Maria Wine, maka till författaren och sovjetresenären Artur Lundkvist, som fotomodell i aftonklänning, prydd med vallmor från Taschkent, och i arbetsdräkt för pionjärkvinnor.

En bok av Wine utgiven 1951 heter Man har skjutit ett lejon. Tyvärr kan inte jag tolka på vad sätt man anspelar på titeln i bildtexten men tonen i övriga notiser på sidan är putslustig. Det är, föga förvånande, viktigt att placera in henne i ett sammanhang, vid sidan av sin make.

Jag vet inte om det var bättre förr men det var i alla fall annorlunda...

Om vilken arabisk litteratur

som finns presenterad för den västerländska läsaren och hur denna valts ut pratar Daniel Sjölin och Ala al-Aswany om i Babel. Ett intressant samtal där Al-Aswany börjar förklara sin tes om hur orientalister valt litteratur utifrån ämnet de arabiska författarna behandlar och inte efter den litterära prestationen. Ett skevt urval med andra ord. Men vänta vad händer? - svisch - nu handlar det om författaren som tandläkare. Och the moment is gone.

Så här i bokmässetider

har jag mitt eget firande här hemma. Det började igår på jobbet med att en trave böcker packades ned i tygkassen från Författarcentrum. Böckerna i kassen var Toni Morrisons De blåaste ögonen, Najib Mahfuz Midaqq-gränden och Anuradha Roys En karta över omöjlig längtan. Hemma väntade också bland annat de 624 sidorna Oates.

Bokfirandet inleddes dock med ett avbrott i den pågående läsningen - något har hänt med berättarperspektivet i Helon Habilas I väntan på en ängel. I väntan på att jag finner mig i att romanen som började så bra nu tappat sitt grepp om mig söker jag annan läsning. Triggad av glädjen över ännu en indisk författare läser jag några sidor i En karta över omöjlig längtan men min tanke dras oupphörligen till de andra böckerna i kassen. Så Roys roman överges för en stund och jag börjar på De blåaste ögonen som är Morrisons debutbok, utgiven 1970. Jag ler av glädje (ja, faktiskt) när jag läser för det är så bra skrivet och berättelsen är så intressant. Ännu ett författarskap att upptäcka jublar jag. Detta blir helgens läsning! Övriga titlar får ge sig till tåls.

I morse startade firandet med Spanarna i P1 som sände från Bokmässan, många skratt i bakgrunden hörs. En lustfylld mässa kanske? Nyss gladdes jag åt Wayne's Coffees gratisexemplar av DN:s Boklördag som idag ägnar en del fint utrymme åt författare från, ett kanske diffust, mellanöstern. Innan middagen lagas blir det lite mera läsning som avrundas med att Babel sänder från Göteborg. Drycken som intas just nu är te av smaken sommarsaga, en gåva från en alldeles hemlig bokvän.

Här i min egen vrå lyser dock författarna med sin frånvaro men rörelseytan är betydligt större än i den stora mässhallen. En författare i hemmet hade dessutom gjort mig ganska nervös. Vad gör man med en sådan, liksom?

Den persiska och mystika poeten

Jalal ud-din Rumi levde mellan åren 1207 och 1273. Av honom finns poesi och andra texter sparade. Texter som läses och lever i olika former, i olika översättningar än idag. Av Rumi finns även brev sparade. Han tycks ha haft en rik korrespondens som ger dagens forskare en bild av hur hans liv såg ut. Om detta läser jag i Kärleken begär att detta tal skall fram.

Och här svindlar det lite. Brev bevarade från 1200-talet. Kommer det från min 70-talist generation och från generationerna efter den överhuvudtaget att finnas några brev att spara? Från att som barn ha haft många brevvänner har jag numera inte en enda. Mailkorrespondansen däremot är ibland stor. Men inte särskilt innehållsrik. Mitt hanterande av inkorgen är ju också ett annat än den av breven som anlände i den icke-digitala brevlådan. Inboxen rensas flitigt. Mail kastas bort.

Ett brev i pappersform kräver på något sätt mer av sin skrivare, det är inget man gör i en hast. Det kräver eftertanke och jag tror mottagaren förväntar sig ett mer fylligt innehåll än vad som finns i genomsnittsmailet. Hur gör framtidens biografiskrivare? Hur ska de ta sig igenom lösenorsdkyddade sidor för att komma åt brevsamlingen, det vill säga mailen? Hur ska de förhålla sig till och tolka de små bitar av fraser som människor lämnar till varandra?

Det finns böcker baserade på reella mailkonversationer men de är publicerade under brevväxlarnas levnad och kanske finns en medveten tanke att ge ut det skrivna i någon form. Jag tänker till exempel på Privat med mailkorrespondans mellan Carolina Gynning och Alex Schulman eller APM : antipatriarkalt manifest som är en mailväxling mellan Maria-Pia Boëthius och Maria Lindhgren. Men vilka brevväxlar idag "på riktigt"? Kommer vi till exempel att kunna närma oss och förstå framtidens författare genom brev de skrivit, eller är forskning baserad på brev något som hör till det förflutna? Och brevet som mer litterär form - överlever det?

Från teven snappade jag igår upp ett uttryck - "digitala invandrare" - en grupp som min generation och tidigare tillhör. Vi kommer enligt inslaget aldrig bli så hemmastadda i den digitala världen som de som är riktigt unga idag. Med tanke på hur få brev jag skriver och får är jag rädd att jag i alla fall anammat den digitala världen så mycket att jag klivit in i det papperslösa samhället. I andra fall, som handlar om protokoll, räkningar och annat, känns det papperslösa livet istället långt borta. Valde vi fel? Valde vi bort pappersbreven och ersatte pennans raspande mot papperet med tangentbordsknatter? Alltså; papper i pärmar men digitala brev.

Horace Engdahl

intervjuas i tidskriften Svensk bokhandel med anledning av att det om inte alltför lång tid är dags för honom att tillkännage årets nobelpristagare.

Johanna Westlund ställer frågan:
"Ni använder kodnamn på pristagarna, varför?"

Engdahl svarar:
"-Man måste få ha lite roligt. Jag har skärpt sekretessen: vi skriver aldrig e-post brev om kandidaterna, och läser dem helst inte offentligt. I så fall får man ha ett falskt skyddsomslag. Och man vet aldrig vem som lyssnar, så kodnamn är bra. Harold Pinter kallade vi för Harry Potter, Dorris Lessing för Little Dorit, Orhan Pamuk OP: då tror alla att man talar om brännvin."

Visst vill man höra dem, akademiledamöterna, sittandes på tunnelbanan och prata om Harry Potter?

Sitter på jobbet

och kommer på mig själv mitt i ett lite nätstört beteende. Istället för att söka upp DN:s nya boksida på nätet tittar jag efter vad bokbloggare skriver om den. Hur knäppt är inte det? Bokhora nämner den nya sidan, förstås. Men efter några fler bloggtittar bryter jag det konstiga. Nu ska jag direkt till källan.

624 sidor

tät text av en allt sprödare Joyce Carol Oates väntar på mig i form av Dödgrävarens dotter. Jag kom fram till första platsen i bibliotekskön... 624 sidor på 14 dagar, 44,6 sidor om dagen. Det kan gå.

En svart bok som kan vara en pärla landade också hos mig i dag. Och eftersom en av dess författare ska föreläsa på mitt bibliotek är jag väldigt nyfiken på den. Det handlar om Kärleken begär att detta tal skall fram och handlar om den persiska poeten Jalal ud-din Rumis "liv, lära och lyrik." Ashk Dahlén heter den av författarna som jag kommer att träffa, om persisk litteratur ska han tala.

Med risk att låta mitt jobbjag tala - jag ser så jättemycket fram emot alla föreläsningar vi har i höst på olika bibliotek - om arabisk litteratur, latinamerikansk, indisk, afrikansk och så persisk. Jag bara hoppas att inte värsta vintertröttheten slår till för jag vill så gärna kuska kommunen runt på kvällarna för att insupa nya kunskaper. Jag SAKNAR läsa kurs jag LÄNGTAR efter förkovran. En idé var att läsa arabiska under hösten, det får vänta till obestämda kanskevåren.

Du då, förkovrar du dig?

Ibland ramlar jag

in hos Emma Gray Munthe. När jag gör det ikväll skrattar jag så jag gråter.

Mitt bibliotek

började blogga idag. Hela dagen avlöste vi varandra i bibliotekets skyltfönster för att blogga inför allas ögon - med skärm vänd mot trottoaren utanför så förbipasserade kunde se direkt vad vi skrev. Det känns lite märkligt att jobblogga, att skriva om böcker på två ställen i två roller som jag vill ska skilja sig åt. För jag vill ha kvar min vän Hermia, vill det här ska vara min alldeles egna lekplats. Här ska ingen ordning på orden råda, om nu inte jag vill det. Idag recyklade jag miljövänligt nog blogginlägg härifrån men i liten annan tappning, tror jag. Men det blir ju lite tråkigt i längden...

Underligt är dock att jag här vill vara anonym medan jag på jobbloggen både ståtar med namn och kanske bild. Det är ju större risk/chans att människor jag möter i Gävle vet vem jag är än att läsare av Hermia Says som inte bor i Gävle vet vem jag är. Förstår ni hur jag menar? Och jag skulle kunna göra som BookReflections Peter, d v s "komma ut" med mitt rätta namn. Men det känns så skönt och ger mig en känsla av frihet att vara Hermia, en frihet jag vill öva mig i att använda ännu mer. Sen är jag rätt förtjust i mitt bloggjag. Jag gillar Hermia helt enkelt. Detta sitter jag och tänker på i skyltfönstret.

Och så vill jag verkligen hålla isär privatHermia från jobbjag: att länka till jobbloggen här kommer alltså inte på fråga...

Den här arbetsdagen

är ingen annan lik. Sitta i skyltfönster och blogga. Vad är det för ett knasigt påhitt? Gör det gör vi i alla fall. Kollegorna och jag. Dock inte här hos Hermia...

Maken och jag

letar lägenhet eller om det är radhus. En egen plats på jorden att trivas lite bättre på. När vi tittar på boende tänker jag "men var ska böckerna stå?" eller "kommer de verkligen få en 'respektabel' plats här?". Som om det vore det viktigaste. Det jag aldrig på riktigt kan ge avkall på är badkaret eller i alla fall badkarsplatsen. Men det är helt plötsligt dyra tider för bostadsköpare.

Det fanns en tid i mitt liv då jag drömde om ett helt annat sätt att leva. Om nästan klostrets enkelhet. Enkelheten och ambitionen att leva ett så miljöhållbart liv som möjligt finns ändå kvar som något slags ledstjärnor. Att införa köpstopp, som en del andra beundransvärda personer gjort, ligger inte riktigt för mig. Men att för sig själv försöka upprätthålla någon form av medvetenhet, ett resonemang kring behovet av saker, om att tänka långsiktigt känns aktuellt och viktigt. Två vackra ord är "frivillig enkelhet". Ett ord som attraherar mig är "downshifta".

Fast jag åker för mycket flygplan.

Vilken sorts

biblioteksbesökare/läsare kommer jag att vara som (betydligt) äldre? Tänker på det efter ett möte idag med en ganska bestämd kvinna som förde ett eget register över böcker hon läst. För er som inte minns tiden innan bokbloggen så kan jag meddela att hon skrev ned titlar och författarnamn i en helt vanlig anteckningsbok.

En kommentar som återkom hos min besökare var "nej, den vill jag inte låna - jag är kritisk, jag läser inte allt". Precis som det ska vara tycker jag. Vår kritiska blick på litteratur såg dock lite olika ut. Men det är en del av charmen med oss läsare - att vi läser så olika. I min ålderdom hoppas jag också att jag är kritisk. På mitt alldeles egna sätt. Och med dator förstås, som troligen då är ett uråldrigt och totalt omodernt redskap.

Under helgen

har jag plöjt roman som vore jag i värsta slukaråldern. En förlorad värld av Evelyn Waugh är således utläst. Charles Ryder är den unge student som i Oxford möter Sebastian Flyte, med teddybjörn, och dras in i både hans destruktiva beteende och i hans familj på godset Brideshead. Att Charles är fascinerad av sin vän är inte att ta miste på, vilken sorts relation de har har också diskuterats. Sebastians förhållande till sin familj är långt ifrån okomplicerat, hans mor härskar på Brideshead och har sitt eget sätt att hantera sonens allt ökande alkoholintag. På godset skymtar också Julia, syster till Sebastian.

Charles och Sebastian skiljs åt. Åren går och handlingen kastar sig framåt. Charles, som nu är "arkitekturmålare" har befunnit sig två år borta från civilisationen för att måla. Han återförenas med sin fru, som nu introduceras för läsaren och det visar sig att han under sin bortavaro inte ens uppfattat att han fått en dotter eller vad den något år äldre sonen döpts till. Återföreningen utspelar sig på ett skepp där även Julia befinner sig - allt som händer där skildras mer eller mindre farsartat. Sebastians öde kommer alltmer i skymundan, han är inte längre berättelsens nav.

Mellan Charles och Julia växer känslorna men i romanen finns en återkommande konflikt som handlar om religionen, om katolicism kontra agnosticism. I den dekadenta överklassvärld som skildras finner den katolska tron en stor roll och har en vikt som gör den till ett hinder mellan människor och orsakar en hel del konfrontationer.

Detta är en så rik roman, svår att sätta rättvisa ord på och beskriva på ett bra sätt. Det är så många trådar som inte ryms i en summering av handlingen. Boken var också en lite annan än jag förväntade mig. Kanske trodde jag det skulle vara ännu mer fokus på just relationen mellan Sebastian och Charles. Att den skulle skildras med fler antydningar - kanske såg 40-talets läsare mer mellan raderna än vad jag som 00-talsläsare kan se? För mig som inte sett den populära tv-serien växer nyfikenheten kring vad man där lyft fram och vad filmen som nu haft premiär tagit fasta på. Det är, faktiskt, en värld och roman att låta sig förtrollas av.

Fredags-dekadens

Som jag längtat efter den här stunden! En skön läskväll - och det med en roman som jag inte fattar att jag inte hittat till och läst tidigare. Nu är den svår att undgå med filmpremiär och allt. Det är 20-tal när det är som bäst. Det är slott på landet och dekadent överklass. Det är absolut underbart!

Jag gjort det igen -

tjusats av en indisk författare! Kvinnor på ett tåg, skriven av Anita Nair, har flera av de ingredienser jag söker i en bra roman. Det är en rik berättelse med många olika tankespår.

Sex kvinnor möts i en tågkupé. De utgör ett utsnitt av det indiska samhället, är i olika ålder men med det gemensamt att de är på väg. En efter en kliver av. Akhila är i centrum för berättelsen – hon är 45 år, ogift men familjeförsörjare. När fadern dog fick Akhila axla rollen som familjeöverhuvud, enkom för att hennes bröder skulle få en fin utbildning och hennes syster en bra hemgift. Nu befinner sig Akhila i en brytningspunkt – hon vill ta makten över sitt eget liv och leva det på sitt sätt även om det bryter mot samhällets konventioner om hur kvinnor bör leva. På tåget berättar de olika kvinnorna sin livshistoria för varandra. Det är gripande berättelser om kvinnor som lever under förtryck i ett patriarkalt samhälle. Men det är på något underligt sätt både lättsamt och lustfyllt skrivet. Samhällskritiken förvandlas till njutbar text. Och det här är starka systrar i världen med mod att leva.

Jag hoppas att fler böcker av författaren, som alltså gästar Kulturhuset i Stockholm den 1 oktober, översätts till svenska.

---

Nu är det Boklördag och jag har insett att det att vara bibliotekarie inte per automatik innebär att ha störtkoll på bokmässan. Det är ju DÄR de indiska författarna i första hand kommer att möta den svenska publiken. Det är alltså i Göteborg jag borde vara... Om jag varit lite mer förutseende. Om jag trängtat lite mer efter stora folkmassor.

Vad pratar de om

vid middagsbordet t ex? Eller i mataffären? De där paren som liksom andas och är litteratur - Paul Auster och Siri Hustvedt, eller Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss, eller....? Eller svenska Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, eller Helena von Zweigberk och Bengt Ohlsson.

Minns någon hur de Witt-Brattström/Engdahl inte ville förekomma på samma bild i samband med intervju i Månadsjournalen? Engdahl ville inte "intimiseras" med sin fru. Eller hur det nu var...

Att Zweigberk/Ohlsson påtar i trädgården vet i alla fall alla som hänger med hos Dora.

Men författarna - kanske är de helt vanliga människor som letar fiskpinnar i frysdisken och drömmer om nästa semesterresa?

Umeås prisbelönta Minabibliotek berättar om författarpar.

Förstår ni stockholmsbor

hur bra ni har det?

Hemma njuter jag av Anita Nair Kvinnor på ett tåg och så ser jag att hon tillsammans med ett par andra författare från Indien gästar Kulturhusets internationella författarscen. Onsdag 1 oktober kl 19. Nu ligger ju inte Gävle alldeles långt från Stockholm men att ta sig därifrån sena kvällen är inte det enklaste. Istället ser jag fram emot en kväll i november när Birgitta Wallin, bl a drivare av Karavan, kommer till mitt bibliotek för att berätta om indisk litteratur.

Men ni har det bra där nere, det har ni!

I filmen De-Lovely spelar

Kevin Kline musikern och kompositören Cole Porter, hans fru Linda spelas av en tindrande Ashley Judd. Båda passar väl in i 20-tals miljön. Det är en film som flödar över av Porters musik, en musikalfilm i dess mest fantastiska form - som jag inte hört talas om innan jag hittade den på Musikbiblioteket. I sångroller dyker bl a Robbie Williams, Sheryl Crow och Elvis Costello upp.

I centrum för filmen står alltså Cole Porter. Vi möter den åldrade Porter som ser sitt liv i musikalform sittande på första parkett. Musikalscenerna blir till vanliga filmscener och vi förs till Paris, Venedig och New York. Porter skildras som en komplex person som komponerar musik om sin fru och om sitt liv. Det handlar om kärlek. Det handlar om längtan. Det handlar om kluvenhet. För Porter dras åt flera håll, har älskare vid sidan om vilket Linda är medveten om. Linda härdar ut genom sin kärlek, en kärlek som undgår att skildras som undfallande och självuppoffrande, men som visar sig vara ytterst skör. Vi bjuds på fina festscener i full 20-tals mundering. När Porter blir ensam och gör sig själv än mer ensam börjar mina tårar rinna - och det händer inte ofta. Det var länge sedan jag blev så starkt berörd av en film. Riktigt riktigt bra, välspelat och fint.

Det är inte ibland

utan ganska ofta jag kommer på mig själv med att be om lov. Be mig själv och maken om lov att blogga eller läsa. Som om jag själv inte tar på allvar att bloggandet är en hobby och läsandet en passion. Som att det att ägna tid åt min egen tanke, min egen fingersättning inte är tillåtet. Inte är nyttigt nog. Och jag kan inte komma underfund om varför! Eller bor i min kropp en alldeles för stor Luther?

Uppsamlade lappar

bildar en lista

• Lee: Dödssynden
• Fossum: De galnas hus
• Khan: Trådarna i väven
• Achebe: Allt går sönder
• Vladislavic: Snabbköpet rastlös
• Roy: En karta över omöjlig längtan
• Dahl: Fosterbarn etc
• Amirrezvani: Flickan som vävde sidenmattor
• Villius: Sex
• Baricco: Den här historien
• Oates: Dödgrävarens dotter
• Sundström: Till Lydia
• Beyala: Ännu talar träden
• Delblanc: böckerna om Samuel
• Eugenides: Middlesex
• Oz: En berättelse om kärlek och mörker
• Kärlek uppror och kardemummakärnor
• Condé: Segu

på böcker jag har för avsikt att läsa. Uppsamlade nu i en stram knut. Eller nå't.

Tänker efter, efter:

Så här dagen efter bannar jag mig själv för att jag samlade ihop de spridda skurarna av lappar. Ingen bra idé om man vill behålla något slags harmoniskt läslunk. Det bloggas om så mycket intressant, på jobbet pratas det om läsvärda ting.

Måste också tillägga mitt överraskningspaket med Tusen strålande solar inte för att det dåliga samvetet över att inte ha nämnt den slagit till utan för att den också avses att läsas.

Knuten är ju inte det minsta stram. Stickspår, ledtrådar och läsfnurror smiter ut.

På ett fiffigt sätt

har ett flertal gallerier samlats i en byggnad i Vasastan, adress Hudiksvallsgatan 6-8. Här såg vi idag några utställningar av varierande slag och jag förundras över hur svår samtidskonsten är att greppa. De är ju så många, konstnärerna! Konstarterna likaså. I Gävle finns på gallerier mest lokala konstnärer medan man på kommunens Konstcentrum kan se konst från andra delar av landet, ibland även internationell konst.

Jag har alltså extremt dålig koll på vilka konstnärer av idag som är "stora"... Så när vi ser utställningen med Tony Craggs verk hajar både maken (som liksom jag har något slags konstintresse) och jag till. 190 000 kostar hans verk, flera uppbyggda av 1:or och 0:or i någon slags landskap. 190 000 kr. Och vi har aldrig hört talas om honom. Det säger i och för sig mer om oss än om konstnären... Dagens tur bjöd på många olika konstformer och ett utsnitt av ett konstnärligt nu. En del svårt att ta till sig med ryggsäck som blev allt tyngre på ryggen; t ex videoinstallationen Dolls av Annika Larsson. Tänkte mest bekymrat på de som arbetar i den suggestiva musiken, såg tyvärr bara en litenliten del av verket.

Inom biblioteksvärlden pratar vi ibland om att "sänka tröskeln" för besökaren - det ska inte vara avskräckande att gå in i biblioteket, man ska våga sig in, känna sig hemma. Det tänker jag på när vi kommer till galleri Brandstrom. Vi ser två målningar, några toaletter och en svart vägg. "Var är resten?" Undrar vi tillsammans med de som går in samtidigt som oss. Maken är modig, närmar sig svarta väggen - och vips - väggen öppnas! Så kan man också välkomna människor... Kul på ett sätt och klurigt men "tröskeln" är rätt hög.

Det är ett smart drag, samla flera gallerier på ett ställe, ett perfekt flaneringsmål en slö söndag. För mig var dagens besök där mest en upptäcktsfärd i ett för mig rätt obekant del av Stockholm. En del av stan och en byggnad att återkomma till med lättare packning.

Jämfört med litteraturen där jag tycker mig har rätt bra koll både på äldre och samtida verk har jag alltså i stort sett bara kanon-koll på konsten. Alltså; koll på konstens historia. Något slags motsatsförhållande till litteraturen kanske? Kanske är det lättare för konstens klassiker att nå ut än för litteraturens?

Och så fortsätter botaniserandet

i bibliotekets samling filmer. Igår såg jag på The Maltese Falcon, filmen som blev Humphrey Bogarts stora genombrott. Jag imponeras av såväl berättelsens smarthet som av skådespeleriet. Det är en överraskande film som, liksom de andra äldre filmer jag sett på senare tid, håller än i dag. Filmen från 1941 baseras på en deckare av Dashiell Hammett - naturligtvis blir jag nyfiken även på att läsa denna.

Tack Bokomaten för tipset. Här en danskurs, bara för dig...

Det kommer inte

att bli mycket läst, varken imorgon eller på lördag. Ändå kommer båda dagarna att vara fyllda av litteratur. En blyg och lite pirrig Hermia åker till Biskops-Arnö för att delta i ett symposium anordnat av Nätverk för skönlitteratur - NÄFS - där biblioteksfolk, litteraturkritiker, litteraturvetare och andra litterata personer finns med. Det blir ett par dagar med samtal om skönlitteratur på bibliotek, om skrivande i olika former etc. Det handlar om olika vägar till läsare och till läsandet. Jag hoppas på inspiration och intressanta talare, känner mig dock ängslig vid tanken på att själv behöva prata med så fina människor. Lite komplexartat det där, befinna mig i alltför akademiska miljöer. Något slags rapport kan det komma att bli.

Med på resan följer, passande nog för en kvinna på tåg, Kvinnor på tåg av Anita Nair. Ännu en berättelse av en indisk författare att se fram emot!

Ungefär så här känner jag mig

motvilligt öppen, motvilligt engagerad. Liksom ok då - OM du tycker det är värt besväret ta dig över den höga tröskeln så välkommen. Men jag tänker inte anstränga mig för din skull. Höstförkylning sänker ögonlocken. För tidig årstidströtthet. Ett internetkafé föreställer fotot taget på den lilla ön Carriacou för snart ett år sedan: Tiden går fort.

Stället ovan serverar de allra godaste pizzor. På en teve där såg vi Pirates of the Caribbean vars inspelningsplats vi besökt några dagar innan. Mycket i den filmen är, förstås, kulisser som blivit lätt förstörda men finns att beskåda. Ett runt berg har i filmen blivit spetsigt. Så här efteråt känns det overkligt att ha varit där. Där borta där kvinnor balanserar största bananklasen och handväska på huvudet, samtidigt. Jag har varit i raggaland och jag längtar tillbaka. Det är en resa som växer i minnet, minnesbilderna blir tydligare, upplevelsen starkare.

Finns det förresten någon tidsgräns för när minnen blir nostalgi?

Handen på hjärtat -

hur många kurdiska författare kan du namnet på?

Hur många har du läst?

Min ambition är just nu att vidga vyerna, att upptäcka författarskap och böcker utanför den mest bekväma räckvidden, som jag nästan fastnat i. Det finns så många världar att upptäcka. Det går men det går inte snabbt och läsning ska få ta tid. Plats ska också finnas för de där andra böckerna som knackar på, vill bli lästa. Men min läsning tar långsamt en ny inriktning. Det är en lustfylld ambition.

Hur etnocentrisk eller amerikaniserad är din läsning? Rannsakar du den?

En intervju med P O Enquist

i söndagens SvD fick mig att tänka på författarskap knutna till ett visst berättarlandskap. Eftersom den käre maken härstammar från Västerbotten, precis som ovan nämnda författare, var steget kort till att fråga om maken i skolan drillats i de norrländska författarskapen. En ambitiös lärare försåg klassen med en lång läslista baserad på hemmaförfattare men eftersom maken blivit en villig läsare först under senare år lämnades listan som när som på två böcker obeaktad.

Men hur påverkas man mer generellt av att bo i ett berättarlandskap? Hur är det att växa upp i Värmland omsvärmad av myter om skrönor om författare? För mig som växt upp i Gästrikland är frågan ställd av pur nyfikenhet. För här stoltserar vi inte med så många stora namn; mitt landskap saknar det där riktigt stora och egenartade författarskapet. Eller har jag fel? De två andra landskapen jag ger som exempel kan, för att nämna några flera namn, glädjas åt Torgny Lindgren, Sara Lidman, Selma Lagerlöf och Göran Tunström.

Förutom av den bokliga vana som finns i det egna hemmet - hur mycket präglas vi som läsare av den litterära mylla vi växer upp i? Eller inte växer upp i? Skiljer sig vi gästrikar i läsart från värmlänningar och västerbottningar?

Han vill dem ont

tänker jag om författarens relation till figurerna i Yacoubians hus. Efter en uppstart som känns trög, eller om det är min egen okoncentration och författarens parenteser som skapar tröghetskänslan och inte författaren själv, tar berättelsen fart. Vi följer några av hyresgästerna i ett hus, byggt i europeisk stil, i Kairo . Människorna som bor där är av olika samhällsklass - de som befinner sig i botten bor i toppen, i de små plåtskjulen på taket. Det är en snirklig historia om människor vars liv delvis flätas samman.

En del levnadsöden bereds mer plats än andra, även om jag saknar något slags fördjupning av författaren. Det är mycket som händer men vi får bara se små glimtar, enstaka sidor hos de som skildras - det blir lite för ytligt, inte så genomgripande. Ett ord som följer mig när jag läser Alaa al-Aswanys roman är begär. Begär är något som förenar de personer som skildras men det ser olika ut; det handlar om begäret efter pengar, efter upprättelse, efter hämnd, efter sex etc. Det fungerar som en inte okomplicerad drivkraft och ger karaktärerna ganska cyniska drag. Här möter vi kvinnan som upptäckt sätt att tjäna extra pengar på att spela på sin kvinnlighet, vi möter hennes pojkvän som avspisas från att bli polis och istället söker sig till strängt islamistiska kretsar med syftet att utverka hämnd, vi möter mannen som tar sig en andra fru satsar på politik och stora affärer etc. Det är en roman som i sitt hemland provocerat genom att skildra homosexuell kärlek och genom att överhuvudtaget skriva öppet om sexualitet, både mäns och kvinnors.

Och så var det det här med det onda. Flera av de människor författaren skriver om väcks brutalt mitt i natten för att föras bort av människor som vill dem illa. De misshandlas eller skadas på annat sätt. Jag kan alldeles för lite om Egyptisk samtid för att veta om detta hör till vardagslivet eller om författaren helt enkelt valt att beskriva några hårt prövade människor. Det blir dock lite för mycket av det onda, alltså sett utifrån att det är en skönlitterär roman jag läser. Istället för att jag känner med personerna ser jag mönster som upprepar sig i berättelsen - jag väntar på katastrofer. Naturligtvis kan det vara min egen okunskap om förhållandena i Egypten som gör att min läsning inte riktigt håller måttet.

På ett annat och mer genomtänkt sätt skriver Expressens bokbloggare om romanen.

(Parenteser)

förekommer rikligt i Yacoubians hus av Alaa al-Aswany. Ett exempel: "En del fruar hade själva lantligt ursprung och såg inget problem i att använda skjulen för husdjursuppfödning (kaniner, ankor och höns)."

Under högstadiets uppsatsskrivning fick jag lära mig att parenteser ska undvikas i berättande text. Jag minns inte riktigt motiveringen till varför men instämmer ändå. Vad fyller dessa parenteser egentligen för funktion? Om det som står inom parentes inte är tillräckligt viktigt för att få rum inom ramen för den egentliga texten, behövs informationen då?

Motvilligt kan jag gå med på att parenteser fyller en viss funktion i facklitterära texter, att man där infogar information som behövs för förståelsen. Men i en skönlitterär text? För något tjusigt stilgrepp uppfattar jag det inte som, snarare som en slöhet att inte på ett mer elegant sätt arbeta in informationsbitarna i texten. I romanen jag läser, vars handling jag återkommer till vid senare tillfälle, finns det ibland så mycket som fyra parenteser på en sida (det stör mig).

Långt in i själen

önskar jag mig en helg nedkrypen i soffan med te inom räckhåll och en bok i handen. Jag har höstförkylning och innerlig längtan efter oavbruten läsning. Morgondagen innehåller dock arbete, i all fall kvälls sådant. För i min stad finns något som börjar bli en tradition - Å-draget. Det handlar om kultur ute och kultur inne hela dagen lång. För min del innebär det en sejour på biblioteket. Men innan dess; snälla ge mig en stunds läsning. Låt mig få vända blad i ostördhet. Inte irriteras av dammråttor, bananflugor och annat oknytt.

Och du, trevlig helg!

Darling hemlig bokvän!

Vilket fint paket!!

Och vilket trevligt innehåll!!

Boken har jag inte läst - men klämt på ibland! Den är helt klart ett välkommet tillskott. Makens kommentar när han såg innehållet var "Åh vad vi tycker om henne, eller honom" - både han och jag är kära i choklad med salt! Fantastisk kombination! Den andra kakan är en ny bekantskap. Och te - Sommarsaga - doftar väldigt fint. Tack för kort också, med en personlig hälsning i all sin anonymitet...

Höstupplysningen har bara börjat!

Det är sällan

jag läser böcker på nytt men inför höstens begivenheter har jag läst om Jonas Hassen Khemiris förstlingsverk Ett öga rött. Själva grundhistorien kommer jag ihåg sedan förra gången men jag ser mer tror jag än vid tidigare läsning - språket, som är egensinnigt, är bekant och jag kan fokusera på handlingen, på berättarteknik och annat.

Vad som dock slår mig är att vissa minnesbilder är helt felaktiga. I mitt minne är bokens kvinnor betydligt mer närvarande - den döda mamman, pappans dejt, den äldre damen Dalanda, Marit som Halim är intresserad av.... Är det filmen lagt sig som ett raster mellan mig och boken? Eller har jag i efterhand fyllt i och lite ändrat historien?

I en intervju med författaren berättar han om sin fascination för koder, hur han lägger in ordlekar, anagram etc i sina böcker som underhållning för sig själv och för kluriga läsare. Tyvärr är jag nog ingen vidare sådan. En klurig läsare alltså.

Däremot gillar jag hur Khemiri skriver in sig själv som Halims andrahandshyrande granne, där han inte ger en alldeles smickrande beskrivning av sig själv. Om det nu är sig själv han beskriver och inte en litterär produkt kallad Jonas Khemiri? Jag kommer också flera gånger på mig själv med att tänka att han är en rätt bra berättare, Halim: Detta trots omläsning och jag mycket väl vet att en fullständigt litterärt begåvad författare står bakom orden. Lurad med andra ord.

En lång lunch hemma

en dag som avslutas med kvällspass på biblioteket är inte helt fel. Läsningen av Rachel Zadoks Sommarsquash tokolosh! hann också avslutas. Jag känner mig så nöjd med boken, jag kan inte uttrycka det på annat vis.

På ett enkelt men inte förenklat sätt berättas om Faith som växer upp med sin mor och far i Sydafrika. Faiths och moderns samvaro har alltid präglats av de hemskaste berättelser om älvor, elaka varelser där tokoloshen är en. Detta präglar Faith och hennes verklighetsuppfattning. När hon är i sjuårs åldern lämnar fadern familjen för en annan kvinna - hennes mor går in i mörkret till egen världsfrånvänd värld. Till hemmet kommer Nomsa för att ta hand om Faith mellan dem växer en ganska varm relation fram. Men hemska saker händer.

Femton år passerar och vi möter återigen Faith, nu bosatt i Johannesburg, som nåtts av beskedet att hennes mor avlidit. Vem var hennes mor, egentligen? Vad hände med hennes far? Och vem är Faith? Frågorna leder till ett sökande i det förflutna, ett sökande kantat av skuggor och varelser från det förgångna.

Jag slukades totalt av berättelsen som är så finkänsligt framförd, så följsam. Jag tycker mycket om författarens förmåga att förena djup med enkelhet, att använda ett (på svenska) poetiskt språk som känns så helt igenom rätt för texten och historien. Intressant var det också, efter läsningen av Lessings Martha, att återkomma till Sydafrika.


Back to business....

Kvällens sällskap:

En god bok och ett varmt bad. Fast jag vet inte om jag lyckas kombinera dessa två - bok och bad. Ett stort mysterium är hur andra faktiskt läser i badet. Eller, det är i alla fall vad de säger att de gör. Det är så många delar av läsbadet som inte fungerar - glasögonen som halkar ned i värmen och immar igen, vattnet som skrämmer boken, taklampan som måste konkurrera ut de levande ljusen... Mig lyckas det inte för, tror inte dagens övning är ett undantag.

Du, en badkarsläsare?

Kan man

ta bort den dumma verifieringskod man behöver trycka in när man skriver kommentarer? Jag får bokstäverna fel - alltid - och måste skriva om, t o m för att kommentera hos mig själv! Mycket irriterande! Är kratta på html och vill inte trassla bort min blogg - men kan man?

Allra bästa Martina löste mitt bryderi! Tack!

En tanke är på väg

att formuleras. Vet inte om den är klar för skrift än, vet inte om den har substans. Det är något om deckare.

I perioder, som blir alltmer glesa, läser jag genren. Sjöwall/Wahlöö är jag förtjust i, liksom Arne Dahl, Stieg Trenter, Henning Mankell och Helene Tursten. Jag vet inte om jag blivit mer känslig med åren men deckarläsandet har avtagit betydligt.

Att läsa böcker är för mig att leva andra liv än mitt eget, att få påfyllning i tanken och höra andra röster än min egen i huvudet. Många av de romaner jag läser berättar sådant jag aldrig själv skulle kunnat klura ut, om människor eller situationer jag aldrig kommer att möta eller ens vara i närheten av.

De deckarhistorier jag läst ligger närmare verkligheten än många av andra romaner jag läser. Ofta kritiserar eller beskriver genren det samhälle vi lever i, fast ur en kanske skruvad synvinkel. Ett besök hos dn.se ger en historia som mycket väl kunnat diktas upp av en deckarförfattare, tyvärr hann verkligheten före. I all sin hemskhet kommer deckarhistorierna nära varjedaglivet. Närmare än de allra flesta romaner jag läser. Förstår ni hur jag menar?

Vad gör att jag uppfattar en påhittad deckare som en trognare spegling av verkligheten än andra romaner jag läser? En lite märklig tanke: Verkligheten snor historier från deckarförfattarna. Och en till: Tänk om behovet av deckare tillgodosågs av nyhetsmedia - om vi var nöjda med det. Vilka historier skulle deckarförfattarna berätta istället?

Och ja, vissa reflektioner gör sig bäst i det egna huvudet. Och med dagens efterlängtade läsning går det enbart dåligt.

Någon solig promenad

blir det inte idag. Såg framför mig hur jag spatserade med käcka kliv, boken i ryggsäcken. Men här är det höstgrått septemberväder. Det blev en stunds yoga istället men tusan vad stel sommarens slöhet gjort mig. Och så blir det förhoppningsvis en del läst idag ändå. Har längtat efter att sticka näsan i boken, inte specificerat i vilken bok men i något mer uppslukande än den nyss lästa. Den lovar gott, Sommarsquash tokolosh!.