Tambu är 13 år

och bor i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Om henne berättar Tsitsi Dangarembga i romanen Rotlös som jag läste ut för ett par dagar sedan. Dangarembga berättar, med vissa självbiografiska inslag, om Tambu - en flicka som växer upp i en fattig by. Hon får tidigt känna på livets orättvisor. Eftersom hon är flicka har hon inga förutsättningar för att få studera, till skillnad från brodern som betraktas som ett läshuvud och skickas till missionsskolan där de bådas farbror är rektor. Brodern är inte någon ödmjuk student utan på ett barns vis en egoist som sätter käppar i hjulet för Tambus kamp för ett bättre liv.

Men så dör brodern hastigt och som äldsta barnet i familjen, som inte har fler söner, får Tambu ta broderns plats i skolan. Och hon visar sig vara den verkliga studiebegåvningen. Till moderns stora sorg lämnar hon byn och bosätter sig hos farbrodern med familj. Här finns den introverta och ständigt funderande kusinen som för in självsvält som ett lite oväntat tema i romanen. Det är inget jag förknippar med afrikanskt 60-tal. Här finns även farbrodern, en man som betraktas som släktens överhuvud och som försörjer fler än Tambu. Bakom generositeten finns en hårdhet som främst går ut över hans familj. Fastern utgör, genom att vara välutbildad, en förebild för Tambu. Tambu brottas mellan att å ena sidan vara starkt präglad av traditionen med uppväxten i en miljö med starka familjeband och å andra sidan detta mer västerländskt präglade levnadssätt. Det nya livet är inte bara är materiellt annorlunda då där finns rinnande vatten etc utan också andligt, psykiskt annorlunda. Tambu söker förhållningssätt till båda livsformerna.

I inlägget innan skrev jag att romanen får mig att tänka på Moa Martinsons böcker om Mia, den trilogi som inleds med Mor gifter sig. Den uppfattningen håller i sig. Martinsons böcker läste jag för kanske 15-16 år sedan men de finns kvar i hjärtat. Likheten med Martinson kommer främst av den insiktsfullhet och klokhet med vilka författaren gestaltar Tambu. Samma kärlek till karaktären finns hos de båda författarna. Båda skriver om flickor nära dem själva, även om det inte är direkta självbiografier. Tambus kamp för ett nytt liv, för att slippa kämpa för att leva, kommer jag kanske att bära med mig lika länge som Mias.