Som vanligt i Javier Marías romaner sker handlingen på flera plan. I detta fall är det till exempel ofta Marias reflektioner om det hon är med om som driver handlingen framåt, som gör att hon blir varse sådant hon annars kanske missat. Så kommer det också snart fram att allt inte är riktigt så som det verkar. Det slumpartade tycks vara styrt av viljor och motiv, som är tänkt att vara dolda och hemliga.
Detta är en på alla plan litterär roman, om nu en roman kan vara något annat än det... Genom texten talar litteraturens klassiker - här finns texter av Dumas och Balzac som referenspunkter och förstärkare till det som händer. Här finns litterärt bevandrade personer och en levande diskussion kring det lästas betydelse, med en tydlig koppling till de händelser romanfigurerna är inblandade i. Javier Marías leker med läsaren som läsare, diskuterar hur verkligheten skiljer sig från den i romanens värld. Det blir till en roman som kommenterar sig själv, där Javier Marías är både berättare till och anstiftare av historien som ryms mellan pärmarna.
Det är en både blixtrande och djuplodande skildring som väcker frågor om hur långt vi får gå i relation till varandra, och hur nära vi egentligen kan komma varandra och veta vad sant eller falskt är. Och så alltså en roman om berättande. Jag tyckte mycket om Javier Marías Alla själar och Imorgon under striden, tänk på mig och jag har tyckt mycket om att läsa Förälskelser. Jag tilltalas av den nästan undersökande och analytiska stilen, utvikningarna och av hur självklart världslitteraturen kliver in i berättelsen. Här finns en tilltro till läsaren, att hen själv klarar att söka sig fram, tänka själv och så till slut tillsammans med Maria kanske landar i en slutsats, förklaring. Jag tycker om osäkerheten, att författaren inte tar mig i handen.
Det är en både blixtrande och djuplodande skildring som väcker frågor om hur långt vi får gå i relation till varandra, och hur nära vi egentligen kan komma varandra och veta vad sant eller falskt är. Och så alltså en roman om berättande. Jag tyckte mycket om Javier Marías Alla själar och Imorgon under striden, tänk på mig och jag har tyckt mycket om att läsa Förälskelser. Jag tilltalas av den nästan undersökande och analytiska stilen, utvikningarna och av hur självklart världslitteraturen kliver in i berättelsen. Här finns en tilltro till läsaren, att hen själv klarar att söka sig fram, tänka själv och så till slut tillsammans med Maria kanske landar i en slutsats, förklaring. Jag tycker om osäkerheten, att författaren inte tar mig i handen.
Några återkommande ord ur romanen får avsluta min läsupplevelse (och nu är jag mycket nyfiken på vad Jan i Varberg tycker om boken!):
Det är inte viktigt vad som hände. Det är en roman, och det som händer i dem spelar ingen roll, man glömmer det så fort man läst ut dem. Det intressanta är de möjligheter och tankar de väcker hos oss, de når fram till oss via de påhittade fallen i boken, och de stannar kvar hos oss mycket tydligare och skarpare än det egentliga händelseförloppet, vi fortsätter tänka på dem.
