Några fina minnen juli-december 2011

Juli

Bultande bankande skildring av en numera favoritförfattare

Augusti

Vilken överraskande intressant, levande och läsvänlig bok

September

En kometdebut som väckte stor läsförnöjelse

Oktober

Mållös först. Sedan lyckotårar



November

Fin novemberläsning - en saga från Bukarest

December

Som Maria Gripe för vuxna - magiskt och finurligt

Läs mer här om årets andra läsupplevelser.

Några fina minnen januari-juni 2011

Januari

Proust i Paris - fin inledning på nya året och på ett evighetsprojekt



Februari

Åh Patti - en biografi att älska för en oälskare av biografier

Mars

Obehagligt av författare som nästan gjorde mig starstruck på mitt bibliotek

April

Om olycklig kärlek, läste med besatthet



Maj

Visst har även jag fastnat i Min kamp

Juni

Den fina lilla romanen vann över plankskrapandet

Läs mer här om årets andra läsupplevelser

På besök i 1700-talet

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Ur ”Den nya skapelsen” av Kellgren

Jo, visst kom läslusten tillbaka lagom till jul. Först värmde jag upp med Jane Austens brevroman Lady Susan, och efter den var jag strax igång med Carina Burmans debutroman Min salig bror Jean Hendrich från 1993.

Romanen handlar om den svenske poeten Johan Henric Kellgren (1751-1795) och det är genom två personer som var honom nära, som Burman låter berätta hans livs historia. Berättarna är prästen och äldre brodern Jonas Kiellgren, samt grosshandlarfrun Hedda Falk, som under flera år är skaldens älskarinna. Burman har gett dem kvicka röster som skriver om poeten men lika mycket om dem själva och om det 1700-tal de lever i.

Kellgren är en vacker och utlevande man som alltsedan unga år varit en verklig kurtisör och förfört så gott som alla kvinnor i sin närhet. Hans väg går från hemmet i Västergötland, via studier och informatorskap i Åbo, till en högre ställning i Stockholm. Han är hela tiden sjuklig, förutom att hans lungor är klena så har han haft syfilis flera gånger.

Tiden som skildras gör sig väldigt väl i både litteratur, film och tv-serier – särskilt när det som här är de fina salongerna som beskrivs. Burman skrev sin avhandling om Kellgren och torde kunna tiden väldigt väl. Hon förser också sin roman med många tidstypiska detaljer vilka bidrar till att skapa bilder i huvudet hos mig som läsare. Här är gott om färg, form och smak och man svänger sig med ”fransöska” ord och ändelser.

Och så är här förstås snille. För det här är vid tiden för Svenska Akademiens instiftande och Gustaf III är kungen på modet. Johan Henric Kellgren väljs in som en av de allra första aderton. En av romanens höjdpunkter är när instiftandet sker, inför publik. Och det är fascinerande att vi än idag, så många år senare, fortfarande har en akademi som verkar i samma form. Vid 2011 års högtidssammankomst i Börshuset handlade Horace Engdahls direktörstal om kulten av författaren – och om hur det kunnat gå så långt som idag när författaren är en kändis bland andra. En förkortad version av talet finns med i julaftonens DN. Engdahl skriver

""Ära store Mäns minne” anger Gustaf i sitt instiftelsetal som en av huvuduppgifterna för Akademien. Genom äreminnen och minnesteckningar skulle hjältar och snillen på alla samhällsområden framställas till eftervärldens beundran och unga svenska ädlingar inspireras att eftersträva en liknande namnkunnighet."

Det var dock inte, enligt Engdahl, Gustaf III:s avsikt att det skulle gå så långt som idag. I Burmans roman tecknas Engdahls företrädare Kellgrens minne på ett levande och ärligt sätt av de båda som Burman gett röst. I romanen framstår han som en av vår tids stora (pojk)idoler – han göra alla kvinnor helt kollriga av kärlek och begär. Dessutom lystrar männen till hans ord och Kellgren var inte utan åsikter utan kritiserande både kung och kyrka, vilket framkommer i romanen. Det kan gå hett till - i diskussionen såväl som i sänghalmen.

Burman bygger skickligt upp en illusion, hon återskapar 1700-talet, framför läsarens ögon. Jag har inte läst allt hon skrivit efter Min salig bror Jean Hendrich men jämfört med t ex de deckare där hon också leker med genre och tid så tycker jag att förstlingsverket sticker ut  – hon toppar redan från första ordet. Det sista ordet här låter jag dock gå till älskarinnan Hedda Falk, en underhållande berättare:

"Då såg jag att han stod och pratade med en kvinna, en annan kvinna! Håret var pudrat, hon bar enbart en charle över klänningen, som var så djupt décolleté att tittarna kikade fram. De var onaturligt röda, liksom huden var osannolikt vit. Av gestalten verkade hon ung, kanske i min egen ålder. Min läsarinna förstår vilka djup av jalousie jag gick igenom!"

Tvillingmysteriet

Det var ett tag sedan jag läste så begärligt som när jag i helgen slukade Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det känns nästan lite ohälsosamt, lite för girigt att läsa på det där sättet men så är romanen också upplagd som en thriller med stark bladvändareffekt. Det går inte att inte dras in i historien om Daniel som hälsar på sin tvillingbror Max på hälsoanstalten i dalen. Max har det ekonomiskt svårt där, i det som verkar vara paradiset, och ber Daniel göra ett snabbt skifte. De ikläder sig varandras roller för att Max ska kunna lämna platsen där han befinner sig för att sona sina synder. Några enklare brott, kanske. Daniel går egentligen inte med på iscensättningen men Max är van att få sin vilja igenom. Undan för undan går det upp för Daniel – och läsaren – att allt inte är så idylliskt som det ser ut. Det vilar ett stort mörker över Himmelsdalen, eller Himmelstal som är dess tyska namn.

Hermanson målar en stämning och skapar en dragningskraft som det inte går att värja sig mot. Det är en skrämmande och tankväckande skildring som väcker frågor om sjukt och friskt, om människans frihet eller fångenskap. När fartblindheten lagt sig tänker jag att själva drivet i boken ibland tar över på bekostnad av personteckningen och att historien tvingas i bakgrunden av mer uppseendeväckande effekter. I texten finns också ledtrådar, som för en pusslare avslöjar väl mycket av vad som komma skall. Bortsett från det så är det en stark läsupplevelse, inte helt olik Patient 67, som får både hjärna och hjärta att arbeta lite extra.

Lillemor och Babba

Kerstin Ekman har jag inte läst sedan Skraplotter kom 2003. Att läsa Grand Final i skojarbranschen är som att möta en helt ny författare vilket stämmer så väl överens med den historia som berättas.

Att vara författare kan vara rätt tufft, det inser Barbro "Babba" Andersson tidigt vilket ju leder fram till att hon lierar sig med Lillemor Troj som får bli författarskapets ansikte och röst utåt. Det kanske är den skrivandes heta dröm att slippa kuska land och rike runt för att möta läsare, framträda i tv och på mässor. Att bara kunna skriva, slippa vara utåtriktad. Lillemor och Babba drar lösningen väl långt, och med stor risk för avslöjande. Samtidigt som de är så beroende av varandra, den ena rollen av den andra.

Jag känner mig inte direkt bortskämd med den här sortens historier där tonen är lätt, innehållet djupt och smart och språket kvillrande. Romanen landar perfekt i autofiktionens tid, med sina ironier och cynismer. Berättelsen om de två kvinnorna hade gärna fått fortsätta i fem band till.

Som bibliotekarie bidrar jag till att kapa skrivtiden för författarna genom att boka dem till författarkvällar, där de sitter på podium som små djur för att klappas av hängivna läsare. För läsaren tror jag att det här mötet betyder någonting, att få höra författaren själv berätta. Samtidigt önskar jag att de bästa historieskaparna slapp detta. Att de fick skriva fritt och ostört. Så att det blev ännu fler sådana här starka romaner.


Läs också vad t ex Anna/Och dagarna går skriver eller Lennart/Den långsamma bloggen

Drömmaren och sorgen

Alltsammans, varghunden och hans grönklädde herre, den kusliga tystnaden, gläntan och det sällsamma ljuset, tycktes mig lika overligt som en tablå, en lek med solljus och skuggor. Förvirrad kom jag på fötter, osäker på om jag drömt alltsammans. Kanske hade jag verkligen somnat?

När Vixxtoria valde digitala julklappar som generöst delades ut i bokbloggsvärlden för två jular sedan så träffade hon alltså verkligen mitt i prick. I alla fall i mitt fall. Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen (2006) var den precist utvalda boken som jag nu äntligen har läst.

Tiden pulserar fram och tillbaka i romanen, som inleds med en brevväxling i vårt eget nu. Ordet förs sedan till större delen av arkitekten Lars Israel Wahlman. De minnen han delar med sig av spänner från 1800-talets sista år, då hans karriär tar vid, till det som är hans eget nu, midsommarafton 1952. Han har alla tider intakta, bevarade inom sig och låter tankarna flöda denna sommardag samtidigt som de sätts på pränt. Han är nu en gammal man boende i Stockholm, från sitt fönster ser han Engelbrektskyrkan som han ritat. Hans tankar kretsar mest kring det slott han uppförde i Halland, på uppdrag åt de skotskättade makarna Blanche och James Fredrik Dickson. Tjolöholms slott. Så långt stämmer berättelsens yttre fakta med verkligheten.

Men detta är inte någon biografisk skildring i vanlig bemärkelse - den är ett drömspel, en saga, en magisk skapelse om liv och död fylld med sammanträffanden som korsar tiden. Flera gånger tänker jag under läsningen på Maria Gripe och på hennes förmåga att väva in drömvärlden och den fantastiska världen i den reella. Ja, jag tänker mer på Gripe än på den magiska realismen hos t e x Murakami eller García Márquez. Kanske för att de båda svenska författarna i tonen påminner om varandra, kanske för att jag hos båda finner schackpjäser och levande dockor?

Wahlman vandrar mellan dröm och vakenhet, hans liv har en "drömsk dimension", vilket ger märkliga ibland obehagliga scener som förvrider läsarhjärnan. Ibland tappar jag greppet när jag läser, osäker på vad som egentligen händer (om det nu finns något sådant "egentligen" i litteraturens värld). Samtidigt som romanen väcker frågor ökar den min allmänbildning. Det går inte att läsa utan att också ta reda på mer om arkitekten, om slottet, familjen Dickson och Maria Stuart som även hon har en roll i romanen. Och så finns här Shakespeare, fast kanske inte så framträdande som jag först trott. I Harriet Bosses, skådespelerskan som Wahlman beundrar så och vid ett tillfälle får kyssa på handen, avbild målas t ex Puck från En midsommarnattsdröm som prydnad på väggen (taket?) i slottet. Men också i pjäsen förändras seendet, tar dröm och sömn vid, och i Wahlmans nu är det ju faktiskt midsommarafton. Kopplingen till det komiska dramat var ju också en av anledningarna till att Vixxtoria valde den här boken till Hermia Says, eftersom bloggen fått sitt namn inspirerat av just En midsommarnattsdröm.

Nu har jag skrivit ett längre inlägg om romanen utan att egentligen säga något om handlingen i den. Jag tar sats, ska ge ord, men den glider undan, beter sig mystiskt. Om den påminner om något annat jag läst i år så är det kanske Livet börjar på fredag av Ioana Parvulescu, men allra mest är den sin alldeles egen. En alldeles egensinnig skapelse. Drömmaren och sorgen bör avnjutas lugnt, sakta och med öppet sinne. Då får du en på många plan fantastisk läsupplevelse. Det kan jag lova.

Alla vill vara Beatles

Hemma under sängen väntade en bok som jag inte hann avsluta innan resan, men igår läste jag de sista kapitlen i Beatlesmanifestet (2006) av Einar Már Guðmundsson. Det är en rapp historia, med en lite dovare klangbotten. Vi befinner oss i Reykjavik och rör oss i kretsen kring Jóhann, som är klassens clown. Han och hans vänner drömmer om att bli stjärnor i likhet med grabbarna i The Beatles - och de drömmer om kärlek. I korta kapitel berättar författaren om de unga islänningarnas 60-tal, om deras drömmar och upptåg och om den nakna verkligheten. Det är en historia lätt att leva sig in i och kanske skiljer den sig något från författarens övriga verk? Det var länge sedan jag läste något av Guðmundsson men jag minns t ex Fotspår på himlen som mer poetisk och undanglidande. Jóhann finns med i ett par andra av författarens böcker, i Riddarna av runda trappan och i någon mer, det känns fint ha möjlighet att träda in i hans värld igen.

Guðmundsson (född 1954) är nästan årsbarn med en av mina favoriter, norrmannen Lars Saabye Christensen. Och nog finns det likheter mellan dem, mer än åldern. De har båda skrivit en bok med "Beatles" i titeln som utspelas under 60-talet, i kretsen kring några tonårskillar som drömmer om att bilda band och vara som Beatles. Runt dem finns ett komplex av familj, vänner - av relationer. Författarna skriver också bägge två medryckande men med ett mörker och allvar som gör texterna djupa och sköna. Beatles av Christensen var en av sommarens stora läsupplevelser. Beatlesmanifestet av Guðmundsson en av höstens.

Från tegelsten till tegelsten

Under vistelsen i Rom läste jag en roman som länge funnits bland de böcker jag så där diffust vill läsa, någon gång. Vart jag än gick så släpade jag med mig Rött och svart av Stendhal. Men hur skriva om en nutida läsning av en sådan klassiker? Ett försök nedan, som inte är något för dig som gillar korta inlägg, och som i min förkylningsdimma känns ytligt och grunt...

Romanens huvudperson är Julien Sorel som växer upp som något slags illa omtyckt hackkyckling, med en hårdhänt far och elaka bröder. Bondpojken Julien får dock rykte om sig att ha ett gott läshuvud med en känsla för det latinska språket – han är en fena på att utantill recitera långa stycken ur Bibeln. Så får han plats som informator i borgmästarfamiljen de Rênal, med uppgift att bilda barnen. Eftersom Julien är en ung streber, som inget hellre vill än att få tillträde till de fina salongerna, till en plats i samhället och till rikedom, så är det en välkommen förändring i hans ledsamma liv. Den unge mannen inleder dock i all hemlighet ett kärleksförhållande med madame de Rênal. Eftersom detta utspelas i en mindre ort i 1830-talets Frankrike så är det på förhand dömt att misslyckas. Förvecklingarna tilltar och Julien tvingas lämna familjen de Rênal.

I romanens andra del har Julien trätt in i prästseminariet i Paris. Det är hans nya språngbräda till det fina livet. Men inte heller här finner han sig tillrätta bland kamraterna. Han får inte den ställning han hoppats på i seminariet. Men han har bundsförvanter och hamnar som sekreterare hos markis la Mole, i en ståtlig familj där han också får husrum. Julien får alltmer avancerade uppdrag, blir utsatt för fara och blir kanske t o  m utnyttjad i sin uppåtsträvan, men han ser också alltmer krasst på den miljö han vistas i. Markisens unga dotter Mathilde är också uttråkad, eller understimulerad, och söker äventyr. Deras möte är början på en krånglig passion. Julien och Mathilde inleder något slags förhållande, som kan gå från berusande kärlek till största hat på en och samma dag. Och naturligtvis är det inte ok att de träffas! Hur mycket är de villiga att riskera för att faktiskt få varandra? Om de nu vill ha varandra.

Jag har inte funnit mig helt bekväm med alla de 600 sidorna Rött och svart, det ska erkännas. Den har bitvis tråkat ut mig men ändå, än mer, roat och berört och förfärat. Det har varit speciellt att läsa en roman om en så pass obegriplig, och i vissa stycken riktigt osympatisk person, som Julien Sorel. Han ser sig själv stå så högt, samtidigt som han i andras och även i författarens ögon är en udda, underlig figur som ger ett annat intryck än det han själv tror. Han vet sällan sitt eget bästa och ser inte vad som faktiskt händer omkring honom, han lever till stor del i sin egen värld. Författaren skriver med ett överseende, och med någon slags ömhet för sin bortkomne, ibland dumdristige, och stolta huvudperson. Men visst finns det Juliennar även idag? Människor som vill ta sig framåt och uppåt, som söker status - kosta vad det kosta vill... Och som ser världen enkom ur sitt eget perspektiv. För Julien är livet på sätt och vis ett spel, och människor pjäser som kan användas för att komma ett stycke närmare mål.

Till sin berättelse fick författaren inspiration av ett rättsfall som ägde rum i Frankrike, vad det handlar om kommer läsaren till del i slutet av historien. Och trots att detta är en klassiker var det inte bekant för mig på samma sätt som t ex slutet i en annan oläst bok Anna Karenina. Rött och svart hade en nunärvaro och aktualitet då den gavs ut 1831 eftersom den skildrar händelser som tilldrog sig 1830. Dess språk är också levande och fräscht, Stendhal skapade något nytt som författare och bröt med romantikens sentimentalitet genom att skriva på ett rakare och mer ironiskt vis. Det uppskattar vi idag, men han gjorde ingen succé med sin roman i sin samtid.

Så här i efterhand tänker jag att detta inte var någon alltuppslukande läsupplevelse, men visst är det en läsbar roman vars bäst-före-datum inte passerats, och nog inte kommer att passeras. Med mig från läsningen tar jag inte partierna om fransk politik, om sammansvärjningar och annat. Jag tar med mig minnet av Julien. Arme Julien.

Nu är det dags för nästa tegelsten, Frihet av Jonathan Franzen. Jag är själv nyfiken på om jag kommer att stämma upp i hyllnings- eller dissningskören.

Vi romanhjältar har inga rättigheter!

Jag fnissar så det går vågor i badkaret när jag läser de första 30 sidorna i Einar Már Gudmundssons Beatlesmanifestet. Tiden är 60-tal, platsen är Reykjavik, Beatles dyrkas och Jóhann är den store skämtaren.

[J]ag passar på att presentera mig redan här i början, för jag har tidigare figurerat i berättelser av denna boks författare.
Trots det gör han inget annat än skriver vad jag säger men får hela äran och kammar in honoraret som ograverat borde tillfallit mig.
Det är hårda bud men detta går inte att göra något åt.
Vi romanhjältar har inga rättigheter. Vi hittar på en massa idiotiska grejer och så får författarna tillfälle att uttala sig i tidningarna och säga ännu mer idiotiska saker. Vi skulle kanske ta och lämna in en stämningsansökan som alla andra i samhället.
Då kunde man kanske få läsa följande rubrik i tidningarna: Femton romanhjältar stämmer författare. Och så skulle det hållas kongresser och förhandlingar och avtal skulle manglas fram.

Jag blir faktiskt riktigt tjusad. Kanske stämmer det att Jóhann förekommit i fler av författarens romaner? Det var länge sedan jag läste någon. Jag tänker på en annan Beatles-titulerad roman istället.

Absurt på jobbet

- Mathilde, han har ersatt dig.
- Vad menar du?
- I fredags när du inte var här gav han ditt rum åt tjejen från kommunikationsavdelningen - den där praktikanten.
Mathilde blev förstummad. Det var helt absurt.
- De flyttade dina saker och placerade henne där, på din plats, för gott. (...)"

Ja, visst sträckläste jag Delphine de Vigans Underjordiska timmar, det gick inte att läsa den på något annat sätt. Så satt jag först på bussen,  och sedan, under hemfärden, på Upptåget och kallsvettades med hög puls. Så fysiskt påträngande och inträngande är romanen.

Mathilde, romanens huvudperson, har en hög position där hon arbetar och en god och vänskaplig relation till sin chef. Men så krackelerar allt. Mathilde blir fråntagen arbetsuppgifter och befogenheter, hennes chef negligerar eller kontrollerar henne och kollegorna tystnar när hon närmar sig i korridoren. Utan någon egentlig förklaring blir Mathilde helt och hållet utfryst. Från att ha trivts på arbetet, varit en drivande person med många vänner, drar hon sig undan och hennes liv blir alltmer surrealistiskt och ensamt - samtidigt som hon måste vara stark inför sina tre söner.

En parallell historia berättar om en hårt pressad jourläkare, Thibault, som uppsöker patienter i Paris olika delar. Han lever i skuggan av kärleken som aldrig blev av. Historierna är parallella också genom att de båda huvudpersonerna speglar varandra.

Men det är i första hand skildringen av Mathilde som griper mig, det är lätt att leva sig in i det fruktansvärda hon utsätts för - som tyvärr känns mycket realistiskt och trovärdigt. Vi tillbringar så många timmar på arbetsplatsen, under så många år. En stor del av vårt liv är i arbete så när detta händer - hur överlever man och går vidare? Och vem skulle jag själv vara - den orädda som stöttar eller den rädda som ängsligt sluter upp bakom den mobbande chefen?

En spådam har sagt Mathilde att hennes liv ska komma att förändras den 20 maj. Det är under denna dag som berättelsen äger rum, medan det mesta som berättas hände under föregående månader. En del av tiden tillbringar Mathilde i Paris tåg- och tunnelbanesystem, så krokar romanen i den nyss lästa Utrop av Céline Curiol. En annan skildring jag tänker på är Underkastelsens sötma av Amélie Nothomb men om jag minns rätt är det där den japanska företagskulturen som gör tillvaron besvärlig och absurd för den unga kvinnan. Det är dock också en stark skildring av ett arbetsliv som får negativa följder.

Underjordiska timmar var en oväntat stark läsupplevelse. Författaren är djävulskt bra på att skapa stämningar och får mig att känna mig lika mordisk som Mathilde när jag läser om hur hennes chef agerar. Jag tyckte även mycket om de Vigans tidigare roman, No och jag, men den här nya är vassare. Det är, vilket nog redan framgått, en riktigt obehaglig läsning. Men bra. Så bra.

Omelett i bokform

"Hon bestämmer sig för att laga till något att äta. Kanske köksbestyren kan hjälpa henne att tänka. Hon rensar några champinjoner som hon skär i bitar och steker,

sedan vispar hon två ägg med en gaffel och häller över.

Medan omeletten steks sätter hon på teven, zappar förbi några kanaler innan hon får syn på två ansikten som tillhör några tonårstjejer. Den första har huvudet fullt med flätor. Den andra tjejens tänder täcks av en invecklad metallanordning.
[.................................................]
 Det luktar bränt. Hon skyndar sig ut i köket där omeletten håller på att förkolna. Irriterat stänger hon av gasen, slänger stekpannan i diskhon och vrider på kallvattenkranen. Ett moln av ånga slår upp i ansiktet på henne. Hon hämtar sina saker i vardagsrummet och lämnar lägenheten."


Förutom att jag väljer att äta mina champinjoner vid sidan av så blir min omelett inte bränd till skillnad från för "hon" i Céline Curiols roman Utrop som jag nu läst ut. Brandvarnaren, som är överkänslig, tjuter faktiskt hos mig, men med min rätt är det ingen fara. Medan jag hinner stanna upp innan maten bränds vid, är "hon" inte riktigt med. Den kvinnliga berättaren har också i sig själv bränts, av livet. Med sig bär hon hemligheten om vad som hände i det rosa rummet. Kanske är det vad som gjort henne på samma gång okänslig, som hyperkänslig. Nu har hon funnit mannen i sitt liv, men han har en annan. Hur ska hon få träffa honom?

Både du och jag har nog känt oss utanför, fel och missanpassade - och lärt oss hantera det och kanske insett att det är en del av att vara människa detta att aldrig vara helt och hållet förstådd. I hennes tillvaro är detta tillstånd konstant, hon uppfattas som "konstig" både i sina egna och andras ögon, fast det ibland är tydligt att det är de andra som är konstiga... I hennes möte med världen kan vad som helst hända, hon är oberäknelig till och med för sig själv. Det tycks inte finnas något filter mellan henne och omvärlden, samtidigt som filtret är en tjock betongvägg - det finns ingen väg ut.

Att romanen Utrop skakar om och berör, är vi flera som fått uppleva. Det är häftigt också att ena dagen läsa en mångstämmig roman som Livet börjar på fredag för att sedan, strax därefter, komma så nära en annan fiktiv persons tankar och hud.

Et Voilà

"Man ska aldrig underskatta böckers makt"

Året är 2000 och i USA står inför ett val, där Bush II är en av de som slåss om makten. Det förestående valet är ett återkommande samtalsämne i Paul Austers Dårskaper i Brooklyn (2005). Men hans roman är inget politiskt drama utan ett drama om några människor som kommer att bli väldigt betydelsefulla för varandra. Auster utmanar tanken, läsarens och huvudpersonernas, genom att bjuda på överraskande händelser och möten. I Den röda anteckningsboken visade Auster att livet ofta överträffar dikten, vilket nog både du och jag upptäckt i våra egna liv. Men ändå kan jag ibland tycka att författaren i den här romanen tenderar att bli väl überdramatisk i sin diktning. Fast trots det så gillar jag Auster när han fabulerar på det här sättet, i just den här miljön med intellektuella resonemang, äventyr, antikvariatsbesök och människor av alla de slag.

Romanens berättarröst tillhör en äldre man, detta är hans livsverk som skapas när han blivit förklarad frisk efter en svår sjukdom. Hans eget liv och de människor han oväntat kommer att leva nära utgör stoffet. Litteraturen har spelat en stor roll i berättarens liv och romanen väcker verkligen min läslust. Medan jag läser tänker jag med stor hunger på de litterära utflykter som ligger framför mig, på alla olästa klassiker, på alla nya verk. Den kärlek till litteratur som lyser genom hela Dårskaper i Brooklyn ger ny energi till min egen, den öppnar ögonen för alla texter som väntar på mig.

Livet börjar på fredag

Det är skönt att så här efter en arbetshelg få extra mycket fri lästid - fyra hela dagar. Igår läste jag hänförd, från morgon till kväll, Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag. Precis som Ingrid och La bibliofille läste jag romanen med stor förtjusning. Det är en berättelse som på flera plan väcker mitt intresse, så läsupplevelsen blir mångdubblad.

Bukarest år 1897 visar sig vara riktigt charmerande - framtidstron är stark, det nya året väntar och kanske kommer någon att vinna i det stora lotteriet. I romanen finns en gåtfull historia om en man som likt lille prinsen tycks ha trillat ned från en annan planet, eller en annan tid, medan en annan man avlider i sviterna av en skottskada. Samtidigt skildras en kärlekssaga bl a genom en ung litteraturälskares dagbok. Här möter vi journlister, poliser och läkare i arbete där de två senare vittnar om deras respektive yrken vilar kärleken till människan. Det spekuleras och resoneras om stort och smått, i hemmet och på arbetet.

Det är vinterkallt och förargliga isfläckar gör att budpojken Nicu drattar på ändan. Men stämningen är varm och inbjudande - för mig som läsare. Det är många röster som talar i texten och jag är så förtjust i denna sortens mångstämmighet och njuter därför i stora drag av perspektivbytena, av att få se händelser filtrerade genom olika människors ögon och tankar. Det är en rik roman författaren skrivit och kriminalgåtan balanseras skickligt mot   allt annat som äger rum i staden. Det är en skildring som rör sig från barn till vuxen, från de fina salongerna till brottslingen på gatan eller barnet som överlever för dagen, det är en skildring av en tid som snart, strax, måste bereda plats för en ny. Texten är omsorgsfullt skriven och finns någonstans utanför vår egen tid. Och tiden spelar i olika skepnader en stor roll i den fina romanen.

Det är levande personer jag lämnar bakom mig när jag slår ihop boken och varsamt lägger den ifrån mig. Jag är förundrad över de upplevelser en författare kan skapa åt sin läsare. Förundrad också över slutet. Om jag inte minns fel så berättade författaren på bokmässan att svenska är det första språk romanen översatts till, det är jag väldigt lycklig över.

Sista mötet med det hemliga sällskapet

Så var sagan om Knut slut. Några år har gått när Claes Hylinger startar upp I det hemliga sällskapets tjänst (2002) och Knut har kappsäcken packad i väntan på uppdrag från det hemliga sällskap som han blivit medlem i. Men uppdragen kommer inte. Istället drar sig Knut fram genom tillfälliga inhopp som lärare och som journalist. Han kanske inte är någon stjärna som skribent men han löser uppgifterna på ett hm...kreativt sätt. Sällskapet väcker stor nyfikenhet hos utomstående - en nyfikenhet som man inte vill stilla. Istället läggs märkliga dimridåer ut för att hålla inkräktarna på avstånd. Och så kommer förälskelsen från Paris, Charlotte, tillbaka!

Jag läser trilogin om sällskapet som en lek både med Knut och med läsaren. Livet är stort och märvärdigt i sig självt, även om det är lätt att fastna i tankar om den grå vardagen. Genom sällskapet blir livet ett äventyr och vardagen är en grogrund för detta. Men vad är egentligen sällskapet? Är det svårgenomträngligt och hemligt eller är det egentligen helt vidöppet och enkelt? Kanske är du och jag också dess medlemmar?

Men så är det ett begrepp som har följt mig genom läsningen, "patafysik" eller "läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap" - och lite grann stört mig. För jag tänker att med lite vidare horizont hade jag läst trilogin på ett annat sätt.

Knut och den stora sammankomsten

I den andra boken om Knut, Den stora sammankomsten (1990), har huvudpersonen lämnat Paris och återkommit till Göteborg. Här möter han den akademiska eliten, och Claes Hylinger bjuder på en uppvisning av lite udda, galande, typer. Det är lite långtråkigt för Knut som längtar tillbaka till Paris där allt tycks hända. Han reser också tillbaka dit, bl a för att återse den vackra Charlotte som han mött där och för att förbereda ett seminarium han ska delta i i hemstaden.

För att få bukt med tristessen hörsammar han en inbjudan om sommarvistelse på den danska Klosterön. Här bor munkar, ständigt salongsberusade av kråkbärslikör, som driver en uthyrningsverksamhet till andra sorters andliga rörelser. Knut blir betraktaren till detta "spektakel" i new age-anda och kritiken mot dessa människor som söker livets mening på det ena mer udda sättet än den andra är inte direkt vass men underhållande. Knut sitter till slut en stund varje dag i klosterträdgården, han läser böcker, ser det som händer omkring honom. Han får sällskap av personer som hoppar av de olika rörelserna, terapierna och gymnastiska sessionerna. Istället berättar de om sig själva för varandra, om varför de hamnade där. Romanens scener för tanken till Decamerone. Något de inser är att lyckan inte finns i självspäkningen eller i att följa i yogins spår.

Knuts livsfilosofi har blivit den att när han inte vet vad han ska göra, så gör han ingenting. Eller så reser han tillbaka till Paris. Knut må söka, men något av romanens budskap tycker jag är att äventyret bor i vardagen, att det inte pågår något mer spännande någon annanstans än där just du är, just nu. Så blir den stora sammankomsten som Knut väntar på något helt annat än han föreställt sig.

I denna roman fortsätter klurigheten, det finns en mildhet och vänlighet i de möten mellan människor som Hylinger skildrar. De som funnit sig tillrätta i livet möter enkelt, utan tillgjordhet och rättframt sina medmänniskor, och ser dem. Bokens tilltal har ändrats något, författaren/Knut vänder sig ofta direkt till läsaren - till ett "er" eller "ni". Men tonen träffar hela tiden rätt. Mina tankar efter att ha läst ut boken spretar åt olika håll, det är svårt sätta ord på läsupplevelsen. Och jag skriver med tanken att jag missar något, att jag inte förstått alla bitar. På samma sätt som Knut ibland tänker att livet pågår någon annanstans, tänker jag att den rätta läsuppfattningen finns, men kanske någon annanstans. Fast att uppleva Den stora sammankomsten på det sätt jag gör är storartat, i all sin litenhet.

Nu väntar bok nummer tre.

Fredag hos det hemliga sällskapet

En fri fredag idag, inför en hel helg på biblioteket. Jag har trevligt sällskap av ett hemligt sällskap och särskilt av en av medlemmarna - Knut. Under några veckor har jag tänkt en del på Claes Hylingers romanfigur, som jag läst om tidigare. Det är en alldeles speciell ton i romanen Det hemliga sällskapet (1986) som är första delen av tre som handlar om just Knut, som jag velat vara med om igen. Så nu har jag läst den första delen på nytt.

Knut Johansson är studenten, en göteborgare, som får jobb som assistent hos en litterär idol i Paris. Knut packar väskan och reser mot ett äventyr. På vägen möter han olika människor som på olika sätt påverkar hans tankar och han börjar sitt arbete, som är ganska bekvämt och ger mycket tid för promenader och nya bekantskaper. Tyvärr är hans ekonomiska förutsättningar inte så goda som han trott, och han övertrasserar sitt representationskonto med råge. För att sona sitt brott tvingas han ut på landet för att skyffla undan en gödselstack. Tillbaka i Paris träffar han så slutligen det tiotal personer som utgör det hemliga sällskapet. Vad detta sällskap egentligen gör förblir en gåta, likså hur de igenkänner varandra:

"- Men hur känner man igen en medlem av det hemliga sällskapet?
- Tja, om det regnar till exempel, så ska ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
- Men det gör ju alla andra också!
- Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka - och samtidigt mycket lätt, som ni förstår."

Jag är glad över att jag återvänt till Knut! Hylinger skriver underfundigt, klurigt och nonsensaktigt, det är allvarligt och oerhört skruvat på samma gång och här finns ord som jag inte visste fanns, t ex "tjosta". Hos Hylinger blir vardagens små händelser ett äventyr, att lyfta blicken mot skyn och hustaken kan göra en enkel promenad till en skönhetsupplevelse. Det vi ser dagligdags upphöjs och så blir också till synes obetydliga möten till något storartat - allt beroende på vad man tittar och lyssnar efter. Det är lite Austerskt.

Snart ska jag fortsätta äventyret genom nästa bok, Den stora sammankomsten och vidare i I det hemliga sällskapets tjänst.

Paul Austers anteckningsbok

Jag är väldigt förtjust i berättelser om osannolika sammanträffanden, om händelser som låter som sagor fast det alldeles på riktigt. Paul Auster är en mästare på detta i kanske främst sina tidigare romaner. I Den röda anteckningsboken som jag läste ut i morse berättar han i korta stycken om flera olika sådana märkliga och verkliga saker. Han tycks ha en särdeles förmåga att dels själv vara med om det mest märkliga och att dels få ta del av andra människors historier. I anteckningsboken finns en blandning av bådadera. Austers lilla bok läser jag ivrigt och den rinner snabbt framför ögonen. Det han berättar är fascinerande och omtumlande och kan inte återges utan måste läsas.

Det är så fantastiskt hur vägar korsas, hur människor möts, och hur sådant som i förstone tycks vara av ingen betydelse i slutändan betyder allt, som om det fanns en tanke bakom, en plan. När sådana här nästan mystiska saker händer en själv känns det på samma gång som att världen blir mer begriplig och trygg (tänker på den där teorin om att vi människor inte är mer än sex (sju?) steg ifrån varandra) och omskakad och osäker. Kanske är livets väv så  konstruerad att dessa sammanlänkningar finns hela tiden, fast det bara är ibland de träder fram synliga för oss? Ett av mina stora märkliga ögonblick var när min dejt och jag kom underfund om att han under nio år gått i samma klass som en av mina nära väninnor - och det inte i Gävle utan i en by i Västerbotten. Dejten är jag numera gift med och väninnan träffade jag senast i helgen. Så är livet.

På promenad i den eviga staden

2006 var jag och min make, som då var min sambo, i Rom. Resan var kort, syftet med den var att växla förlovningsringar. I november ska vi åka tillbaka, under en vecka ska vi hyra en liten lägenhet i stadsdelen Trastevere. Vi promenerade där förra gången, och blev båda väldigt förtjusta. Trastevere är en stad i staden, som bjuder på något som kändes som en genuin bit av italienskt liv.

Som en uppladdning inför resan har jag nu läst den lilla boken, den personliga stadsguiden, Rom och floden som delar Italien av Sanda Petrignani, som är utgiven av Larurella&Wallin vilka specialiserat sig på genren skön reselitteratur. Och det är skönt läsa en skildring av en stad sedd genom en italienskas ögon, istället för genom t ex en hurtig amerikans. Skönt också få blunda för Berlusconi och se de vackra värdena istället. Författaren till boken bor i just Trastevere och det är den delen av staden hon utgår ifrån i sin skildring. Trastevere ligger "på andra sidan", på andra sidan floden Tibern vilket för de som bor där är långt från stadens egentliga centrum. Eller kanske rättare - för dem är Trastevere just centrum. Trastevere har återfunnit något av sin forna charm, här lever konstnärer och "vanligt folk" sida vid sida, infödda och inflyttade.

Petrignani bygger sin historia om staden på möten med andra boende där eller med andra som har en relation till stadsdelen. Men hon börjar med en cykeltur längs med Tibern. För romarna är floden, enligt henne, osynlig. Murar är uppförda för att skydda staden från det vilda vattnet. Men för boende i Trastevere finns floden där. Och jag minns floden från mitt tidigare besök. Kanske för att jag gillar vatten som flyter fram, skapar liv åt ett stadsrum.

Sedan promenerar Petrignani runt och ett tag har jag datorn i knä, med Google map uppslagen, för att orientera mig. Sträckorna är korta, de små torgen ligger nära varandra. Författaren möter andra författare, intellektuella, filmskapare, bagare, hemlösa och amatörkonstnärer i en blandning. De utgör ett galleri av boende i Trastevere eller på andra sidan Tibern. Jag noterar namn på platser, piazzor, konditorier och restauranger. Men det är inte riktigt så boken ska läsas. Den förstås bäst när jag lägger ifrån mig papper, dator och penna och bara följer med i de vindlande promenaderna. Varje människa som Petrignani möter har en historia att berätta - om området de befinner sig i, om byggnader, statyer, piazzor eller om andra personer. De blir både författarens och mina guider.

Sandra Petrignani får Rom och i synnerhet Trastevere att framstå som ännu mer lockande och hon får mig riktigt på fall när hon berättar om hur man år 1993, i den biograftäta stadsdelen, visade hela Heimat 2 på bio. Varje vecka ett nytt avsnitt. Varje avsnitt ca två timmar. 13 avsnitt totalt. Kommer du ihåg tv-serien? Den om Herman m fl som studerade i München? Det var konst, musik, kultur. Oj, vad jag tyckte det var bra, då på 90-talet.

Dessutom får författaren mig att vilja turista min egen hemstad, på det sätt hon gör. Gävle är så långt från Rom man kan komma men även här finns gator jag inte vandrat. Dessutom finns om inte en flod så en å som delar staden. Men först, om en månad ungefär, ska Trastevere upptäckas!

Lazarusprojektet

Kära Mor,
Lazarus är död och jag är galen. Annars mår vi bra och tänker mycket på dig.

Irma konstaterade i en kommentar till ett tidigare inlägg att "You're reading something Bosnian". Det stämde alldeles utmärkt! Författaren, Aleksandar Hemon, lever idag i Usa där han befann sig när kriget utbröt i Jugoslavien. Hemon kommer från Sarajevo och den staden har en viss roll i boken jag nu läst ut.

Lazarusprojektet är en roman som tränger sig in under skinnet, på ett inte så bekvämt sätt. Det är två parallella historier som berättas. I den ena historien är året 1908 och den unge Lazarus Averbuch blir brutalt skjuten efter att ha ringt på hemma hos polimästare Shippy. Man tar honom för en anarkistisk jude, kommen i uppsåt att själv döda. Så var dock inte fallet. Anledningen till hans besök var en annan. 

Denna händelse griper tag i nutidens Vladimir Brik, invandrad från Sarajevo till Usa, och han läser in sig på ämnet med avsikten att skriva en roman om Lazarus. Efter att ha fått ett stipendium reser Vladimir tillsammans med en återfunnen vän, Roro, till Lazarus hemtrakter i Ukraina som han flytt i från i samband med det tidiga 1900-talets pogromer. Samtidigt blir det en resa i de egna fotspåren. Roro har ständigt kameran i beredskap och i Lazarusprojektet finns bilder som ska föreställa hans.

Lazarus som dödas, och behandlas helt respektlöst efter sin död, bodde tillsammans med sin syster Olga som blir romanens mest gripande person. Kanske är det som storasyster extra lätt att känna in hennes sorg och förtvivlan? Polisen förföljer henne på ett vidrigt sätt, hon utsätts för journalistens påträngande och insinuanta frågor. Den historiska delen av romanen blir obehagligt aktuell och relevant om man istället för orden "jude" och "anarkist" tänker t ex "muslim". Misstänksamheten och fördomarna går igen, föremålen för dem skiftar.
Vladimir och Roro då. De skakar fram med alltför snabbkörande chaufförer i östeuropa i jakt på Lazarus. Rora är full av skrönor som han med nöje berättar för sin vän. Han är dryg, tänker jag, samtidigt som hans berättelser gör romanen lite mer uthärdlig att läsa.

Hemon skapar en stämning som håller mig fast. Historien om Lazarus och särskilt om det Olga utstätts för är starkt. Det är en, även om det låter lite förnumstigt, viktig roman. Det är invandrarens historia i dåtid och nutid, historien om de fördomar vi upprepar i olika former, berättelsen om systers kärlek till sin bror, en reflektion över de val vi gör i livet. Det är en roman om två konkreta, avgränsade historier som till slut närmar sig varandra, och tvinnas ihop. Allt har redan hänt, allt är helt nytt.

Det är en, även om det låter förnumstigt, viktig roman. Det känns skönt att den är slut, den var smärtsam att läsa. Men rekommenderar den, det gör jag.

Två drömmar om Paris

Paris. Författaren Gil älskar staden och drömmer om att bosätta sig där. Men när han reser dit med sin blivande fru och svärföräldrar tvingas han in i deras rytm, deras intressen som inte i första hand är litteraturen, konsten, kulturen. Dessutom får de dras med en besserwisser som skickligt dödar varje tillfälle till egen inspiration i möte med konsten. Istället beger sig Gil ut i natten, han villar bort sig och hamnar så småningom i en gammal bil som tar honom direkt in i 20-talet. Han möter storheter som makarna Fitzgeralds, Hemingway, Picasso, Cole Porter och många andra. Gils manus lämnas inför Gertrude Steins granskande ögon och livet leker. I alla fall på natten.

Vilken fest Woody Allen bjuder in till med sin film Midnight in Paris. Jag log och skrattade mig igenom filmen, och älskade varje sekund av den. Den börjar som en böljande turistbroshyr och blommar ut i en lyrisk kärleksförklaring - till staden, konsten och livet. Idén är fantastisk och så som den genomförs... Med glada, fina lite oväntade skådespelare som Clive Owen, Carla Bruni (om än i en liten roll) och Adrien Brody. Precis som Gil är det den här tiden, den här miljön jag skulle vilja besöka om det var möjligt. I filmens värld är det möjligt och det är jag evigt glad för! Och när Dali dyker upp är lyckan total.

Vad är det med Paris som väcker så många drömmar? Som väcker en sådan längtan efter ett kyffe under en takås?

Även Gertrud drabbas av den totala förälskelsen i staden. Hon kommer dit som ung fotograf och blir kvar. Nu är hon en grånad dam i ensam i en stor våning. Till henne kommer 9-årige Harry på besök och tillsammans upptäcker de Paris. Harry är ett barn av idag som medför tekniska pryttlar hem till Gertrud, men mellan dem växer något slags vänskap fram - de möts framförallt genom fotot. Karin Stensdotters lilla En underbar roman är i mycket en minnenas roman där Gertrud ser tillbaka på sina yngre år medan de mer närliggande dagarna känns mer avlägsna. Mycket har redan hänt, livet går kanske mer bakåt än framåt. Men genom Harry tror jag Gertrud kommer att leva vidare, liksom hennes kärlek till Paris. Det är finstämt, och tänker jag, skrivet i ett franskt lite småfilosofiskt tonläge. Lite inkapslat kanske, där figurerna inte riktigt hittar ut ur romanens pärmar utan blir just romanfigurer. Det är en mjukt melankolisk roman, fin att läsa en höstdag.

Två drömmar om Paris, väcker nya drömmar om Paris hos mig som ser och läser.