Visar inlägg med etikett läst 08. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett läst 08. Visa alla inlägg

tisdag 30 december 2008

Bokslut 2008

Nytt år snart med nya läsval. Men först en summering.

De böcker jag läst under året har till viss del präglats av hur mitt arbete sett ut. I mars började jag en ny bibliotekarietjänst i vilken jag kommit att arrangera eller medarrangera en del program på temat litteratur. De föreläsare som fyllt programmen med innehåll har även fyllt mina läslistor. Det har varit oerhört inspirerande att höra kunniga människor berätta om bland annat afrikansk och arabisk litteratur. De bloggar jag läser har förstås också bidragit till en del av den litteratur jag tagit del av. Särskilt titlar som annars skulle försvinna i det stora (biblioteks)flödet av böcker.

Några av författarna jag läst under året är sådana jag känner sedan tidigare, t ex T Lindgren, J C Oates, I B Singer och F Guène men en hel del är helt nya för mig. Enstaka böcker är omläsningar men de allra flesta har jag läst för första gången. Nästan uteslutande har jag läst skönlitteratur under året.

De böcker som i efterhand värmer mitt läsminne mest är:

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
De små tingens gud av Arundhati Roy
De blåaste ögonen av Toni Morrison
Från kart till fallfrukt av Ulf Linde

Men den korta listan var svår att göra för när jag nu väl börjat fundera på hur jag känt inför det jag läst inser jag att det är fler böcker än jag trodde som gett mig fina stunder och berikat mig.

Några hade jag alldeles för höga och kanske felaktiga förväntningar på:

SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson
Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Drottningen vänder blad av Alan Bennett
Yacoubians hus av Alaa al-Aswany
Vinterträdgården av Christine Falkenland
Att tro på mister Pip av Lloyd Jones

Att läsa dessa kändes väl inte så där väldigt roligt och förvirring har i vissa fall infunnit sig efteråt när jag undrat hur jag kunnat missa poängen som andra verkat förstå.

Några böcker eller författare har överraskat mig genom sin ibland oväntade friskhet:

Baby Jane av Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verde av Joy Nicholson
Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Tackar som frågar av Jennie Dielemans
Militärmusik av Vladimir Kaminer

Två sträckläsningar jag minns särskilt är de av:

Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Invasion! av Jonas Hassen Khemiri

De båda intogs tillsammans med popcorn i sängen. Smuligt, men trevligt.

Argast blev jag på den dumme brodern i Rotlös av Tsitsi Dangarembga. Mest generad gjorde mig den pilske unge mannen i Det nakna brödet av Muhammed Shukri. Den gladaste tragiken fann jag i En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja. Den bästa tågresan bjöd Anita Nair på i Kvinnor på ett tåg.

För att få lite ordning; så här ser de skönlitterära vuxenböckerna jag läst ut fördelat på i huvudsak författarnas ursprung. Bilden stämmer på ett ungefär:

Totalt 76 titlar skrivna av 32 män och 44 kvinnor. För mig som under en period nästan enbart läste kvinnliga författare består skörden av oväntat många män. Författare från Europa med Sverige dominerar fortfarande men jag anar att det ändå är en liten annan fördelning över världsändar jämfört med min läsning under tidigare år. Lite mer världsomspännande, lite mer vidgad.

2009 lockar med nya läslistor och med gammal och nyutkommen litteratur. Vad året inleds med återstår att se.

Gott nytt läsår!

Läsningen av Abigails liv

avbryts eftersom kortromanen känns alldeles för smärtsam. Istället tar jag mig an det som blir årets sista bok - Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Den ger mig ett mer lättsamt slut på läsåret. Andersson presenterar mig för Ina Ljung, ung journalist som får jobb på Varas Värn, en liten dagstidning i Västergötland. Här stiftar hon snabbt bekantskap med tidningens invecklade men intrikata arbetsstruktur.

Ina påverkas av människorna hon möter under sina mer eller mindre besynnerliga arbetspass och hon påverkar i sin tur dem. I bygden finns ett stort intresse för historien, för bynamns och gårdars ursprung. Människorna lever långt från de maktcentrum de styrs av men har ett egen vilja och ett eget förhållningssätt till saker och ting. Ina blir mer indragen än hon tror då till och med hennes drömmar som kommer till henne om natten i det hyrda eternithuset handlar om Västgötarna.

Jag skrattar inte högt när jag läser men det är underhållning och för mig som tillbringat ett par år i Borås är det rätt roligt se ortsnamn från den tiden dyka upp här. Andersson har en egen ton, en egen stil men den får mig att tänka på Torgny Lindgren. Det är något med det här lokala med det lilla samhället i det stora. Det är något med de absurda berättelserna, med berättarglädjen.

Jag läser boken snabbt, inte helt koncentrerad. När jag traskar hem från jobbet tänker jag "de här människorna borde någon skriva en roman om". Så slår det mig att ju är precis vad Andersson gjort. Så tunn blev gränsen mellan fantasi och verklighet.

lördag 27 december 2008

Från kart till fallfrukt

är den finurliga titeln på Ulf Lindes (född 1929) självbiografi, hans 70 kapitel om sitt liv. Hans liv är vigt åt konsten, han har arbetat med utställningar, som professor på Konsthögskolan, som konstkritiker, som chef på Thielska galleriet. Men han har också varit jazzmusiker och innehar sedan 1977 stol 11 i Svenska Akademien. I början av läsningen tappar jag bort mig. Det är så många namn. Så mycket hopp i tid och liv. Men så läser jag att för Linde har tiden ingen roll eller realitet vilket färgar hans berättelse.

Det är med djup fascination jag tar del av Lindes liv. Eller Ulfs. Han har mött "alla" - konstnärer och författare, både svenska och internationella. Hans bok är en stor droppe av namn men samtidigt något så mycket mer. Den ger en levande bild av konstsverige, av konstvärlden. Genom de möten som beskrivs ger också Linde en bild av sig själv.

Linde skriver själv att de människor han berättar om i huvudsak är människor han tyckt om. Bokens sidor andas kärlek till de som i ord porträtteras och Linde som tycks verka utan prestige som drivkraft (men ändå når betydande positioner) delar glatt med sig av allt han lärt av dem. Några tycker han inte om och det framkommer tydligt för läsaren. Hans sätt att se på konst är bestämt och han har inget till övers för dagens konstkritik eller Moderna Muséets behandling av sin samling. Han har också flera gånger, till sin stora förvåning, hamnat i konflikt och ofta känt sig missförstådd. Men det han skriver är ingen uppgörelse i Maja Lundgrens anda.

När Linde väljs in i Akademien berättar han att hans mor nu äntligen inte längre ser honom som ett misslyckande. Kanske är det hans på något vis underdog-inställning som gör att han känns som en frisk fläkt snarare än som en konservativ konstkännare. Det är ingen översittare som berättar, utan en man med mycken kunskap och stor kärlek till det som kommit att bli en så stor del av hans liv. I mötet med akademieledamöterna känner han sig dock i underläge och ett tips ges: "[...] är man relativt obildad är nog det bästa man kan göra att bli invald i Svenska Akademien för där rådde en bildningsnivå som var fullständigt svindlande". Jo, just det. Skildringen av akademien som den såg ut vid Lindes inträde är både underhållande och fyndigt skriven.

Undan för undan växer bilden av Linde fram. Hans konstsyn som inspirerats av Lars Ahlin. Om konsten som något som förstås av de som har rätt kunskap av tolka, att inte se konsten som fullständig i sig själv. Konsten är något att demaskera, se bakom. Om vikten av att inte blanda samman konst och politik. Om hur konstnären ska tolkas utifrån hennes eller hans verkliga avsikter och inte utifrån ett psykologiskt omedvetet - "Psykoanalysen och marxismen anser jag är det förra seklets största intellektuella olyckor och tyvärr har åtskilliga kritiker tjusats av dem." som han bestämt skriver, kanske provocerande för en del. Som kritiker ska man, menar Linde, alltså underordna sig konstnärens avsikt.

På flera ställen i boken har jag stoppat in små lappar, vid avsnitt att avnjuta igen, vid textbitar jag inte riktigt förstått. Lindes liv har varit på något sätt intakt. Han berättar att han inte förändrats mycket; att hans sätt att skriva och uttrycka sig är ungefär likadant nu som i hans ungdom. Han känns definitivt inte som fallfrukt utan som det kart han började som - inte ofullgången och omogen utan levande. Jag fullkomligt älskar den här biografin och den tid som skildras. En tid där Marcel Duchamp övernattar i tältsäng hemma hos Linde och hans fru Bertha. Där Linde hänger med Siri Derkert i tunnelbanenedgången vid Östermalm för att bistå henne i henne stora komposition, där även Linde finns med på ett hörn. Det är en tid på väg mot något nytt, något stort. Och visst vill jag genast avlägga visit på Thielska galleriet, restaurerat av Linde. Linde, vars egna väggar pryds av konst skapad av vänner.

Jag bedåras av alla möten som skildras - av hur Linde beskriver personliga och innerliga relationer med så många av 40-60-talets stora namn. Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där som en fluga på väggen, se mötena, höra diskussionerna: Vara en del av denna tid där surrealister, naivister, kubister m fl härjar, helt enkelt där stora konstnärer och författare träder fram.

söndag 21 december 2008

P O Enquist är en av de där författarna

jag försökt läsa men inte riktigt lyckats med. En roman och en pjäs, Livläkarens besök och Bildmakarna är vad jag slutfört. Ett par romaner har jag också lämnat halvlästa. När jag nu läst Ett annat liv har jag tänkt att den både ger en ingång till författarskapet och kastar en skugga över det. Kommer jag att kunna läsa författarens romaner utan att samtidigt tänka på berättelsen om honom själv?

Ett annat liv är mer än något annat berättelsen om ett författarskap. Vad som präglat författaren från barndom till vuxenhet berättas, upplyses och belyses. Oron som barn för att vara bortbytt eller att berättaren egentligen är sin döde bror - tankar som förföljer, är stoff att väva berättelser av. Jag tycker om sättet barndomsåren berättas, där det vardagliga är nära skrönan. Det västerbottniska, norrländska. Tiden i Uppsala skildras kort men är intressant för här byggs kontaktnätet upp med de (kortvuxna) intellektuella, den blivande kultureliten. Med förvåning läser jag sedan om författarens framsteg som dramatiker, om hur han framträtt runt om i världen i olika roller och om hur han provocerat genom texter, varit en röst i debatten. Det är mycket jag inte känner till vilket gör romanen än mer intressant.

Något som framkallar oro hos författaren är att han ska förhäva sig och brista i ödmjukhet. Denna rädsla finns genom hela livet. Det är heller inte helt enkelt göra denna klass- och livvstilsresa - att åka från Hjoggböle till de "fina salongerna" - att bli på något sätt antropolog i sitt eget liv.

"Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför". När Enquists författare super frågas varför, men ingen säger i början åt honom att sluta dricka. Att det inre mörkret kommer från spriten. Det är författarens möte med alkoholismen, det handlar i första hand om hur skrivandet och författarrollen påverkas om hur han protesterar mot behandlingsmetoder försöker återta kontrollen av detta sitt liv. Romanskrivandet helar, leder in på nya vägar, bär författaren vidare genom livet.

Det är en roman som både värnar om och håller de som borde vara nära utanför. Den ger en klar bild av författaren men skapar också en känsla av att något saknas. Av att bilden inte är hel, kanske aldrig var tänkt som hel. Det är ett stort och starkt romanbygge som presenteras. Det blickas bakåt och framåt, det knyts ihop och håller ihop. Det är en författare som sätter ord på sitt författarskap - fångar det flyktigt mellan pärmarna.

En bieffekt av läsningen är att boken får mig att ta itu med DN:s klassikertävling för här ges välbehövlig ledtråd.

lördag 13 december 2008

När jag lägger ifrån mig boken

efter avslutad läsning inser jag att jag känner mig berörd och det förvånar mig lite eftersom jag under pågående läsning förhållit mig oväntat sval till texten. Christine Falkenlands suggestiva romaner utspelade under dåtid har jag tagit till mig, denna samtida skildring, Vinterträdgården har jag svårare med. Men ändock - berörd har jag blivit.

Laura är dottern i yngre medelåldern som blivit över, hon bor i källaren i villan tillsammans med sin far. Hon bär med sig en obesvarad kärlek till sin nu döda mor samt rädslan för arvet från modern, den livsslukande bröstcancern. Det är Laura som berättar sin historia, en smärtsam historia om en uppväxt i utkanten av gemenskap. Nu arbetar hon på en förskola, lever utanför sitt eget liv. Ett gammalt intresse, att skriva, dammas av och Laura börjar på en skrivarkurs. Så möter hon Shahrzad, mamma till en av pojkarna på förskolan och blir som besatt. Denna iranska kvinna tar fullständigt andan ur Laura. De otroliga händer - de båda kvinnorna inleder trevande ett kärleksförhållande. I texten finns bitar av de dikter Laura skriver, som förstärker den historia som berättas. Kanske är detta också delvis ett verk av vad kulturen, i det här fallet det egna skrivandet, kan göra med en människa.

Falkenland har skrivit en roman om passion, om omöjlig kärlek. Den beskrivning vi får av Shahrzad, sedd genom Lauras tillbedjande ögon, är på något sätt traditionellt exoticerande. Det Laura ser är sin egen motsats. Jag tänker på en annan roman som skildrar oväntad kärlek på ett mycket fint sätt, nämligen Matthandlaren av Meg Mullins, läst före bloggtid.

I Falkenlands roman saknar jag författarens överblick. Det är begränsande att berätta i jag-form. Det gör att Shahzards figur fastnar i bilden av den exotiska kvinnan (det gör liksom ingen skillnad att det är en kvinna som beskriver en annan kvinna) - hennes tankar och känslor förblir i det närmaste okända. Lauras röst ekar ibland stumt - jag saknar ett större sammanhang.

Men ändå: Det är tilltalande läsning, det är en fin kärlekshistoria. Och jag är berörd även om jag förväntade mig något ännu mer. Fast jag känner mig ganska åsiktstrött, kanske för att jag jobbat under dagen.

måndag 8 december 2008

En roman som verkligen griper tag

och får fäste hos mig är nyss avslutade Baby Jane av estniskfinska Sofi Oksanen. Berättarrösten, bokens jag, för läsaren in i handlingen när allt redan hänt. Historien som berättas handlar om jaget och hennes passionerade och till viss del destruktiva förhållande med Piki, en tio år äldre kvinna.

Tillsammans med Piki startar bokens jag en affärsrörelse som går ut på att tillfredsställa i första hand finska mäns olika former av fetischism. Det handlar om kvinnors använda underkläder, om förbrukade bindor etc. De driver sin verksamhet med framgång. För pengarna vill bokens jag resa, medan Piki alltid kommer med undanflykter. Piki kommer överhuvudtaget ofta med undanflykter, för att slippa röra sig utanför sin lägenhet. Det hinner gå en tid innan bokens jag förstår varför, men när hon väl förstår förklaras också andra enligt henne underliga händelser. Pikis ex-flickvän Bossa kommer mer eller mindre regelbundet med matkassar och rentvättade kläder, hon gör det inte för att hon har svårt att släppa Piki utan för att hon lovat hjälpa sin väninna. Det tar också lång tid innan Piki för sig själv och för bokens jag erkänner att hon lider av panikångest. En ångest som gör att hon inte kan lämna sin lägenhet ens för att slänga soporna. Hon dövar sin ångest med sprit och tabletter, hon är sällan nykter när hon möter bokens jag. Men deras kärlek är äkta. Piki har gått från att vara utåtriktat social till att sitta i sin lägenhet som vore den ett fängelse. Oksanen beskriver den här dubbelheten oerhört lyhört och inkännande - samtidigt som hon aldrig släpper utifrånperspektivet. Bokens jag förstår och hennes sätt att se på sin flickvän, ändras. Kanske är Pikis skal inte så hårt som det verkat vara?

När historien berättas har den alltså redan ägt rum, förhållandet är redan över och det är för sent att ställa saker till rätta. Det ger en stark roman att berättaren är dels ett jag och dels äger sin historia så tydligt. Det skedda bearbetas, ges ord och tar gestalt och det behövs för det är en djupt gripande historia Oksanen berättar. Romanen ger också en bild av en människa som sjukvården svikit, en person mitt i livet som inte får hjälp utan snarare stjälps av missriktad välvilja. Historien är fylld av kärlek, skam, skuld. Människorna utsätts för prövningar, det är ett liv svårt att leva. Ändå är boken inte tungläst - texten flödar fram, den lever. Den är rapp med snabba dialoger men även på sina ställen poetisk och så fylld med känsla.

Och ingen kunde ana att det bland alla struntsamtal var just Pikis barnröst som jag borde ha tagit på allvar, den i vars riktning jag borde ha gått, den som jag borde ha tagit i min famn och vars huvud jag borde ha smekt, den jag borde ha viskat till, att allt blir bra och jag går ingenstans.

Jag är nu nyfiken på Stalins kossor och romanen Puhdistus som 2010 kommer på svenska. Den senare ledde också till att Oksanen helt nyligen fick ta emot Finlandiapriset.

lördag 6 december 2008

Med läsning öd ej tiden bort,

Vårt kön så föga det behöver;
Och skall du läsa, gör det kort.
att såsen ej må fräsa över.

Några verser ur Anna-Maria Lenngrens kanske ironiska dikt Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon, skriven 1798 som jag tänker på när jag läser Alan Bennetts kortroman Drottningen vänder blad.

Drottningen läser för pliktens skull, för att veta hur människorna i hennes rike och i omvärlden har det. En bieffekt är det nöje läsningen ger. Så motiverar hon i alla fall den myckna läsningen för sig själv. Läsningen gör dock inte att drottningen försummar sina husliga plikter, de har hon aldrig behövt befatta sig med. Den slumpartade och passionerade läsningen blir istället till ett hot mot de plikter hon utför i det offentliga, den blir ett hot mot det sociala spelet.

Drottningens familj tycker däremot att hon blir mer känslig, mindre kritisk i takt med att läsningen ökar. Hon går alltmer in i en privat sfär och överger till viss del intresset för den offentliga. Hennes nya intresse är enligt hennes högra hand Sir Kevin alltför "själviskt". Drottningens väg är motsatt den som kvinnor historiskt sett vandrat, som gått från privat till offentlig sfär. Men det drottningen gör uppfattas lika fullt som något avvikande, något som stör ordningen. Hennes agerande blir inte längre förutsägbart. Hon blir lite mer människa, lite mindre drottning.

Men att läsa är att konsumera andra människors historier, andra personers fiktiva eller reella liv. Drottningen väljer att själv skriva, att börja skapa. Hon gör det i smyg, som en Jane Austen gömmer hon snabbt undan sina papper när någon annan närmar sig. Som Austen lever drottningen mitt i - utan att ha någon egentlig rumslig privat sfär. Hennes skrivande kan när som helst brytas av medarbetare eller andra besökare. I all sin prakt och i sitt stora slott saknar drottningen ett eget rum. Kanske är det läsandet och skrivandet som ändå förmår drottningen att ta makten över sitt liv? Att vända blad.

Jag har läst om boken att det är en varm och mysig historia. Men hos mig lämnar den en ganska sorglig känsla. Drottningen ensam i allt hon gör agerar trots sin läsning som om människor inte betyder något för henne. Det är en kall kärlekslös miljö som skildras där böckerna och hundarna är det som skänker värme och villkorslös kärlek. Ser framför mig en uppföljare till filmen The Queen som kom för några år sedan. Är det kanske dags för porträttlika Helen Mirren att dra på sig drottningperuken och greppa en bok?
____________

Signes kommentar nedan får mig att titta på min lista över senast lästa böcker. Det är inte mycket där som är muntert... Undrar hur mycket en läsupplevelse, den om drottningen t ex, präglas av nyss innan lästa böcker? Om jag är inställd på mer tunga saker i texterna och så får en godbit i min hand ser jag då bara mörkret i den senare? Så vad nu? Falkenlands Vinterträdgården eller Oksanens Baby Jane?

torsdag 4 december 2008

Det har gått ett tag

sedan jag läste en bok så omskriven som Sputnikälskling. När jag läser den tänker jag på hur min läsupplevelse präglas av vad andra skrivit om boken. De ord som mest ingriper i min läsning kommer från Böcker med mera, där Erika skriver så här:

Handlingen får allt mer surrealistiska drag. Jag säger bara: episoden med pariserhjulet! Så obehaglig att jag får rysningar.

De orden bär jag med mig när Myu närmar sig nöjesparken. Tro mig, jag hör mitt hjärta slå allt snabbare. Kanske gör den lilla förhandsinformationen att händelsen som beskrivs upplevs som än mer suggestiv. Det blir till en växelverkan mellan romantext, andras tankar om den och mina egna funderingar när jag läser.

Sputnikälskling är den andra boken av Haruki Murakami som jag läser. Den förra var Kafka på stranden. Läsningen av Kafka-boken minns jag främst för själva lässituationen. Boken i sig var också en fantastisk historia men jag skrev så här om den:

Men även det minst förutsägbara tenderar att bli förutsägbart och romanen lättade greppet om mig mot slutet och jag undrar om inte författaren både fick i hop sin historia för bra och tappade vissa teman och trådar?

Trots det listade jag den visst som en av förra årets fem största läsupplevelser.

Där Kafka på stranden hade många lager och flera berättarröster är Sputnikälskling mer stringent och det passar mig. Det är tre personer handlingen kretsar kring. Men jag har svårt att se dem framför mig - jag kan inte göra mig en bild av figurerna vilket jag annars brukar lyckas göra. Det stör mig lite men gör samtidigt att den berättelse jag läser befolkas av skuggestalter, som ganska väl passar handlingen. Jag tycker om berättelsen om dessa läsande människor, som väljer fiktionen framför livet. Det är en historia som biter sig fast, svår att bli fri ifrån. Jag tycker om glidningen mellan dröm och verklighet, gillar osäkerheten och tvivlet. Men nu i efterhand undrar jag stilla - vad var det egentligen jag läste? Jag är inte besviken, inte alls. Jag förväntar mig ingen förklaring men någon slags förlösning. Någon slags klarhet.

Sputnikälskling är en bok jag önskar jag fick diskutera med några av er andra som läst den. Diskutera för att se hur olika tolkningar av den kan se ut. För att se om det går att komma nära någon sorts murakamisk tankekärna.

onsdag 26 november 2008

Homeros

eller rättare sagt Odysseus har jag tänkt en del på sedan jag skrev här senast. I Winnie Mandelas klagan skriven av Njabulo S. Ndebele berättas om ett öde som är många sydafrikanska kvinnors. De väntar på sina män som sitter fängslade, arbetar långt borta, studerar i annat land eller av någon helt annan anledning befinner sig någon annanstans än sina kvinnor. Likt Odysseus Penelope väntar de på respektive makes hemkomst. Myten om Odysseus är bokens röda tråd. Penelopes öde dess centrum.

När maken och jag åker med de goda vännerna till Sätra Brunn är musiken till filmen O Brother Where Art Thou? vårt soundtrack.

I Bernhard Schlinks roman Hemkomsten finns också väntetemat invävt och berättelsen om Odysseus präglar både romanen i sig och dess sökande huvudperson. Beskriver intrigen gör jag inte. Den är alltför insnärjd. Romanen vänder sig runt sig själv, in i sig själv. Som läsare kollras jag bort. Tappar tråden för att strax därefter lycklig finna den igen. Jag tillhör kanske en av få som inte läst Högläsaren.


Själv söker jag stillhet och eftertanke. Jag gör ofta saker, känner sällan att jag är. Och jag vill vara! Jag har övergått till att bok-blocka vilket inte är så socialt som att skriva här, men en renässans för anteckningsboken. Och det passar mig just nu. Se detta som ett inlägg i väntan på lösning - för att både hålla ordning på tankarna om det jag läser och samtidigt behålla dem mer privata - och i väntan på lite mer energi.

Kanske kommer bloggen bli en mer intim salong, skyddad av ett varmt lösenord. Kanske blir det ett fortsatt bok-blockande, ibland kompletterat av texter på mitt biblioteks blogg. Kanske är jag nu med detta inlägg igång här igen.

Att skydda, eller hur jag ska uttrycka mig, mitt privata jag blev förresten tydligt när jag idag kom hem för att äta lunch. Posten dimper ned på hallmattan, där finns bl a en avi om ett paket att hämta på Konsum. Men något paket har jag ju inte beställt, tänker jag. Så tittar jag lite närmare - ser mitt namn, men jobbets adress. Alltså jobbrev, adresserat till jobbet - men i min alldeles egen brevlåda. Det borde inte kunna gå till. Över huvudtaget.

Kanske får Hermia nytt liv. Kanske tar hon bara en annan gestalt. Tack till dig som hänger kvar. På ett eller annat sätt.

fredag 7 november 2008

Muhammed Shukris

"självbiografiska berättelse" Det nakna brödet blev jag nyfiken på efter att ha hört Marina Stagh nämna den under sin föreläsning om arabisk litteratur. Den gjorde mig inte besviken.

Romanen skildrar författarens liv från ca 11 till 20 års ålder. Han beskriver en tillvaro i misär. Fadern är våldsam och misshandlar sina barn och sin fru. Han går till och med så långt att han dödar en bror till Muhammed. En fasansfull händelse som gör att hatet mot fadern växer sig bergfast starkt.

Som barn börjar Muhammed arbeta, det är han och modern som försörjer familjen. Det är tunga arbeten som vara i över 10 timmar/dag. Muhammed växer, han flyttar hemifrån för att arbeta på annan plats. Och till slut flyr han fadern för att aldrig komma hem igen. Livet levs på gatan, utan identitetshandlingar i ett oroligt land som är koloni till Spanien och Frankrike. Muhammed överlever knappt men ändock genom stölder, ströjobb och genom att smuggla varor.

Muhammed beskrivs som en ung man med ett stort begär, med en minst sagt stor lusta. Han tillfredsställer sig med allt han kommer åt: ett träd som han formar till kvinna, med djur, med andra pojkar och så småningom med kvinnor. Och ja, Hermia blir lite generad. Muhammed besöker prostituerade och ett sätt att få pengar till besöken är att själv sälja sig till pedofiler. Det sista händer inte ofta, men det händer. Berättaren är samtidigt ett barn som utsätts för övergrepp och en ung vuxen som låter sin egen lust dominera livet.

Det nakna brödet är en våldsam skildring, det är många slag som utdelas, det är macho. Den är drivet skriven med ett språkbruk som känns modernare än det 50-tal som skildras. Det är ärligt och rättframt och jag gillar det.

Vid sidan av eländet och det hårda livet finns vännerna som inte sviker. Och tack vare ett par av dem leds Muhammed så småningom in på språkets bana vilket ska komma att göra honom till författare.

Under läsningens gång kommer jag på att några av de böcker jag läst på senaste tiden följer temat självbiografisk utvecklingsroman. För hit hör ju även Skammens boning och Rotlös. Gemensamt för de tre texterna är att de trots det unika, det människo- och platsberoende ändå uttrycker något mycket allmänmänskligt. De tre böckerna skildrar också barn i en mycket utsatt miljö och en kamp för ett liv som inte bara handlar om att överleva.

Det nakna brödet utgavs 2002 på Alhambra förlag, i en bokserie med den något sorgliga titeln "Attack-serien för bortglömd litteratur från när och fjärran".

torsdag 6 november 2008

"Så lärde jag mig

att om man tillräckligt många gånger begår synder mot ett barn så lär det sig att det är barnet som begår synderna och bär dem därför med sig som en ömtålig gåva."

När jag kommer till denna meningen i Doris Dahlins självbiografiska roman* Skammens boning tänker jag att den måste vara en slags nyckelmening. Att den inrymmer allt det hon skriver. Synd Skam Skuld.

Hennes liv tar sin början i Härnösand men boken inleds med en tillbakablick på familjens historia. På skuggor som vilar över familjens förflutna. Det handlar om ett liv på fattigdomens rand, om att leva med en alkohliserad far med demoner. Som flicka blir Doris vittne till ett övergrepp mot ett annat barn: En händelse som skär sår och som inte går att förneka eller hantera. Det är inget man pratar om. Det är något hon får försona. Doris uppväxt är fysisk, hennes kropp sviker henne, hon kräks, svimmar, blöder. Vad som verkligen händer och inte händer är oklart för både henne och läsaren.

Den unika levnadshistorien är ibland så allmänmänsklig - i skildringen av skolan, av elevers och lärares hårdhet men också av moderskärlek och komplicerad faders dito. Det handar om att bli vuxen, känna kroppen anta nya former, skämmas över det.

I likhet med Susanna Alakoski som i Svinalängorna skapat en osentimental uppväxtskildring i en utsatt miljö tycker jag Dahlin lyckas med sin berättelse. Flickan Doris känner jag starkt för. Jag vill hon ska tycka om sig själv, vill hon ska slippa känna skuld skam synd.

När jag googlar på "Doris Dahlin" kommer jag till hennes rum på nätet som bland annat innehåller bilder. Alltså fotografier på människorna i boken. Och det blir för mycket. Berättelsen blir plötsligt för privat. Mig tilltalar texten genom att vara klassificerad som roman. Genom att ha en distans till verklighetens Doris Dahlin samtidigt som jag vet bokens densamma är mer än namne med författaren. Men bilderna. Nej, de vill jag inte se.

*Självbiografisk roman? Vad ÄR det egentligen?

fredag 31 oktober 2008

Det svider lite i ögonen

för hela eftermiddagen och kvällen har ägnats åt Ian McEwans På Chesil Beach. Ögonen är inte vana vid sådan intensiv läsning längre. Med det driv romanen har tror jag någon annan sorts läsning än sträckläsning varit svår att genomföra. Jag är glad att jag läst boken nu, en stund efter den var omtalad överallt och av alla. Just för att den blivit läst av så många känns det överflödigt att orda om innehållet här. Men de känslor jag har, de spår läsupplevelsen gett vill jag skriva ned. Förhoppningsvis räcker det för att hålla romanen kvar en stund till.

Jag blev mer berörd än jag trodde jag skulle bli, vilket mest beror på att McEwan inte gått hem hos mig tidigare. Han är en smart författare, klok. Han levererar meningar och stycken som jag vill skriva ned för det är så bra och klart formulerat. Jag jublar och lider med personerna som i den korta romanen verkligen får liv. Jag känner så starkt för Florence, känner hennes osäkerhet som min egen. Och jag är glad över att leva i en tid där vi har ord, ett språk för det paret i romanen inte kan uttrycka. Ett ögonblick räcker för att förena - eller för att skilja människor åt. Det blir svårt hitta ny bok som på värdigt sätt tar vid där läsningen av På Chesil Beach slutar.

torsdag 30 oktober 2008

Med ojämna mellanrum

läser jag, som nu, I B Singer. Nu är det Dårskaper och då inte i Brooklyn som hos Paul Auster utan i New York. Singers verk är varierande, både obehagliga och vällustiga. Men jag minns dem sällan. Vad det beror på vet jag inte men att bloggandet är bra mot litterär minnesförlust det vet jag.

"Det hände mer än en gång att någon som jag trodde hade dött i Hitlers läger plötsligt dök upp, frisk och välbehållen. Jag brukade försöka dölja min förvåning. Varför ställa till med stor dramatik eller låta förstå att jag hade försonat mig med tanken på att han eller hon var död?"

Det är författaren i boken, Aaron, som berättar. Han är förutom författare också rådgivare för vilsna själar i radio och i tidningar. Hans eget liv är och blir alltmer kaotiskt i romanen. Citatet ovan kommer sig av att Aaron möter Max, en man hemifrån Warsawa. Genom den ca 20 år äldre Max tar sig Aarons liv under några veckor de mest udda vändningar. Och det är nog vad jag gillar mest med Singer - överraskningarna. Att inte vara riktigt säker på vad som ska komma att hända. Och så finns här melankoliska varelser som brottas med frågor om Guds varande eller icke-varande och undrar om livet är värt att leva samtidigt som de dras in i triangelliknande relationer styrda av åtrå eller kanske kärlek? Och den judiska utvandrade kulturen är alltid levande oavsett om det är i Lublin eller i New York.

Roman/följetongsskrivandet tar också stor plats i romanen, alltså det att skriva, vara författare. Den störste författaren av alla, är det månne Gud:

"Jag kände mig övertygad om att Gud är en romanförfattare som skriver som han vill, och att hela världen måste läsa det han skriver och försöka komma underfund med vad han menar."

Jag gillar det jag läser helt enkelt!

Och även om jag bara har vaga minnen av dem, så visst vill jag rekommendera även: Skuggor över Hudsonfloden, Trollkarlen från Lublin, Fiender - en berättelse om kärlek t ex.

I natt drömde jag om Marjaneh Bakhtiari som snart ska intervjuas i Babel. Undrar vem jag får påhälsning av i kommande drömmar?

Tambu är 13 år

och bor i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Om henne berättar Tsitsi Dangarembga i romanen Rotlös som jag läste ut för ett par dagar sedan. Dangarembga berättar, med vissa självbiografiska inslag, om Tambu - en flicka som växer upp i en fattig by. Hon får tidigt känna på livets orättvisor. Eftersom hon är flicka har hon inga förutsättningar för att få studera, till skillnad från brodern som betraktas som ett läshuvud och skickas till missionsskolan där de bådas farbror är rektor. Brodern är inte någon ödmjuk student utan på ett barns vis en egoist som sätter käppar i hjulet för Tambus kamp för ett bättre liv.

Men så dör brodern hastigt och som äldsta barnet i familjen, som inte har fler söner, får Tambu ta broderns plats i skolan. Och hon visar sig vara den verkliga studiebegåvningen. Till moderns stora sorg lämnar hon byn och bosätter sig hos farbrodern med familj. Här finns den introverta och ständigt funderande kusinen som för in självsvält som ett lite oväntat tema i romanen. Det är inget jag förknippar med afrikanskt 60-tal. Här finns även farbrodern, en man som betraktas som släktens överhuvud och som försörjer fler än Tambu. Bakom generositeten finns en hårdhet som främst går ut över hans familj. Fastern utgör, genom att vara välutbildad, en förebild för Tambu. Tambu brottas mellan att å ena sidan vara starkt präglad av traditionen med uppväxten i en miljö med starka familjeband och å andra sidan detta mer västerländskt präglade levnadssätt. Det nya livet är inte bara är materiellt annorlunda då där finns rinnande vatten etc utan också andligt, psykiskt annorlunda. Tambu söker förhållningssätt till båda livsformerna.

I inlägget innan skrev jag att romanen får mig att tänka på Moa Martinsons böcker om Mia, den trilogi som inleds med Mor gifter sig. Den uppfattningen håller i sig. Martinsons böcker läste jag för kanske 15-16 år sedan men de finns kvar i hjärtat. Likheten med Martinson kommer främst av den insiktsfullhet och klokhet med vilka författaren gestaltar Tambu. Samma kärlek till karaktären finns hos de båda författarna. Båda skriver om flickor nära dem själva, även om det inte är direkta självbiografier. Tambus kamp för ett nytt liv, för att slippa kämpa för att leva, kommer jag kanske att bära med mig lika länge som Mias.

tisdag 21 oktober 2008

Är det en slump

att jag just nu valt att läsa Winnie Mandelas klagan av Njabulo S Ndebele? Författaren ger röst åt fyra sydafrikanska kvinnor som väntar. De väntar på sina män som av någon anledning lämnat dem - för att studera, leva i exil, jobba, vara otrogen etc. Deras väntan är obestämd, kanske kommer männen tillbaka kanske inte. Det författaren beskriver är en situation som känns igen av många kvinnor i just Sydafrika. De olika kvinnorna vävs samman, möts och som på lek börjar de samtala, skriva brev och relatera till en annan väntande kvinna, Winnie Mandela.

På fredag blir jag en väntande kvinna men min make har en tur och retur biljett - om inget oförutsett inträffar återkommer han i tid från sin långa konferensresa. Hermia tröstar sig och underhåller sig med litteratur från kontinenten Afrika under tiden. Med Yvonne Veras Under tungan, Chinua Achebes Allt går sönder och Tsitsi Dangarembgas Rotlös. Men till helgen väntar ett gäng indiska noveller, kanske inför en kommande bokcirkel? Det ser ut att bli fina läsveckor under makens frånvaro.

Men jag är fortfarande i den sydafrikanska bokvärlden, det är lite kvar att läsa i boken jag håller på. Jag överraskas av dess friskhet, över författarens val av tema och karaktärer. Det känns fräscht och lite fräckt på ett väldigt läsvänligt sätt.

söndag 19 oktober 2008

"Nattens inre"

av Léonora Miano är en grym och gripande läsupplevelse. Miano skildrar ett fiktivt afrikanskt land, Mboasu, och en by som under en natt utsätts för ett fasansfullt övergrepp. Till byn har romanens huvudperson Ayané nyss återkommit från sina studier i Frankrike för att ta farväl av sin mor som ligger för döden.

Det är ett genialt drag av författaren tycker jag att låta Ayané, vars själ hunnit präglas av det västerländska sättet att leva, låna sina ögon till läsaren. Genom hennes blick upplever vi bymentaliteten både före och efter det fasansfulla. Rollerna i byn är snäva, vad män och kvinnor tillåts göra regleras av normer och traditioner fast förankrade. Att bryta mot dessa såsom Ayanés föräldrar gjort straffas genom utanförskap, de hålls utanför klanens samhörighet. I sitt sätt att berätta lyfts olikheter mellan det afrikanska och det västerländska sättet att tänka fram. Det ger intressanta perspektiv vid sidan av den hemska berättelsen.

Efter att i flera dagar kretsat runt byn intar rebellerna den och sätter de boende där i skräck vilket väcker tankar om skam och skuld. Hur långt kan man gå för att rädda sitt eget liv? Långt ska det visa sig, vilket är svårt för Ayané att acceptera. Det handlar om ett sätt att leva där man inte föreställer sig en framtid, inte gör sig några planer "Livet var bara något man bar med sig och dagligen måste uthärda". I ett sådant liv är alla grymheter möjliga, även de icke tillåtna. Ayané försöker förstå, men hur förstår man de grymheter som människor utsätter varandra för?

Jag funderar över Mianos val att skapa ett land, att inte placera händelserna i ett verkligt land. Kanske handlar det om att inte komma för nära, inte bli för farlig? För det är svårt se hennes historia som helt fiktiv. Jag tänker "detta händer" inte förr i tiden utan nu, mitt i vår samtid. Kanske är det, tänker jag , fel att läsa Mianos roman som en möjlig bild av ett Afrika i dag? Vad händer med respekten för författarens skapande om jag som läsare envisas med att läsa in något sant och riktitgt i det som är en kreativ produkt?

Nattens inre är välskriven och jag läser med andan i halsen och tårar i ögonfransarna.

onsdag 8 oktober 2008

I "De blåaste ögonen"

av Toni Morrison vet jag från, tror jag, första sidan vad hemskt som ska komma att hända längre fram i berättelsen. Trots det är den en fröjd att läsa, den överraskar mig och vänder min tanke. När jag läser Joshilyn Jacksons Mina två mammor finns inget i början av texten som talar om för mig vad som ska hända, hur det ska sluta. Ändå förstår jag ganska tidigt i alla fall i stora drag hur det hela kommer att knytas ihop. Jag förstår det därför att romanen i sin ansats, i sitt uttryck och formgivning talar om att den ska läsas enligt en viss logik. En logik där det på ett sätt minst sannolika blir sant men kanske inte alldeles trovärdigt. Åtminstone inte för mig. Jag menar inte att jämföra Jackson med nobelpristagaren men det fascinerar mig hur två så olika historier kan antingen vinna eller förlora på att vara förutsägbar. Om ni förstår hur jag tänker? Jag anser dock inte att Mina två mammor är någon usel roman: Jackson skriver bra, det finns ett skönt flyt och personerna hon skildrar är trevligt egensinniga.

I centrum för handlingen står Nonny, med ett namn inspirerat av Shakespeares Hey nonny nonny, som föds på golvet hemma hos grannarna. Detta är upptakten till en strid mellan två familjer där Nonny är själva kärnpunkten. Nonny adopteras av systern till den kvinna i vars hem Nonny får liv. Den biologiska modern och adoptiv modern alltså. Men det är i första hand den biologiska mormodern som ställer till problem. När vi glider in i handlingens presens möter vi en Nonny på väg att skiljas från sin man, vilket är lättare sagt än gjort när attraktionen är fortsatt stark. Mindre treviga saker om mannen uppdagas dock allt eftersom.

Biomormorns hundar attackerar Nonnys moster och hennes döv-blind-stumma adoptivmor vilket gör att Nonny blixtar hem till undsättning. Denna händelse gör att striden mellan de båda familjerna eskalerar. I hemorten bor också den avlägsne kanskesläktingen Henry som alltid varit ett stöd för Nonny. Det som händer gör också att spänningen mellan dem ökar, på gott och ont. Nonny står också nära ena mosterns barnbarn, ett barn övergivet av sin mor. Mormodern/Nonnys moster visar sin kärlek genom en hård diet. Det är komplicerade familje- och kärleksrelationer som skildras i boken.

Det är också en roman med många ingredienser:
adoption
döv-stum-blindhet
syfilis
galen fästmö
mordbrand
förgiftade hundar
tonårsgraviditet
blodhundar
sönderskurna däck
otrohet x 3
religiösa grubblerier
fjärilsmuseum
etc

och för min smak är de några för många. Och det är något av en paradox (är det rätt ord i sammanhanget?) att en roman med så många olika beståndsdelar ändå förefaller vara förutsägbar. Kanske är jag fördomsfull och tråkig men det känns lite för udda, lite för utstuderat - att det är för mycket gör det svårt för mig att verkligen ta till mig romanen. Men ändock är det en helt ok roman att läsa när höstsolen skiner. För en stunds flykt från ett liv som är så väldigt bekvämt i jämförelse. Kanske är förresten livet vi lever minst lika märkligt som det Jackson skildrar?

söndag 5 oktober 2008

Hetsläsning blir till

sträckläsning när jag läser Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson. Debutboken som gavs ut för omkring tio år sedan och kom på svenska 2003 hade gått både mig och biblioteket förbi om det inte hade varit för Signe.

Efter jobbet igår placerade jag mig i soffan och läste tills boken tog slut. Boken har en sådan intensitet att den känns som vore den skriven i samma takt jag läste den, på några timmar. Nicholson har skrivit en gripande och tragisk historia om Medina och hennes tvillingbror Jim som flyttat till havet med mor som äter sig allt fetare allt olyckligare, tröstar sig när pappan söker sig till andra yngre kvinnor. Medina slänger sig ut i vågorna på surfingbrädan hon, SKA bli en mästersurfare och jag förstår så väl hennes flykt till havet, hennes vilja att ta makten. Medina har inga vänner, bara otäcka tjejfiender, men hon har sin bror. En bror som i takt med att pappan avskärmar sig från familjen blir alltmer bunden till sin mamma. Blir sin mammas man. Som läsare vet jag att det här kommer att gå, för att tala klarspråk, helt åt helvete. Det finns inget som kan rädda mamman i hennes förfall, inget som kan rädda Jim ur hans kaos med hat, självhat och droger. Det finns ingen återvändo för dem. Men ändå finns det hopp. Medina är berättelsens centrum, snurrar runt stjärnan Jim. En stjärna som långsamt slocknar. Det är så starkt, så drivet skrivet - det är krävande och i samma stund så oerhört givande. Jag kan inte beskriva den annat än så här förvirrat.

fredag 3 oktober 2008

Lediga dagar

ska man ju ta vara på, eller hur? Inte göra som jag ligga alldeles för länge i sängen, inte vilja gå upp möta gråhösten. Men nu, sitter jag ändå här med koppen te och en utläst bok att skriva om. Senare kommer fina kusinen med bästa lillkillen i eftermiddag och tills dess ska bakelserna stå uppradade för att låta sig slukas.

Förra helgen bjöd på gripande läsning i form av De blåaste ögonen av Toni Morrison, romanen är hennes debut från 1970. Jag blev helt och hållet tagen av denna bok. Den fångade mig från första stund och då har jag fått tips om att annat Morrison skrivit är, om möjligt, ännu bättre! I 1940-talets Ohio möter vi 12-åriga Pecola. Pecola uppfattar sig själv som oändligt ful och önskar sig blå ögon - vilket ska göra henne lika fin som de söta små vita flickorna som så väl svarta som vita slänger trånande blickar efter. Redan från början vet vi att det inte kommer att gå henne väl, hennes pappa kommer att göra henne gravid. Men innan det går så långt bränner han ned sitt hem och Pecola flyttar för en tid hem till syskonen Frieda och bokens enda berättarjag. Jaget i romanen är en flicka lite yngre än Pecola och Frieda, en flicka jag fäster mig lite extra vid.

Morrison berättar elegant kvillrande med exakthet om att vara svart i ett vitt land, om att vara fattig och utstött, längst ned i alla hierarkier. Det handlar om barnets utsatthet i ett samhälle med frustrerade vuxna. Författaren skriver på ett sätt som gör att jag tycker mig förstå precis hur personerna känner, jag känner deras skam, deras underlägsenhet. Och det gör ont.

Maskrosor. En våg av tillgivenhet strömmar från henne till dem. Men de ser inte på henne och återgäldar inte hennes kärlek. Hon tänker: "Dom är fula. Det är ogräs." Fylld av den upptäckten snubblar hon på sprickan i trottoaren. Vreden vaknar till liv inom henne; den öppnar munnen och lapar upp den sista resten av hennes skam som en ilsken hundvalp."

söndag 21 september 2008

Under helgen

har jag plöjt roman som vore jag i värsta slukaråldern. En förlorad värld av Evelyn Waugh är således utläst. Charles Ryder är den unge student som i Oxford möter Sebastian Flyte, med teddybjörn, och dras in i både hans destruktiva beteende och i hans familj på godset Brideshead. Att Charles är fascinerad av sin vän är inte att ta miste på, vilken sorts relation de har har också diskuterats. Sebastians förhållande till sin familj är långt ifrån okomplicerat, hans mor härskar på Brideshead och har sitt eget sätt att hantera sonens allt ökande alkoholintag. På godset skymtar också Julia, syster till Sebastian.

Charles och Sebastian skiljs åt. Åren går och handlingen kastar sig framåt. Charles, som nu är "arkitekturmålare" har befunnit sig två år borta från civilisationen för att måla. Han återförenas med sin fru, som nu introduceras för läsaren och det visar sig att han under sin bortavaro inte ens uppfattat att han fått en dotter eller vad den något år äldre sonen döpts till. Återföreningen utspelar sig på ett skepp där även Julia befinner sig - allt som händer där skildras mer eller mindre farsartat. Sebastians öde kommer alltmer i skymundan, han är inte längre berättelsens nav.

Mellan Charles och Julia växer känslorna men i romanen finns en återkommande konflikt som handlar om religionen, om katolicism kontra agnosticism. I den dekadenta överklassvärld som skildras finner den katolska tron en stor roll och har en vikt som gör den till ett hinder mellan människor och orsakar en hel del konfrontationer.

Detta är en så rik roman, svår att sätta rättvisa ord på och beskriva på ett bra sätt. Det är så många trådar som inte ryms i en summering av handlingen. Boken var också en lite annan än jag förväntade mig. Kanske trodde jag det skulle vara ännu mer fokus på just relationen mellan Sebastian och Charles. Att den skulle skildras med fler antydningar - kanske såg 40-talets läsare mer mellan raderna än vad jag som 00-talsläsare kan se? För mig som inte sett den populära tv-serien växer nyfikenheten kring vad man där lyft fram och vad filmen som nu haft premiär tagit fasta på. Det är, faktiskt, en värld och roman att låta sig förtrollas av.