Den stora skönheten

I fredags såg maken och jag den Italienska storfilmen Den stora skönheten av Paolo Sorrentino med den 65-åriga dekadenta författaren/journalisten Jep (Toni Sevillo) och staden Roma i centrum. Då och då nyper jag kärleken i armen glad när jag känner igen mig - i stadens miljö alltså för innehållet i filmen är mycket långt från mig...

Festerna Jep ordnar på takterrassen är vilda och utflippade, gästerna en blandning av gamla och unga. Här är vackra vyer, hastiga dödsfall, drömlika sekvenser med en balkong fylld med flamingos och en urgammal nunna. Det är knäppt, knasigt, lustigt och sorgligt.  Jep ser vänner komma och gå, ser några gå bort alldeles för tidigt. Efteråt tänker jag på en film som egentligen borde vara dennas motsats; Sånger från tionde våningen men i snabbare tempo och med italiensk intensitet.

Det är en film om det som blev gjort och om det som aldrig blev av, en film om att fylla tomheten eller ett försök att leva la dolce vita. Det är ca 2,5 intensiva timmar i staden som klyvs av Tibern.