Från Gentlemen till Gangsters

Så läste jag dem till slut, Klas Östergrens så uppmärksammade böcker. Först alltså Gentlemen (1980) om berättarjaget, namne med författaren, som efter att ha förlorat allt han äger och har flyttar in i Henry och Leo Morgans märkliga lägenhet. Här lever de genom berättarens tillbakablickar tillsammans ett bohem- och boxarliv fullt av hemlighetsmakeri och skattjakter, brakmåltider, dryckeskalas och kärleksfulla uppvaktningar.

Men i bokens nu har någonting allvarligt hänt. Bröderna är försvunna. Hemligheter har hotats att avslöjas. Klas, berättaren, försöker sätta ord på det han genom Morgan-brorsorna varit med om. Han samlar minnesbitar, fragment av händelser och fogar samman en berättelse som rör sig i flera skikt och samhällsplan. Under den lite farsartade ytan finns något annat, kännedomen om sådant som inte får avslöjas.

Tiden skiftar mellan författarens nu och runt 50- 60-talet, miljön är så stockholmsk den kan bli. Jag drar ofta, på munnen åt språkliga klurigheter och tycker om att läsa om dessa ibland verklighetsfrånvända upptågsmakare. Särskilt när det handlar om Henry, som varit så mycket och varit med om så mycket när han jazzat runt! Men det tar en stund innan jag inser att det inte är Klas, utan Henry och Leo, jag är jämnårig med. Med den tweedklädda Henry-gubben. Romanen är på ett sätt realistisk men samtidigt så mycket av en saga att en del figurer blir nästan allegoriskt, eller kanske arketypiskt gestaltade. Jag tänker äventyrsberättelse och nästan skälmroman när jag läser. 

Direkt efter att jag läst ut Gentlemen så ger jag mig i kast med uppföljaren Gangsters (2005). Och till min förvåning så sticker den hål på och punkterar sin föregångare. Här ska frågetecknen rätas ut, handlingen i Gentlemen förklaras och bitarna läggas till rätta.  Jag sitter med facit i handen, så att säga. Och det känns väl så där. Även om jag har en viss förkärlek för texter som kommenterar sig själva, i det här fallet recenserar sig själv, så tycker jag att Gangsters allra mest gör Gentlemen illa.

Historien i den andra romanen saknar den förstas stora rikedom av infall och känns, förlåt alla Östergren-fans, faktiskt lite medioker. Kontrasten mot Gentlemen blir helt enkelt lite för stor. Men kanske har det också med samhället att göra, att det förändrats under de 25 år som gått mellan böckerna, det är ett kallare mer cyniskt klimat som råder i Gangsters. 

Om jag tyckte om att läsa Gentlemen för berättelsens skull så läser jag Gangsters för att komma till slutet, få reda på vad som "egentligen" hänt. Det är en annan läsning, en mer frustrerande läsning som minner mer om sättet att lockas in i en deckare eller thriller. Jag känner därför väl igen mig i Nina Björks krönika i söndagens Godmorgon världen i P1. 

Gentlemen var ungefär som jag föreställt mig att den skulle vara. Klurig, rapp, full av upptåg och fabuleringsglädje. Men jag hade varit nöjd om sagan slutat så som den gjorde, och har lite svårt förstå varför eller om Gangsters verkligen var nödvändig. Det får någon annan gärna svar på! 

Om bloggen haft ett poängsystem så hade Gentlemen fått fyra klart lysande solar, Gangsters inte mer än två.