Några linjer från en filmisk helg

Det började hemma vid köksbordet runt den 10 januari. Då släpptes program och biljetter till den årligen återkommande höjdpunkten i Göteborg - filmfestivalen. Vilka filmer vill vi se? Hinner vi äta lunch? Kan vi ta oss mellan biograf a och b i lagom tid? Finns plats för besök på Hagas bästa antikvariat? Planer smiddes och ett välplanerat schema tog form. 

Och så, den här helgen var det äntligen dags och vi bänkade oss framför elva filmer. En del av tjusningen är att besöka biosalonger som inte ser ut som SF:s glaspalats med tung lukt av popcorn. Filmerna vi såg kom från Israel, USA, Frankrike, Danmark, Indien, Bulgarien, Kanada, de var dokumentärer men mest spelfilm. De berättade om manlig vänskap, konsten att sluta leva, papperslösa studenter, en avfolkad by, manliga konstnärsegon, en okänd flicka med mera. Och apropå Den okända flickan som filmen hette så dök brödraparet som skapat den, Luc och Jean-Pierre Dardenne, upp på scenen innan visningen för en kort presentation av verket. Sådant som kan hända på en festival! 

För mig var det femte gången jag besökte filmfestivalen, som fyllde 40 år, och jag ser redan fram emot nästa år. 

Några bokinköp gjordes också fast jag envist hävdar att jag bara lånar på bibblan... och ett citat upptäcktes.

 

Film i veckan - Café Society och Love and Friendship

Den här veckan har jag inte läst särskilt mycket, däremot har jag gått på bio. Två gånger. 

Först ut var förhandsvisningen av Woody Allens senaste Café Society som tog mig till 30-talets Hollywood. Där hamnar naive, lite tafatte Bobby (klockren Jesse Eisenberg) som tröttnat på New York och istället vill testa lyckan hos sin morbror Phil (svårigenkännlig Steve Carell). Phil är agent i filmbranschen och här droppas verkliga namn hej vilt i fiktionen.

Bobby träffar Vonnie, blir kär och så besviken när det visar sig att hon är ihop med en gift man. Och det blir lite krångligare än vad Bobby kunnat drömma om. Kvar i New York finns den judiska familjen - mamma, pappa, akademikersystern och gangsterbrorsan Ben som löser bekymmer med ett skott nacken och ett lass cement. 

I bakgrunden spelas soft jazz, färgerna är mjuka som ett sepiatonat foto och det klirras i de vackra glasen. Woody Allen är fenomenal på att skapa miljöer och bygga bra historier med tydligt utmejslade karaktärer som aldrig blir schabloner utan tillåts istället djupna och utvecklas. Förhoppningsvis hinner han berätta om ännu några fler. Mycket gillar jag Café Society som får 4 av 5 champagneflaskor. 

Den andra filmen jag såg var Love and Friendship, baserad på Jane Austens brevroman Lady Susan. Och och oj, vilken film det var!

Lady Susan är manipulativ, krävande, falsk och alldeles underbar i sin jakt på boende, pengar och en make. Dottern Frederica är mest ett irriterande bihang men även hon ska ha en man. Tyvärr har mammans val av gemål till dottern fallit på en av fånigaste men rikaste av män, Sir James Martin, fast det är tur för oss som tittar eftersom han (spelad av Tom Bennett) bjuder på de roligaste av scener. 

Medan Frederica finner en fristad hos sin morbror fortsätter Lady Susan konferera och diskutera hjärtats ekonomiska affärer med sin amerikanska väninna vars man förbjudit dem att umgås. Det är listiga, luriga planer som smids. 

Whit Stillman bjuder på en och en halvtimmes underbar komedi med kvick dialog, dråpliga scener (tack för dansen!) och en briljant Kate Beckinsale som den lömska ladyn. Roligt, fräckt, Austenskt. 5 av 5 champagneflaskor korkas upp.

Hail Caesar - en Hollywoodrulle

En ny film av bröderna Coen! Det är klart man blir nyfiken... Så igår såg vi, maken min och jag, Hail Caesar som tar med oss till Hollywoods glänsande 50-tal, en parad av kända ansikte och ett pärlband av komiska situationer.

Josh Brolin gestaltar en man mitt i filmens maskineri, han kämpar med trilskande skådespelare, med krävande regissörer, frågvisa tvillingar och händelseförlopp som inte ens någon av de egna manusförfattarna skulle ha kunnat komma på. Här svischar såväl Tilda Swinton och Ralph Fiennes (ser framemot att se även A Bigger Splash med dessa favoriter) som Scarlett Johansson och Frances McDormand förbi i snabba kast. McDormands briljanta scen lockar fram gapskrattet! George Clooney är också med som filmen i filmens stora stjärna - i en inte helt bekväm utstyrsel... 

Det är alltså underhållande men inte utan allvarliga undertoner om ekonomiska villkor och branschens cyniska lösningar på mänskliga problem. Det är en vit manlig bransch som visas upp, speglande förmodligen tiden så som den var och fortfarande till stor del väl är. Men det går alltså undan och Coens hade gärna fått låta vissa scener ta lite mer tid i anspråk, gått ännu lite djupare.  

Hail Caesar är en metafilm för filmälskare och jag är absolut glad över att ha sett den. Jag kan tänka mig att filmbröderna haft rätt kul ihop med skådespelarna när de skakade liv i den här filmeran. Nu drömmer jag om att någon dammar av steppskorna ytterligare och gör en ny hollywoodsk dansfilm - alldeles på riktigt. 

Big Eyes - konstnärlig besatthet

Böcker baserad på sanna händelser lockas jag sällan av - filmer med verklighetsbakgrund däremot det är visst en annan sak. Och det kommer ju en hel del sådana, jag tänker t ex på The Danish Girl och Trumbo för att nämna ett par mer aktuella. Ikväll laddade vi dock dvd-spelaren här hemma för att se Big Eyes som vi missade när den gick på bio (om den ens gick upp i Gävle?). Big Eyes är en film, signerad Tim Burton, där verkligheten så att säga överträffar dikten.   

Det är 60-tal då Margaret lämnar sin make och flyttar med sin dotter till Kalifornien. Med sig har hon ett gäng tavlor som hon målat och ambitionen att fortsätta måla. Och det gör hon. Barn med stora känslosamma ögon. Så möter hon Walter Keane och det dröjer inte länge förrän de flyttat ihop och gift sig.

Walter målar också men romantiserade Parismiljöer som ingen gallerist vill ta i. Däremot förstår paret att Margarets verk har potential. Men en kvinnlig konstnär går inte hem hos publiken, och publiken är viktig, det gör däremot Walter som först utan Margarets vetskap utger sig för att vara upphovsmannen till hennes älskade storögda barn. 

Runt Margarets verk bygger Walter upp en business, ett "imperium", som banar väg för allehanda reproduktioner. Medan Margaret hamnar allt längre in i skuggan, alltmer insnärjd av Walters lögner. Och det här är bara början.

Big Eyes är en både skrämmande och underhållande film om konstvärldens avigsidor, om konstnärlig besatthet, om lögnen som livskraft och om kampen för upprättelse. Den väcker många tankar och det är nog svårt att inte förfäras av Walters tilltag. Det är en sann historia som Burton återger mycket snyggt, raffinerat och med dramaturgisk twist och med en känsla av ökad galenskap. Amy Adams gör Margaret, Christoph Waltz den alltmer obehagligt leende Walter. Så bra, så bra.

Margaret är still going strong med penseln i handen medan Walter gick bort utblottad. Efter att ha sett filmen verkar det faktiskt ganska rättvist. 

Hjältar på tv-scenen

Under en rätt lång period har jag sett om min absoluta favoritserie och nu när jag nått slutet så skulle jag kunna börja om från början igen. Det handlar om The House of Eliott. Om systrarna Beatrice och Evangeline.

Trots alla tv-serier som passerat revy sedan den här gick på tv på 90-talet så fångar den mig fortfarande i varje scen. Och då tappar jag normalt sätt intresset rätt snabbt, så såg jag t ex aldrig klart varken Downton Abbey eller Six Feet Under. 

Men här finns så många ingredienser att tjusas av och beröras av. De starka unga kvinnorna som går sin egen väg och blir modeskapare med ett alldeles eget modehus - The House of Eliott. Kläderna de skapar och bär, 20-tals miljön som byggts är perfekta. En dröm för en 20-talseskapist. Det är lätt att engagera sig i Evie och Bea och i deras starka drivkraft. I relationerna som både förför och förgör, sveken som drabbar dem i både kärleks- och affärslivet. Men också då och då den allra största lyckan. Här finns förstås alltid mr Maddox...och så klart alla människor omkring dem som jobbar för att deras vision ska få liv. Händelser i tiden glimtar förbi, berör på personliga plan. 

Min favoritscen idag är den samma som när jag först såg serien för drygt 20 år sedan. Evie hör en konsert i en park där en av Chopins nocturnes spelas, hon blir inspirerad och systrarnas första stora kollektion får titeln Nocturnes. Pärlor svepta över tyger midnattsblå. Så vackert. Strax efter att jag sett avsnittet köpte jag en skiva med just Chopins nocturnes. Det här var ju långt innan Spotify. Minns också att jag läste en rätt snaskig roman om modehuset, men jag minns inte om den var skriven för eller efter serien.

När jag för första gången såg serien var lillasyster Evie förebilden. Tänk att vara skapande, frisinnad och så modigt på väg. Nu när jag sett om den förstår jag att den som står mig närmast i karaktär är storasyster Bea - allvarligare, oroligare, planerande. Den som tänker praktiskt och förnuftigt, tjatigt bekymrar sig. Lite trist så där. I tv-serien bildar de i alla fall ett mycket fint kontrasterande par. Stella Gonet och Louise Lombard har med sina rollfigurer blivit mina superhjältar. 

Filmisk helg i Göteborg

Så var det äntligen dags för filmfrossa, för fjärde året i rad begav jag mig tillsammans med maken till Göteborgs filmfestival för att under en helg se film! Som vanligt inleddes planeringen redan när biljetterna släpptes i januari. Jag kryssade för mina favoriter i programmet, maken sina och sedan jämförde vi, drog lott om så behövdes när alternativen var för många och kom i de flesta fall överens. Så fick vi ett alldeles eget program med nio lockande filmer. Mellan filmerna förstås tid för mat och dryck.

Varje år har en eller flera röda trådar utkristalliserats efter hand, ibland oväntade ibland mer lätta att se. Så råkade vi i år se flera filmer med verklighetsbakgrund, fast bara en av dem var en ren dokumentär. Namnet Nadine var populärt och återkom i ett par filmer liksom det lite mer saftiga sammanträffandet ett par avskjutna fingrar. 

Först ut var 37 en film som skildrar en sann händelse där 37 personer blir vittnen till hur en kvinna mördas - utan att någon av dem agerar. Filmen följer några av familjerna i bostadskomplexet där det händer, de har alla sina alldeles egna problem. Det är välspelat och starkt men filmen handlar i första hand om tiden före och under själva händelsen, efterspelet saknas. Hur känns det att dagen efter få veta att ljuden som hördes var en kvinnas kamp för sitt liv, hur känns det att inte ha larmat polisen? Filmen slutar ganska snabbt, någon tid för eftertanke lämnas inte i den. Men kanske är det ett verk att bygga vidare på? 

Näst på tur stod en brasiliansk film, Nise - the Heart of Madness, som skildrar en kvinnlig psykoterapeuts kamp för att införa fritt konstnärligt arbete för de intagna på ett boende. Med stor empati och respekt får hon flera själsligt sargade människor att öppna sig genom pensel och färger. Det som skapas är motsatsen till färgläggandet i dagens populära målarböcker för vuxna. Här tar istället det inre form på duk, papper och väggar, än idag finns verken att se på museum, för det här bygger på en sann historia. Tiden som filmen skildrar är dock inte riktigt mogen för Nises idéer och hon för en enveten strid mot ledningen. Lyssna och observera är hennes ledord i mötet med klienterna, till skillnad från elchockerna som var på modet i detta 40-tal. Efter filmen följde ett intressant q & a med regissören om Nises betydelse i framförallt Brasilien, där tyvärr vården och synen på de psykiskt sjuka är på tillbakagång. Den mycket välspelade filmen blir en av helgens stora höjdpunkter för mig. 

Årets temaland var Italien och nästa film på menyn var fransk-italiensk. Ung destruktiv kärlek mellan en hotellarbetare med ambitioner och en modell på väg uppåt skildras i The Beginners. Det går snabbt, det är passionerat och våldsamt. Som en en yngre, mindre sofistikerad och brutalare kusin till Den stora skönheten.

En musikdokumentär, A Poem is a Naked Person, avslutade kvällen, den var nog också festivalens mest osäkra kort för vår del.. Leon Russell, en musiker och sångare som spelat med bl a Bob Dylan, blev föremål för inspelningen för många år sedan. Men så blev han och filmaren osams och projektet har inte kunnat slutföras förrän nu, efter filmarens död. Utan referensram till Russell och gänget omkring honom är det svårt att hänga med, att veta vem som är vem och varför de är med. Förstår dock den har sin tjusning för de som var med då när det begav sig och som redan är inlyssnade.

Lördagens första film blev den animerade April and the Extraordinary World som är utsökt gjord och berättad. I berättelsen har steampunk tagits till sin spets för kolet är den enda källan till energi. April och hennes talande katt Darwin är huvudpersoner i detta drama som visar en parallell värld till vår egen, en annan möjlig historia och som berättar om saknaden av bortgångna föräldrar. Vackert, fint och tankeväckande. Visst känns animationerna lite Tintin-inspirerade? Belgien är också ett av länderna bakom den här fina historien.

En historisk dramakomedi stod näst på tur, vi såg dansk/norsk/svenska Satisfaction 1720 där bl a Björn Kjellman figurerar i peruk. Filmen spinner en historia kring en krigshjälte, Tordenskjold som reser runt och framträder med sina krigshistorier, inte helt olik dagens underhållande föreläsare. Filmen innehåller en hel del blinkningar från det skildrade 1720 till vår tid, en del väldigt roliga sådana. Kvinnor, hundar, brännvin, dueller och kammartjänare Kold sammanfattar kort Tordenskjolds liv och filmen om honom. Manuset stod Erlend Loe för!

Schneider fyller år men olämpligt nog ringer hans chef om en brådskande arbetsuppgift, som måste utföras precis nu. Födelsedagsfiraren visar sig vara yrkesmördare och Bax är mannen han ska döda. Schneider är noga förberedd med en hel uppsättning pass och lösmustacher. Men allt kan han inte styra över, och det här fallet är krångligare än vanligt när andra människor stör hans plan. Vardagliga telefonsamtal med frun varvas med en alltmer desperat och blöt jakt på ett bra skottläge. Fast situationen visar sig vara ännu lite mer invecklad. Den här holländska thrillern var riktigt bra, och innehöll en hel del oväntade vändningar. Humorn är morbid i Schneider vs. Bax. 

En Oscarskandidat fick avsluta kvällen, vi såg Spotlight - berättelsen om hur en grupp grävande journalister riktar strålkastaren mot pedofila präster i Boston. Och där de, ska det visa sig senare, bara anat toppen av ett isberg. Det är kändistätt men utan att någon av stjärnorna, t ex Michael Keaton, skymmer någon annan. Alla har sin funktion precis som de verkliga journalisterna hade. Filmen visar ett gäng hängivna människor som tar sitt utövande på stort allvar - och de ger upprättelse åt de mest utsatta. 

Innan det var dags att åka hem idag såg vi The Forbidden Room som bjöd på en tripp in i det undermedvetna, eller helt enkelt in i en fantastisk filmvärld. Genom ett kollage av återkommande scener skildras en ubåt där plötsligt en man kliver in direkt från skogen, kaptenen har övergett båten och de har fullt sjå att överleva och suger på bröd med luftfickor. Inledningsvis möter vi en instruktionsfilm om hur ett badkarsbad går till, något som återkommer. Det är precis så knäppt som det låter... Det är nyskrivna manus men känslan är avantgardistiskt 20-30-tal och stilen hämtad från stumfilmen. En smått briljant avslutning på en riktig filmhelg. 

Tack!


Tidigare festivalbesök:
2015
2014
2013
2012

Suffragette - om de som gått före

Idag  åkte vi till den pigga biografen Roxy Star i Sandviken för att se Suffragette som hade Sverigepremiär i fredags. Filmen, som är skapad av Abi Morgan och Sarah Gavron, skildrar alltså suffragetterna och deras kamp för kvinnlig rösträtt eller överhuvudtaget rättigheter. 

I centrum för handlingen står en mindre grupp personer, men rörelsen engagerade tusentals modiga kvinnor (och även män). Maud (Carey Mulligan) är tvätterskan som börjat sitt slitsamma arbete vid sju års ålder. Hon är praktiskt taget född på tvätteriet. Nu lever hon, ung men sliten, med man och barn. Hon dras in i kvinnorörelsen, först motvilligt men sedan alltmer övertygad om att det är den rätta vägen.

En av mina stora favoriter, Helena Bonham-Carter, gestaltar en annan av kvinnorna i gruppen. Hon är apotekaren som till skillnad från de allra flesta andra kvinnor har en högre utbildning. Hennes man stöttar gruppens arbete, vilket även det kräver en hel del mod.

Ledaren, Emmeline Pankhurst (Meryl Streep), gör hastiga framträdanden men är förföljd av polisen och håller sig undan. Orden räcker inte längre, männen med makten lyssnar inte - det är dags för handling! Och handlar gör Maud m fl tvärs över klasskillnader för att bli sedda och lyssnade på.

Suffragette är en stark, berörande och viktig film om de som gått före och gjort skillnad. Kvinnorna blir svikna, brutalt nedslagna av polisen och fängslade men reser sig och fortsätter kampen. Andra kvinnor hånar dem utan att vilja förstå att kampen också är för dem, de stöts ut, deras män tål dem inte och barnen tas ifrån dem. Och kanske är det drivkraften - kampen fortsätter inte trots utan på grund av dessa händelser. Just för att konsekvenserna är så absurda och grymma och direkt säger något om kvinnans icke-värde. Kvinnorna måste kämpa för en lag - ett liv - som innefattar dem själva och som de själva får vara med och utforma. 

Jag blev djupt gripen av filmen, av de livsöden den berättar om, fiktiva men sanna, så fint och trovärdigt fångade av skådespelarna. Därtill i ett levande London. Spring och se! 

Carol - film på bio

I morgon väntar arbete men idag har jag levt ut det jag från ungdomen minns som det allra bästa med jullovet - sovmorgon, lästid och bio. Min make och jag avslutade kvällen med att se Carol av Todd Haynes.

Carol är alltså namnet på huvudpersonen, spelad av Cate Blanchett, som drabbas av kärlek och passion långt utanför äktenskapets gränser. Mitt i julruschen möter hon det lite yngre butiksbiträdet Therese (Rooney Mara). De ger sig efter några vändningar av tillsammans för att för en stund få ro tillsammans, men det krävs mer än en bilresa för att fly samhällets, moder - och äktenskapets konventioner. 

Tyvärr har jag inte läst Patricia Highsmiths roman som filmen bygger på och har ingen aning om vad som komma skall. Men åh så mycket jag tycker om den här lågmält gestaltade filmen om starka, innerliga känslor. Blanchett är så bra i all sin styrka, känslighet och kompromisslöshet. 1950-talet känns fint fångat i miljöer och inte minst kläder. Tänk att få vandra i den här filmgarderoben... När filmen slutar finner jag mig omfamnad av musiken, eftertexterna och den filmiska vackerheten. 

Ett filmsvep - Wild Tales, Timbuktu, Familjen Bélier

Bio har jag gått på flera gånger de senaste dagarna. I lördags avverkade maken och jag två filmer på Bio 7:an, som tack och lov ser till att det inte bara visas kassakossor i Gävle. 

Först ut var Wild Tales (i regi av Damián Szifron), en argentinsk episodfilm på temat hämnd. Människorna i de sex (?) fristående "novellerna" agerar ut hela känsloregistret av vrede och frustration på de mest cyniska av sätt. I flera fall är bilen katalysator till händelserna som äger rum. I filmen skruvas verkligheten till det bisarra, men ibland är verkligheten bisarr. Så framstår en av scenerna, som jag tyckte var en av de bättre, nu efter flygolyckan i franska alperna som mycket beklämmande och smaklös. Fast det visste de ju inte när filmen gjordes.

Filmen är ingen jag lägger vidare på minnet, förutom en just nu lite skavande känsla av obehag. Och den var obehaglig, eller om man är på det humöret - rått underhållande.

Nästa film vi såg var Timbuktu (i regi av Abderrahmane Sissako) som var en riktigt stark upplevelse. Den skildrar ett slags mikrokosmos av ett samhälle där islamistiska polisen kontrollerar - och bestraffar - bybornas minsta avsteg från de levnadsregler man ställt upp. Sharialagarna råder skarpt men de beväpnade, bevakande männen lyckas ändå skildras som individer som smyger sig undan med en cigg, inte fixar bilkörningen, bryr sig om i alla fall några av människorna utanför den egna kretsen. Men det är människorna innanför, de som omgärdas av restriktioner - som inte får spela och sjunga, inte får vistas utomhus utan slöja, sockar och vantar som hjärtat klappar för. 

Det är så lätt, alltför lätt, att göra fel. Gränsen mellan tillåtet och otillåtet är hårfin och straffmetoderna förfärliga. Många människor lever under sådana här villkor, i sådana här förhållanden, och att se dem skildrade på det här sättet, i den här vackra, hemska och starka filmen var stort. 

Och så i måndags var maken och jag som silvermedlemmar i SF:s Filmklubben på förhandsvisning av den franska må bra-filmen Familjen Bélier (i regi av Eric Lartigau). Tonårstruliga Paula bor på en gård med sina döva föräldrar och lillebror, hon har en pilsk kompis, en förälskelse, en stöttande musiklärare och en fantastisk sångröst. Hennes röst kan bli hennes väg mot frigörelse om hon vågar lämna sin familj. 

Det är en kärleksfull familj som gestaltas med ett par föräldrar starkt bundna till sin dotter som tolk till den hörande världen. Jag blir dock inte riktigt klok på filmen som inte vet riktigt vilken genre den vill tillhöra. Det är socialrealism, komedi och ibland till och med buskis i en ibland plågsam blandning och skådespelarna hade behövt en något tydligare regi. Flera märkliga situationer skildras, men jag kommer inte ifrån känslan av att föräldrarna verkar tappade bakom en vagn som verkligen inte har någon omvärldskoll, de fattar inte ens vad kunderna i deras ostdisk på marknaden kan tänkas vilja göra (köpa ost t ex) utan sin hörande dotters hjälp. Och så undrar jag hur icke-hörande mottagit den? I mina ögon är det ett nidporträtt som nu gör succé på biograferna, jag har svårt att finna det komiskt, snarare ganska rysligt. Men slutscenen är fin och sången berör.

Boyhood - mästerverket

Efter att ha sett Shaun the Sheep på bio var filmhumöret på topp igår kväll, så vi fortsatte med Boyhood fast hemma i soffan.

Hela projektet är ju en fascinerande och lite våghalsig historia som väl de flesta filmintresserade har koll på redan. Med samma skådespelare skildras pojken Masons (Ellar Coltrane) uppväxt i Texas, mellan åren 2002 och 2013. Filmen utgörs av nedslag i hans liv gjorda på ett sådant sätt att ett sammanhang skapas fast det är en längre tidsperiod som skildras.

Richard Linklater, som ju också gjort trilogin som inleds med Before Sunrise, ligger bakom mästerverket och hans naturliga stil känns väl igen. Liksom i de andra filmerna har skådespelarna varit aktiva i dialogskapandet och liksom i de andra är Ethan Hawke med. Här spelar han Masons pappa, som dyker upp då och då i barnens liv, förutom Mason storasystern Samantha (Lorelei Linklater). De lever annars främst med sin mamma (Patricia Arquette), som har en tendens att fastna för fel sorts män.

Det bråkas en del mellan de vuxna i filmen, barnen växer upp, ställs inför val och livets alla möjligheter. Men över filmen vilar en slags påfallande vanlighet. Familjen tar sig ur jobbiga situationer innan de blir katastrofala, de reser sig och går vidare. Det är en film som fördjupar karaktärerna, som t ex låter pappan vara något mer än den tillfälligt besökande glädjespridare som han först verkar vara.

Det här är en sådan där film när jag som tittar inte tänker på att det är ett skådespel jag ser, aktörerna är så naturliga, självklara i sina roller. Ibland tycker jag att Coltrane är en kopia av en ung Hawke, t ex så som han var i rollen som Troy i favoriten Reality Bites, det är dessutom två rollfigurer som i sitt betraktande av livet står nära varandra. Soundtracket från Reality Bites har jag lyssnat mycket på genom åren och Boyhood får en extra krydda, medveten eller ej, när en av låtarna från den tidigare filmen plötsligt hörs (Rock'n Roll Part 2 med Gary Glitter..).

Boyhood - så ärlig och på något vis vilsam, och alltid väldigt intressant och fascinerande. Ett liv på duken och ett mästerverk med chans på flera gyllene statyetter.

Shaun the sheep - på bio

Efter att ha skrattat och njutit av kortfilmerna om Shaun the Sheep m fl på gården var det med stor förväntan vi som igår tog plats i biosalongen för att se långfilmen. För en gångs skull bidrog vi till att medelåldern höjdes i ett kulturellt sammanhang men jag är glad att jag inte var en av de små, som alldeles säkert hade roligt men missade många kluriga detaljer och smarta referenser. Med oss hade vi också filmens stjärna.

Det är förståeligt att tillvaron på gården blir enahanda ibland, att Shaun med vännerna behöver en paus. Och en paus från lantlivet är vad de får, även om det händer sig lite annorlunda än de planerat. Iväg far de och möter storstadens hustle and bustle samtidigt som de letar efter sin borttappade och trots allt älskade bonde.

Lite läskigt blir det ibland eftersom våra vänner djuren blir jagade, men mest är det en härlig skrattfest med helt underbara scener som t ex när lammen väl förklädda besöker en restaurang. Jag är så fascinerad av hur levande figurerna är, av hur man kan bygga så fina miljöer som är overkligt verklighetstrogna, av alla skämt och blinkningar de lyckas få med - jag kommer med all säkerhet att se om Shaun the Sheep - movie fler än en gång. Det är en en fantastisk film, så smart och snyggt gjord, som bääär från början till slut.

Trevligt folk på bio

Filip och Fredrik var snabba på bollen (förlåt..) och hängde på när entreprenören, idésprutan och Borlängeprofilen Patrik Andersson gjorde projekt av sin vision att bilda ett somaliskt landslag i bandy. Så följer kameran, med F-männen tacksamt lågmälda, hur ett 17-tal somaliska pojkar och unga män lär sig att åka skridskor, att navigera på isen och ta sig till bandy-VM i Sibirien under ledning av bland annat tränaren Pelle Fosshaug.

Om detta vore en spelfilm hade jag nog inte köpt idén, det är så osannolikt alltihopa - vilka karaktärer, vilken handling - men verkligheten överträffar dikten och det här är på riktigt. På riktigt är tyvärr också de horribla tankar som några intervjuade Borlängebor uttrycker apropå kommuninvånarna från Somalia. Att sedan höra de dalamålssjungande bandyspelarna ta upp just hur de blir sedda av andra är starkt.

I dokumentären fördjupas porträtten av några av killarna, och tittaren får en bild av deras liv och vardag, av deras drömmar och framtidsförhoppningar. Många har lämnat sina närmaste bakom sig, har som unga skilts från familjen, från mamma. Till exempel mamman som finns där på telefon från Somalia, som verkligen försöker förstå vad sonen har för sig på isen massor av mil därifrån. Det är starka scener om längtan hem och om vacklandet mellan att antingen stanna kvar eller åka tillbaka. Individerna skiljs fint ut från det kollektiva laget.

Filmen är i sin helhet ett stort leende, här finns en oändlig värme både framför, bakom och vid sidan av kameran som smittar av sig på mig som tittar. Och här finns en naturlig humor som uppstår i mötet mellan människor som vill varandra väl och som bjuder på sig själva.

Jag hoppas filmen, kanske via de kända upphovsmännen, når ut till många. Att den verkligen leder till respekt för människor, så ibland hårt och illvilligt bedömda av andra, och en förståelse för att vi alla är unika. Ändå, det ska aldrig krävas att man tar sig till bandy-VM eller något annat VM för att få respekt och bli bra bemött i sin egen hemstad - av sina medmänniskor.

The Imitation Game

Tillsammans med sina kollegor på Bletchley Park lyckades Alan Turing knäcka den tyska koden och kunde parera planerade attacker - allt i allra största hemlighetsmakeri. Jag hade ingen vettig koll på den här bedriften innan jag såg The Imitation Game.

Turing är geniet, obekväm och obehaglig i sociala sammanhang och med en egen stor hemlighet, han är nämligen homosexuell under denna mörka tid då det var ett brott mot lagen. Han gestaltas av  Benedict Cumberbatch på ett fint och känsligt sätt samtidigt som rollen lite irriterande påminner om såväl Sherlock Holmes som Sheldon Cooper. I filmen varvas nedslag i Turings ungdomsår, som förklarar vuxenlivet, hans besatta arbete med att knäcka koden och tiden därefter då Turing själv är på god väg att knäckas. Detta ger en sammantagen och stark bild av Turing. det är också fint sammanvävt med samtida filmade sekvenser från andra världskriget.

Kulturdelen har skrivit insiktsfullt om filmen och länkar också till en recension som berättar om och problematiserar det man valt att inte visa. Ändå, förenkling är kanske nödvändig för att få ett greppbart och tydligt utmejslat drama. För här finns många andra intressanta teman som hade kunnat få mera plats - kvinnornas roll på Bletchley Park, synen på homosexuella och Turings fortsatta liv som i sig är en stark, grym historia t ex. Men jag tänker den fångar tidsandan i de olika perioderna väl. Den är också välklädd och jag skulle inte ha något emot att hänga in Joans (kvinnan i gänget), gestaltad av Keira Knightley, koftor och klänningar i garderoben. 

Jag tycker att The Imitation Game är en stark, mycket välagerad film, som nära följer sin huvudperson, om än med en ibland lite övermänsklig touch av Hollywood. 

Åtta Oscars-nomineringar har filmsskaparna att hålla tummarna för.

Filmdagar i Göteborg

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, maken och jag har varit där för att få årets efterlängtade dos av film, cineastiska hurrarop och biografnostalgi. Vi såg åtta sinsemellan olika filmer som var och en på sitt sätt bidrog till att vi fick ytterligare en minnesvärd filmhelg.

Från ett försenat tåg hastade vi i fredags till den första filmen Mr Kaplan som var Uruguays Oscarsbidrag. Mr Kaplan är gammal, han verkar smått osynlig för omgivningen och fråntas rätten att ratta sin bil efter en misslyckad utfärd. Så får han motvilligt hjälp av en man som agerar chaufför. Snart är de båda i ett äventyr som kan sluta hur som helst. Mr Kaplan som är av judiskt ursprung hör talas om en tysk man som äger ett strandkafé, övertygad om att han är en krigsförbrytare från andra världskriget som tagit sin flykt hit börjar mr Kaplan och hans chaufför att spana på honom. Temat är egentligen allvarligt men anslaget komiskt och vi får en del dråpliga scener serverade. Bokstavligt en varm film.

Vi gick vidare till en japansk film, Japan är också årets festivaltema, Tokyo Tribe som är bland det absolut mest bisarra jag någonsin sett. Som ett kollage berättas om gänguppgörelser i Tokyos undre värld med ett mycket märkligt persongalleri. Blodet sprutar, de sexuella anspelningarna haglar och musiken dunkar på. Suggestivt knasigt.

Efter en god natts sömn tog vi på lördagsmorgonen plats framför Men Who Saves the World på fina Capitol. Efter lördagens japanska urladdning hoppades jag på något lite lugnare - och det fick jag om än inte utan dramatik. Filmen utspelas i en by i Malaysia där ett förfallet hus tillika tänkt bröllopsgåva ska flyttas från djungeln. Det kräver sina män att flytta ett hus och hela byns samlade armstyrka engageras. Parallellt med detta flyr en gatuförsäljande man från Nigeria undan polisen och bosätter sig i... huset. Han lämnar spår efter sig och några av de mer vidskepliga byborna tror han är en ond ande. Rädslan smittar, panik uppstår men man mobiliserar mot det man tror är den onda anden. Filmen är berättad med stor humor och äkthet, som åskådare vet vi hela tiden mer än personerna i filmen vilket gör att vi ser konsekvenser av handlingar långt innan personerna i filmen gör det. En av festivalens höjdpunkter!

Efter att ha fikat i mysiga Haga begav vi oss från Malaysia till Schweiz och Italien, djungeln byttes mot underskön barockarkitektur och ett betydligt svalare drama - La Sapienza. I filmen berättas om ett sofistikerat par, han arkitekt hon psykolog, som tar semester och där möter ett ungt syskonpar bestående av en skör syster och en arkitekturstuderande bror. Paren delas förstås upp, männen åker på studieresa och kvinnorna möts genom den yngres sjukdom. I filmen talar tystnaden och stämningen byggs genom musik och ibland svindlande vackra bilder. Det är kanske lite för svalt, för teatralt, ett inre drama där personerna var och en för sig tar ett steg vidare mot den de verkligen vill vara.

Efter ett par antikvariatsstopp och en god middag var det dags för en film i stil med Frances Ha eller The Obvious Child, dock från Kanada. You're Sleeping Nicole handlar om just Nicole som med noggannt nedtecknade anvisningar ska ta hand som sina föräldrars hus. Så dyker hennes bror plötsligt upp för att spela in musik tillsammans med sitt band. Nicole fattar efter en stund tycke för trummisen. Samtidigt driver hon runt i tillvaron med en kompis, jobbar oengagerat på liknande Myrornas, äter glass och träffar en liten pojke med en stor röst. Jag är väldigt svag för den här sortens film, för tonen i dem, det skruvade i det realistiska. Så jo, jag gillar den här med.

Vi avslutade den andra kvällen med The Liar från Sydkorea som visade sig vara en smart, snyggt gjord och mycket välspelad konsumtionskritisk film om en ung kvinna som snärjt in sig i alltför många lögner, driven av drömmen om ett annat liv. Det är en stark obehaglig film där jag som tittar inte helt säkert vet var jag har huvudpersonen.

Så blev det söndag och vi promenerade i solskenet till Roy för att se Pixadores. Filmen är en förhoppningsvis snart prisbelönt dokumentär som följer några unga män i Sao Paolo. Deras specialitet är att sprejmåla mycket höga hus, med risk för sitt eget liv, och att surfa på tåg i hög fart. De lever enkelt, det är slitsamt och droger florerar. Det är fascinerande hur nära regissören och hans team kommit dessa män och det är extra fint att han är med och svarar på frågor efter filmvisningen. De målande männen blir inbjudna till en biennal i Berlin där en verklig kulturkrock uppstår mellan å ena sidan deras anarkistiska skapande som vänder sig mot etablissemanget, mot politiker, och å andra sidan det skapande som är gjort för den etablerade konstscenen. Den inspelade krocken på biennalen visas mot curatorns vilja men det är så tankeväckande och så stort att det fångats på film att jag är glad att de inte klippt bort något därifrån. Men starkast är att komma så nära männen och deras liv, att ta del av deras drömmar om framtiden - så självklara och enkla men ändå så svåra att realisera. Jag hoppas den här filmen verkligen når ut, och berör många fler hjärtan än mitt.

Avslutningsvis såg vi en film, The Wonders, som handlar om en italiensk barnfamilj med sin gård och framförallt biodling som sitt stora sommarprojekt. Till familjen kommer en tystlåten tysktalande brottslig pojke, eskorterad av carabinieri, för att hjälpa till och med honom kommer också en hotfull stämning. När familjens tonårsdotter får höra om en tävling som ska utse den bästa lokala matproducenten anmäler hon dem mot sin pappas vilja. Det är varmt och svettigt, slitigt och svårt men samtidigt en aning surrealistiskt och ganska fladdrigt med en del hängande lösa trådar. Men ändå en stark avslutning på en filmhelg!

Nu är det ett år kvar till nästa gång...

Birdman - årets bästa film?

Igår morse när jag traskade till jobbet hörde jag Birdman, med bl a Michael Keaton och Edward Norton, recenseras i Kulturradion på ett väldigt lockande sätt. Så gissa om jag blev glad när jag såg att den gått upp också här i Gävle på svenska premiärdagen! Ikväll pulsade maken och jag iväg och såg filmen signerad Alejandro González Iñárritu - gissa om jag gillade den...

Större delen av handlingen utspelas bakom kulisserna och i logerna på en teater på Broadway. Här ska  Keatons rollfigur Riggan, en numera avdankad skådespelare som för många år sedan spelat superhjälten Birdman på film, sätta upp en pjäs baserad på en text av Raymond Carver. Det går inte direkt lysande men så träder populäre mr Shiner in som ersättare och det börjar hända saker både på och utanför scenen. Men också väldigt mycket i Riggan och Birdman, som inte släppt honom. 

Det här är en överraskningarnas film, gjord som vore den i en enda lång tagning. Det är snygg, smart underhållning - en kreativ skapelse utöver det vanliga. Här är rivalitet och revanschlust, utagerade känslostormar och mycket, men ibland nattsvart, humor. Samtidigt är det en branschkritisk film som synar sig själv i sömmarna. Metanivån är hög och roande. 

Det vibrerar och glimmar i samspelet mellan Keaton och Norton men alla skådespelare fyller sina roller så väl, kanske särskilt Emma Stone som Riggans assisterande dotter. Det är en skådespelarnas, regissörens, manusförfattarnas men kanske framför allt publikens film. Tänk att få se något så här briljant och nyskapande! Jag njöt av var och en av de 120 minuter den varade. 

Se Pride!

Året är 1984 och de brittiska gruvarbetarna strejkar. En grupp homosexuella känner igen sig i deras utsatthet och engagerar sig för deras sak genom att samla in pengar. Efter några mindre lyckade försök får de äntligen kontakt med en man som är villig att ta emot deras utsträckta hand. Detta är upptakten till en vänskap som bryter upp otaliga fördomar och gränser, men som också leder till motsättningar i gruvsamhället som de kommer till. Här finns både pride och prejudice.

Pride skildrar dessa helt verkliga händelser med stort hjärta och mycket värme, kulturkrockar som hade kunnat kännas slitna och förutsägbara ges liv och äkthet. Den kollektiva berättelsen balanseras skickligt mot den individuella, där särskilt några personer träder fram tydligt och speglar deras nu där AIDS är något nytt och där det är stort och farligt att komma ut. 

Pride är två timmars filmglädje - det är så välskrivet, så välspelat och välregisserat! Här finns en hel drös verkliga hjältar! Det är berörande, skratt- och tårframkallande och helt igenom riktigt bra. Jag kommer att tänka på en annan gruvfilm, Brassed Off som skildrar tiden ungefär 10 år senare. Även den en lyckad blandning av allvar med viss del humor. 

En ordination alltså i slutet på året: packa näsduken, uppsök närmsta biograf  som visar Pride och hänge dig åt och inspireras av denna fina film om solidaritet när den är som starkast. 

Den stora skönheten

I fredags såg maken och jag den Italienska storfilmen Den stora skönheten av Paolo Sorrentino med den 65-åriga dekadenta författaren/journalisten Jep (Toni Sevillo) och staden Roma i centrum. Då och då nyper jag kärleken i armen glad när jag känner igen mig - i stadens miljö alltså för innehållet i filmen är mycket långt från mig...

Festerna Jep ordnar på takterrassen är vilda och utflippade, gästerna en blandning av gamla och unga. Här är vackra vyer, hastiga dödsfall, drömlika sekvenser med en balkong fylld med flamingos och en urgammal nunna. Det är knäppt, knasigt, lustigt och sorgligt.  Jep ser vänner komma och gå, ser några gå bort alldeles för tidigt. Efteråt tänker jag på en film som egentligen borde vara dennas motsats; Sånger från tionde våningen men i snabbare tempo och med italiensk intensitet.

Det är en film om det som blev gjort och om det som aldrig blev av, en film om att fylla tomheten eller ett försök att leva la dolce vita. Det är ca 2,5 intensiva timmar i staden som klyvs av Tibern.