Kvinnan på övervåningen

Claire Messud har fått mig att göra två saker som jag sällan gör; dels läsa på engelska och dels fortsätta direkt från en bok till nästa - i samma författarskap. Det hela började med The Emperor's Children och fortsatte med The Woman Upstairs. 

Till skillnad från den galna kvinnan på vinden så är kvinnan på övervåningen nästan osynlig, hon har inte ens huvudrollen i sitt eget liv. Nora närmar sig 40, det lite ångestladdade året, hon har valt bort sin önskan om att bli konstnär och verkar istället inom det tryggare läraryrket. Så dyker Reza upp i hennes klass och med honom föräldrarna Sirena och Skandar. Tillsammans bildar de en treenighet som är allt Nora kunnat drömma om. De är allt hon inte är och hon blir kär i dem, i hela den bedårande, exotiska och intressanta familjen. Men allra mest dras hon in i Sirenas konstnärskap som på nytt öppnar upp för Noras eget skapande.

Men tidigt i romanen vet läsaren att Nora är arg, eller mer än arg - hon är vansinnig. Berättelsen ger läsaren vägen till ilskan. Som läsare delar jag helt Noras perspektiv och synvinkel. Och hon är i viss mån fast i sig själv, i sina avbildningar i miniatyr av de historiska kvinnor hon speglar sig i, fast i sina bilder av hur saker är, fast i övertolkningarna.

Till skillnad från i The Emperor's Children så finns ingen distans till huvudpersonen. Texten går djupare, blir ännu tätare. Samtidigt är den på något sätt självmedvetet iakttagande, kanske är det ändå författaren bakom verket som tittar fram?

Men nog är det bra allt. Riktigt riktigt bra. Och en upprättelse för kvinnan på övervåningen, vars roll i romanerna brukar vara att få hjältinnan att lysa lite starkare...

Vi är många som har läst eller läser romanen nu, t ex Kulturdelen och Och dagarna går.