Vladimir Nabokovs Tala, minne får vila lite under sängen, istället läser jag Tidens mörka rygg av en annan fabuleringsglad man nämligen Javier Marías. Det är inte ofta jag fnissar mig fram genom en bok men nu gör jag faktiskt det, men inte bara för den spanska författaren är allvarlig också. I boken utgår han från reaktionerna på en tidigare roman, Alla själar, där många läsare i det Oxford han skildrar inte kan motstå att väva in sig själva i berättelsen - på ett sätt som blir en aning besvärligt för författaren.
Tidens mörka rygg är en metaberättelse, men jag tror författaren slirar ganska friskt och fritt mellan fantasi och verklighet i sin kluriga text. Och så tror jag han driver lite med författandet? I alla fall med Paul Auster:
"Det är inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag lockar till mig saker och ting och händelser och även personer, men jag försöker att inte tillskriva sådana sammanträffanden eller slumpens ständiga agerande alltför stor betydelse och inte heller ta dem som exceptionella besynnerligheter som utmärker en 'utvald': hos kollegor i USA skulle det ha orsakat stor fascination för det egna livet och gett upphov till flera böcker eller i alla fall anteckningsböcker."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!