Gästbloggarduo - inte här men där

Lite reklam. Under tre veckor skriver Anette Helgesson/Feelgoodbibliotekarien och jag på Bokcirklar.se. Ni vet. Vi började idag med att ställa diagnos på varandra. Kila över och läs om du vill. 

Fem ljus på tårtan

Fem år. Ett halvt decennium. Så lång tid har jag aldrig ägnat åt någon hobby. Förrän nu. För idag är det fem år sedan Hermia Says började fyllas med innehåll! Snart 1170 inlägg har skrivits, och bilder har postats. Men det hade inte varit samma sak om det inte fanns någon läsare. Jag är väldigt glad över att du är här och hälsar på och ibland gör ett avtryck, lämnar en kommentar.






Låt oss fira med en missnöjd läsare och hoppas vi lyckas bättre i våra val av litteratur... 

Gud vilken tråkig blogg, mer bilder!

skrev Anonym i en kommentar till Hermia, som tänker att tja - det stämmer nog. Hermia Says är en ganska tråkig blogg. Fast Hermia leker hellre med ord än bild, det gör andra så mycket bättre.

Hoppas att du, Anonym, har andra mycket roligare bloggar att läsa!

Lena K E har förresten tipsat Vi läsers Ann Lagerström om "välskrivande bloggare" - Bernur, Vixxtoria och Hermia, som därmed befinner sig i synnerligen gott sällskap. Att vara ombloggad hos självaste Vi-läser mamman gör Hermia stolt och ganska generad. Men roligt är det att tidskriften håller koll på hobby-skribenterna i bokbloggsvärlden.

Tack, Lena!

Homeros

eller rättare sagt Odysseus har jag tänkt en del på sedan jag skrev här senast. I Winnie Mandelas klagan skriven av Njabulo S. Ndebele berättas om ett öde som är många sydafrikanska kvinnors. De väntar på sina män som sitter fängslade, arbetar långt borta, studerar i annat land eller av någon helt annan anledning befinner sig någon annanstans än sina kvinnor. Likt Odysseus Penelope väntar de på respektive makes hemkomst. Myten om Odysseus är bokens röda tråd. Penelopes öde dess centrum.

När maken och jag åker med de goda vännerna till Sätra Brunn är musiken till filmen O Brother Where Art Thou? vårt soundtrack.

I Bernhard Schlinks roman Hemkomsten finns också väntetemat invävt och berättelsen om Odysseus präglar både romanen i sig och dess sökande huvudperson. Beskriver intrigen gör jag inte. Den är alltför insnärjd. Romanen vänder sig runt sig själv, in i sig själv. Som läsare kollras jag bort. Tappar tråden för att strax därefter lycklig finna den igen. Jag tillhör kanske en av få som inte läst Högläsaren.


Själv söker jag stillhet och eftertanke. Jag gör ofta saker, känner sällan att jag är. Och jag vill vara! Jag har övergått till att bok-blocka vilket inte är så socialt som att skriva här, men en renässans för anteckningsboken. Och det passar mig just nu. Se detta som ett inlägg i väntan på lösning - för att både hålla ordning på tankarna om det jag läser och samtidigt behålla dem mer privata - och i väntan på lite mer energi.

Kanske kommer bloggen bli en mer intim salong, skyddad av ett varmt lösenord. Kanske blir det ett fortsatt bok-blockande, ibland kompletterat av texter på mitt biblioteks blogg. Kanske är jag nu med detta inlägg igång här igen.

Att skydda, eller hur jag ska uttrycka mig, mitt privata jag blev förresten tydligt när jag idag kom hem för att äta lunch. Posten dimper ned på hallmattan, där finns bl a en avi om ett paket att hämta på Konsum. Men något paket har jag ju inte beställt, tänker jag. Så tittar jag lite närmare - ser mitt namn, men jobbets adress. Alltså jobbrev, adresserat till jobbet - men i min alldeles egen brevlåda. Det borde inte kunna gå till. Över huvudtaget.

Kanske får Hermia nytt liv. Kanske tar hon bara en annan gestalt. Tack till dig som hänger kvar. På ett eller annat sätt.

Jag känner mig rastlös

och längtar efter maken som är långt borta i Brasilien. Konferens med andra ingenjörer som gillar stora roterande elektriska maskiner som det hette i den där platsannonsen. Ambitionen var att läsa som när jag var singel, när inte distraktionen från en kär person var så stor. Och lite har det ju blivit läst;

På Chesil Beach av Ian McEwan
Dårskaper av Isaac Bashevis Singer
Rotlös av Tsitsi Dangarembga
och del av Skammens boning av Doris Dahlin.

Hermia Says fick av misstag nya kläder igår, med fingret på musplattan gled jag förbi spara-knappen för ny layout, fingret ryckte till och så blev det ungefär så här. Och så badar jag. Badet som ersättning för varm famn kanske? Nu snart igen med Daniel Lemma i cd-spelaren, kanske för högt för att grannarnas bebis ska hitta sömnen? På tisdag återställs ordningen. Om bloggandet tänker jag att jag bara ska skriva när jag tycker jag har något att säga. Varför ta plats i nätsfären med annat liksom. Men hur det än är blir det sådana här saker skrivna. Oviktigheter. Men ändå. Ett utsnitt från mitt liv just här och nu. Kanske lyckas det mig den här gången att läsa i badkaret. Nya Vi läser kanske, svår att motstå när den är på allas bloggar. Nu även här.

För att ha något att skriva om

måste jag läsa. Så är det ju med bokbloggandet. Jag tänker ibland mer på att skriva än på att läsa, trots att det är läsa jag vill. Så nu när maken är bortrest ska jag läsa. Och försöka komma in i en ny morgonvana - läsa istället för att snooza tre-fyra gånger. Det började i morse. Så inlägg blir det när jag, förhoppningsvis, har något att säga - när jag tänkt efter att ha läst.

Läsning pågår nu av Rotlös skriven av Tsitsi Dangarembga. Får mig av någon anledning tänka på Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogi. Lika inkännande porträtt av ung flicka som kämpar sig uppåt. Någon som läst den ena eller de andra?

Allt gott, läsvänner!

Båten fick i går min

odelade uppmärksamhet. Idag gläds jag åt kommentarer som trillat in här under söndagen och den här morgonen! Det är så roligt, intressant och inspirerande att läsa det ni skriver... Gillar verkligen det här boktokiga nätverket. Och Hermia har definitivt fler vänner än sin "matte".

Dialog om bokbloggande:

Hermia says: Suck... jag ska inte sitta så mycket vid datorn
Maken says: Men det är väl roligt att du hittat en hobby du tycker om. Att skriva om bokintresset, så det blir lite djupare.
Hermia says: Hm, fast särskilt djupt tror jag inte det är.
Maken says: Ok, men läsningen har fått en större bredd, eller äh... ja, ja..

Sitter på jobbet

och kommer på mig själv mitt i ett lite nätstört beteende. Istället för att söka upp DN:s nya boksida på nätet tittar jag efter vad bokbloggare skriver om den. Hur knäppt är inte det? Bokhora nämner den nya sidan, förstås. Men efter några fler bloggtittar bryter jag det konstiga. Nu ska jag direkt till källan.

Mitt bibliotek

började blogga idag. Hela dagen avlöste vi varandra i bibliotekets skyltfönster för att blogga inför allas ögon - med skärm vänd mot trottoaren utanför så förbipasserade kunde se direkt vad vi skrev. Det känns lite märkligt att jobblogga, att skriva om böcker på två ställen i två roller som jag vill ska skilja sig åt. För jag vill ha kvar min vän Hermia, vill det här ska vara min alldeles egna lekplats. Här ska ingen ordning på orden råda, om nu inte jag vill det. Idag recyklade jag miljövänligt nog blogginlägg härifrån men i liten annan tappning, tror jag. Men det blir ju lite tråkigt i längden...

Underligt är dock att jag här vill vara anonym medan jag på jobbloggen både ståtar med namn och kanske bild. Det är ju större risk/chans att människor jag möter i Gävle vet vem jag är än att läsare av Hermia Says som inte bor i Gävle vet vem jag är. Förstår ni hur jag menar? Och jag skulle kunna göra som BookReflections Peter, d v s "komma ut" med mitt rätta namn. Men det känns så skönt och ger mig en känsla av frihet att vara Hermia, en frihet jag vill öva mig i att använda ännu mer. Sen är jag rätt förtjust i mitt bloggjag. Jag gillar Hermia helt enkelt. Detta sitter jag och tänker på i skyltfönstret.

Och så vill jag verkligen hålla isär privatHermia från jobbjag: att länka till jobbloggen här kommer alltså inte på fråga...

Den här arbetsdagen

är ingen annan lik. Sitta i skyltfönster och blogga. Vad är det för ett knasigt påhitt? Gör det gör vi i alla fall. Kollegorna och jag. Dock inte här hos Hermia...

Det är inte ibland

utan ganska ofta jag kommer på mig själv med att be om lov. Be mig själv och maken om lov att blogga eller läsa. Som om jag själv inte tar på allvar att bloggandet är en hobby och läsandet en passion. Som att det att ägna tid åt min egen tanke, min egen fingersättning inte är tillåtet. Inte är nyttigt nog. Och jag kan inte komma underfund om varför! Eller bor i min kropp en alldeles för stor Luther?

Kan man

ta bort den dumma verifieringskod man behöver trycka in när man skriver kommentarer? Jag får bokstäverna fel - alltid - och måste skriva om, t o m för att kommentera hos mig själv! Mycket irriterande! Är kratta på html och vill inte trassla bort min blogg - men kan man?

Allra bästa Martina löste mitt bryderi! Tack!

Jag önskar

plötsligt att bloggen (som är som en egen person) hade ett helt annat innehåll. Större tankar, mer analyser och litterära klurigheter. Istället navelbokskåderi och självömkan. Imponeras av och gillar er som håller tanken högre, sinnet klarare. Ni berikar!

Detta

måste fler få ta del av!

Min bild från fästmannens båt ynglar av sig, tolkas till konst här hos Signe. Hermia tittar rörd på fina målningen. Se och njut. Känn havets salta vågstänk.

Gung-gung

Fästmannen har alltså en segelbåt*. Idag tog vi den från vinterviste till sommarhamn, en ca 4 timmars färd efter Gävlekusten. Innan jag blev motvillig medseglare närde jag en romantisk bild av seglarlivet. Såg framför mig hur man kan ligga i fören med en god bok. Men vad då "ligga" i fören? Där är ju seglet! Att segla betyder att vingla än hit än dit och även om jag inte lider av sjösjuka är det ändå inte helt bra förutsättningar för avkoppling. Dessutom - svisch: bommen, svisch: bommen. Det finns ett och annat att akta sig för.

Försöker fästa blicken på horisonten istället, tittar på måsarna som jagar fisk. Tänker på hur en slags mind map över mina läsval skulle se ut. Bloggarna jag läser har helt klart förändrat mitt sätt att välja läsning. Kanske läser jag inte jättemycket jag annars inte valt eller hittat till men jag läser saker och ting i en annan ordning, av inspiration från er andra. Det är intressant att se hur flera ibland läser samma böcker, hur roligt det är att läsa samma sak som andra för att direkt ta del av och sätta sig in i andras upplevelser. Detta utan att läsa organiserat i bokcirkelform. Jag tror jag skulle bli stressad av att vara med i bokcirkel eftersom jag ändå väljer läsning mer lustbetonat efter vad jag vill läsa just nu. Men trots det kommer jag att leda bokcirkel i höst. Men helt och hållet i jobbets regi... En bok jag tänkt läsa ett tag är Ser mitt huvud tjockt ut i den här? Plockade med den hem från jobbet i torsdags och snart är den utläst. Hade nog inte valt den så där direkt om jag inte stött på den hos Bokbabbel. Det snabba blippandet mellan olika bokbloggar tror jag får mig att reagera som på smygreklam. Jag blir sugen och nyfiken, ibland utan att ens registrera att jag blir det. Bättre "reklam" finns knappast?

En annan sak jag tänker på är måsarna. Nog måste det ha hänt att en stackars mås tagit miste på en fisk och ett drag? Båda glittrar, rör sig i vattnet. Tänk att få en mås på kroken. Vad gör måsen? Vad gör fiskaren? Hur dödar man en mås?

*För min fästmans skull är jag glad att han var båtägare redan när vi träffades för snart 3 år sedan. Jag hade (och nu ber jag om ursäkt till alla seglare inklusive fästmannen) protesterat massivt mot att köpa en sådan jättebebis. Om ni visste vad mycket omsorg en redan fin båt kräver! Jag gillar vatten, att ta mig fram på havet och känna vinden i håret, eller att ro över glimrande sjö men segling är inte min grej. Jag blir för rastlös och är dessutom alldeles för lättfrusen. När andra sitter i små käcka linnen har jag lager-på lager-på lager - när det är högsommar och ca 25 grader varmt.

Se Signes tolkning av fotot ovan!

Materiell lycka

Det hör till ovanligheten att jag köper böcker hem. Men nu har jag valt att avstå min plats i bibliotekskön - tre titlar shoppades i går på Adlibris, alltför svåra att motstå. Jag njuter vid tanken på att dessa inbundna böcker kommer att vara mina egna. Och jag hoppas de har fint skyddspapper om sig så de håller värmen mellan sidorna. Jag hoppas verkligen det som står i orderbekräftelsen inte gäller min beställning; Vi reserverar oss för eventuell slutförsäljning.

Att tro på mister Pip
En munter begravning
Timmen mellan hund och varg

Jag väntar på er!

Och jag har undrat varför man skriver om sådant man köper. Oavsett om det handlar om kläder eller böcker eller andra prylar. Det finns väl ingen poäng med det? Eller? I en tid då livet live har mycket att erbjuda gav det i alla fall stoff åt ett inlägg...

Nämen

vart tog läsron vägen i förkylningssjukstugan? Dags för en micropaus från bloggosfären, tills åtminstone pågående roman är färdigläst.

Jag är så lycklig, jag är så lycklig

I går höll jag ett smått lyriskt tal för fästmannen...

om hur glad jag är över att ha hittat till den bokbloggande delen av världen.

och om alla fantastiska läs- och bokrelaterade upplevelser jag får dela, om alla kloka inlägg jag läser och om de fina kommentarerna här hos mig.

och om böckerna jag inte hade hittat utan er - som Babylons gator eller Den gåtfulle fotografen. De ligger hemma i väntan på att bli lästa.

och om hur roligt det är att i bloggform lära känna en "riktig" vän genom hennes läsning.

Tänk att ni finns - boknördar!
Ni önskas en riktigt skön och festlig läshelg.