Egenmäktigt förfarande

Mest var där hans vanliga beundrargarnityr, hela entouraget av oavlönade praktikanter från konstskolorna som arbetade för honom i hopp om att få sina själar bestrukna av hans snilles pensel. 

Det är schvung i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag fick i handen efter en lång tid i bibliotekskö samma dag som Augustpriset delades ut. Ester Nilsson vill mer än att bestrykas av snillets pensel - hon vill ha hela konstnären Hugo Rask, hans kropp, själ och intellekt. Hon älskar honom på ett upphöjt vis. Men när känslorna inte besvaras på det sätt Ester trängtar efter blir förtvivlan stor och trots sina väninnors råd, trots sitt eget förnuft upprepar hon alla de misstag man kan göra som galen av förälskelse.

Det är med viss vånda jag läser romanen och med viss igenkänning på det där obehagliga viset. Vem har inte varit där? I frågandet efter varför hen inte hör av sig, vad orden hen sade egentligen betyder osv. Känt krocken mellan förnuft och känsla och inte kunnat stå emot sig själv. Ju äldre desto värre, kanske. Ester fastnar där trots alla föresatser att bara verka för sin egen skull, att inte ge vika. Andersson skildrar så bra hennes situation och belyser skickligt, som den utanförstående berättaren, hennes tillkortakommanden och omöjliga val i passionens namn, där allt hon gör handlar om honom. Han som i mina läsarögon inte är någon särskilt trevlig prick, snarare kär i sig själv än i någon annan men motvilligt stärkt av Esters upptagenhet vid hans figur.

Det är en roman som liksom Ester till stor del rör sig på det nästan dissekerande, undersökande tankeplanet, långt från det romantiska skimret, kanske gör det förhållningssättet att romanen höjer sig? Ändå är jag inte alldeles säker på att det blir en roman jag "bär med mig". Fast som smart och trots allt underhållande läsning en vintervecka var den mycket lyckad. Och jag pustar lättad ut över att ha funnit en människa som gillar mig tillbaka och som tycker om långa frukostsittningar.

Munromania..vad?

"Munromania". Jag fick läsa och smaka på ordet några gånger innan jag förstod vad där stod. Det är inte ett litet land eller en nyutsprungen ö - det är istället ett utslag av kreativiteten på bloggen Och dagarna går.

Eftersom jag hittills läst endast en enda novell av Nobelpristagaren och faktiskt ska bokcirkla om Kärlek, vänskap, hat på självaste Nobeldagen (eller Novelldagen som det heter numera) så bidrar jag gärna med en liten text till Munromania-samlingen som uppstår genom inlägg lite här och där. Den 10 december alltså.

Vänner emellan - livet på en kibbutz

Då och då händer det ju att läsningen stannar till, att läslusten avtar. Så hände mig efter att jag läst ut Taiye Selasis täta, rika och vackra Komma och gå. Vad jag än försökte med så kändes det torftigt och för litet. Men så fångades jag av Amos Oz Vänner emellan.

Vänner emellan utgörs av en samling berättelser om några människor på en kibbutz. Några av dem är säregna, några drömmer om ett liv någon annanstans men alla formar de tillsammans den värld de lever i - både genom att följa regler och genom att utmana dem. Kibbutzen grundades en gång med stark tro på gemenskapen, på kollektivet, men i berättelserna är många människor ensamma. Och när det slutna kretsloppet ifrågasätts direkt eller indirekt uppstår generationskrockar.

För ganska exakt ett år (som känns som ett par månader) sedan läste jag Lantliga scener som jag blev mycket förtjust i, samma sak händer denna gång - jag gillar skarpt det jag läser. Oz skriver utifrån den begränsat inramade miljö om allmänmänskliga frågor; om kärlek, om relationen mellan barn och förälder, om längtan, om ensamhet etc. Han gör det med ett språk så rent och klart, i vissa stycken nästan spartanskt, men förmedlar en hel liten värld till mig som läser. 

Förra året, eller egentligen tidigare ändå, tänkte jag läsa En berättelse om kärlek och mörker i år tror jag bestämt den blir min julläsning. Om nu inte Amerikanah tränger sig före. 

Ta på dig mössan

Komma och gå - en roman som stannar kvar

Jag lade ifrån mig Taiye Selasis Komma och gå med stark separationsångest, och med känslan av att ha varit med om något stort. Det är inte ofta romaner dröjer sig kvar, nästan sätter sig i kroppen, på det sätt som den här har gjort.

Det finns ingenting att inte tycka om för Selasi är en helgjuten berättare som skickligt råder över såväl innehåll som form med dess språk och struktur. Familjen hon berättar om splittrades en gång, och dess medlemmar är utspridda som pusselbitar. När den övergivande pappan, Kweku dör dras bitarna till varandra. Att varje människa bär en historia, och ibland också varandras, blir tydligt i romanen.

Jag tycker mycket om att Selasi inte som vissa andra författare bygger upp en förväntan om ett stort, kanske sentimentalt, avslutande crescendo utan låter bilden klarna allt eftersom. På ett perfekt avvägt vis får jag den information jag behöver, vägs struktur och innehåll ihop. Här undviks klichéer och tillåts fördjupning.

Den splittrade familjen har präglat varje medlem av den - mamma, pappa och fyra syskon - på olika sätt. I romanen varvas deras respektive livshistoria från barndom till nutid. Fram träder människor som både hört till och varit främmande, oavsett i vilket samhälle eller land de levt i - för dessa människor rör sig på tvärs genom världen. Det är smärtsamma historier som berättas, saker som gjorts i all välmening har gått fel och skapat ännu större avstånd mellan människorna, som kanske om de pratat med varandra funnit vägen till förlåtelse, förståelse och gemenskap. Romanen är sårig, poetisk, stark och väldigt gripande.

Vilken debutroman! Vilken roman! Och tofflorna, tofflorna...

En konstpaus i veckan etc.

En hektisk vecka, toppad med en arbetshelg, är till ända och idag är jag fri som en fågel. Jag ägnar dagen åt att läsa och till att sortera tankarna. I omlopp i huvudet just nu är ändå helgen, och särskilt lördagen. Under fem timmar mötte mina fyra kollegor och jag nästan 1300 besökare, vilket nog är nära något slags lördagsrekord. Vi sprang som tättingar för att försöka hinna finnas där för alla som på något sätt behövde oss.

Det är fantastiskt att arbeta på en sådan välbesökt och nog omtyckt mötesplats, även om en del besökare är både onödigt och obefogat otåliga i sin väntan på snabb service. Tänker på det som ett samtidsfenomen som eskalerat ytterligare - snabbheten, otåligheten och den påföljande irritationen när det inte går tillräckligt fort. Som om stunden i en kö inte är det riktiga livet, är något som ska stökas över, raderas bort där de som står före (och vi som hjälper) bara är hinder på vägen mot ett egentligt mål. Det kanske är dags för en långsamhetens lov 3.0? Och det är ibland mentalt utmattande att så intensivt möta så många olika människor, med så många olika anledningar till varför just de är på biblioteket. Så idag vilar jag.

Och så tänker jag på en utställning jag lyckades hinna se tidigare i veckan när jag var på kurs i grannlokalen till Konstcentrum i Gävle. Tre konstnärer verksamma i närområdet har samlats på ett sätt som arrangören beskriver så här: "I en poetiskt laddad utställning behandlar Lars Givell, Ulla Helenius-Reit och Kenneth Håkansson ämnen som rör människans utsatthet i tid och rum." Så där finns beröringspunkter, men i motiv- och teknikval skiljer de sig åt, likaså är de åtskilda i rummet. Mötena mellan verken uppstår i mina associationer, men inte rent rumsligt.

Lars Givells kontemplativa verk har jag sett tidigare, de har ofta en poetisk utgångspunkt och han har tidigare inspirerats och i sina målningar samtalat med Tomas Tranströmers dikter. Denna gång har Gunnel Vallqvists diktsamling Steg på vägen fått ge namn åt och visar vägen mellan verken.

Detta blir tydligt för mig först när jag läser det informativa blad hör ihop med utställningen, vilket känns lite trist för de abstrakta verken hade kanske fått mer innehåll om de samspelade direkt och mer uttalat med poesin.

Kenneth Håkansson kan jag inte minnas att jag sett något av tidigare, och hans installation som blandar foto och video är den jag hinner med minst av under mitt korta besök.

Det som fångar mig mest är Ulla Helenius-Reits iögonfallande målningar. Kanske innehåller de verkligen samhällskritik, är bilder av vår utsatthet och skildringar av hur roller ändras så som informationsbladet beskriver det.

Men min känsla när jag ser verken är upplyftande, jag känner mig lätt i själen när jag ser dessa stora färgstarka målningar som tar ut svängarna och överraskar genom sin skönt ungdomliga och kaxiga ansats. Jag tycker om de små bilderna som ibland är liksom inkapslade i den större, och hur de bjuder in betraktaren att själv skapa en berättelse.

Jo men det var en intressant trio att uppsöka under konferensfikat.

Utställningen pågick på Gävle konstcentrum 3 oktober-17 november.

Trois jours à Paris

Paris i november, kan det vara något? Ja, det kan det - om du är beredd på att stundom vara mer blöt än torr, och på att blåsten sliter tag i och vränger ditt paraply, som du ordentligt kommit ihåg att packa, ut och in. Vi, det vill som vanligt säga maken och jag, tillbringade en lite förlängd helg i denna kära storstad där november är... november.

Bokhandeln Shakespeare & Company, som vi inte bor långt ifrån, har vi besökt tidigare men utan att handla. Den här lördagskvällen, de har öppet till kl. 23, är det lugnt med många strosande och läsande människor i lokalen. Vi går i maklig takt längs med hyllorna, lyssnar till pianospelet som en besökare bjuder på en trappa upp och köper en och annan sockerpärla.

När det är söndag morgon och regnet har dragit förbi ger vi oss ut på en tidig jakt efter frukost. Att äta frukost på kafé är en sak jag önskar att jag gjorde i min vardag hemma i Gävle. Kanske startar vanan nu med denna petit déjeuner på kafé i Paris?

Kanske är det något med de franska smakerna som gör att jag resten av dagen i princip obehindrat läser de franskspråkiga museiskyltarna? Till exempel på det fina museet tillägnat konstnären Eugène Delacroix, som är beläget i hans allra sista hem. Här hänger hans egna och andras verk på väggarna, bevarade brev visas men någon egentlig möblering finns inte kvar. Men rummen är ändå bevarade, bland annat hans ateljé med stora ljusinsläpp som vetter mot den fina innergården.

Jag blir fäst vid Delacroix och vid hans dramatiskt romantiska look. Så hem följer ett (engelskt..) utdrag av hans "Journal" - hans kanske Norénska dagboksanteckningar om konst, liv och leverne i 1820-60-talets Frankrike. 

Inte långt ifrån museet och Place Saint-Germain des prés ligger den nog allra vackraste bokaffär jag varit i. Vilka rena linjer och vilken vacker trappa! Urvalet litteratur verkar gjort med fingertoppskänsla och det är lätt att förlora sig i de vackra verken en stund.

En lång motvindspromenad och en hel del modernare konst senare sätter vi oss på en metro som tar oss till Canal St-Martin en bit norr om stan. Även om avståndet inte är stort så är atmosfären en annan, här tänker jag är det svårt att avgöra om vi är i Paris eller i t ex London. Stadsdelen känns yngre, butikerna vi passerar "quirky" - karaktär skänks av just kanalen och de många broarna.

Så är det snart dags att packa väskan igen och åka hemåt. Och visst lyser solen varmt vår sista halva dag i Paris - över hustaken, över Sorbonne och ned på torgen och på alla helgdagslediga Parisare, för 11 november  uppmärksammar och firar första världskrigets slut. 

Då är det lätt att glömma blåsten, regnet och den tillfälligt vädertappade glädjen ett par dagar tidigare. För Paris when it rains är i alla fall Paris.

I januari 2011 var vi också tre dagar i Paris.

En sexåring minsann

Idag för sex år sedan skrev jag de första orden här. Det förvånar mig minst lika mycket som i fjol att jag hållit intresset vid liv så länge, mycket längre än annat som jag påbörjat i hopp om att finna en hobby.

Skrivandet hade förstås kunnat ske i all tysthet, för min egen skull, men det att ta del av era tankar och reflektioner kring ibland delade kulturupplevelser gör det hela så mycket roligare och berikande. Så tack för att ni tittar in!

En Parisrulle som är en smekning en mörk novemberkväll

Ikväll kombinerar jag nedvarvning och uppladdning genom en film jag inte sett på några år, men som jag förut såg lite då och då - Amelie från Montmartre. Filmen som blev Audrey Tautous stora genombrott har hunnit bli 12 år.

Men jag är övertygad om att den är lika varm, finurlig och hjärtknipande nu som då. Så varvar jag ner efter en grå dag på jobbet och laddar upp inför helgen då jag ska flanera Paris gator, med detta fyrverkeri av färg och fantasi.

Lola uppochner

Jämfört med hur jag fick kämpa för att ta mig in i och sedan igenom Monika Fagerholms roman Diva för ett antal år sedan så var mötet med den nyare Lola uppochner enbart lustfyllt.

Varje bok behöver rätt tid, och en läsare i rätt sinnesstämning. Och den här gången klev jag utan tvekan eller kamp in i Fagerholms värld och underbara språk. Däri mötte mig ett myller av personer, av nät av människor förenade genom brutala händelser i den lilla orten Flatnäs.

Många år har gått sedan en ung man hittades död, och Jana som var den som fann är tillbaka i hembygden, bjuden på middag hos en kvinna, en flicka från förr. Men om än olöst så är inte dödsfallet romanens stora gåta, utan människorna som befolkar den. Vilka är de idag - och vilka var de då? De sagobetonade handlingarna och dockan Lola som innehåller sanningen fäster sig i tanken. Det är relationer som skaver, som får mig att fundera över vad jag läser och över möjliga undertexter och outskrivna skeenden och motiv. Förlaget har valt att genrefiera romanen som "thriller" - men spänningen är i dess allra innersta, inte i det yttre dramat. Så blir i alla fall min läsning av den.

På Stockholm Literature, i Fagerholms samtal med Jan Kjaerstad, framkom att hon skrivit om slutet på romanen för att ta bättre hand om en av dess personer. När jag nu läst ut den undrar jag över om inte det "nya" slutet är integrerat i romanen? För visst finns här redan den räddande handen?

Samtalet mellan de båda författarna hörde jag när jag samtidigt var mitt inne i boken, och det blev absolut tydligt hur egensinnig Fagerholms litterära värld är. Och hur denna på scenen mångordiga människa skalar ned sitt språk, håller det i ganska strama tyglar - och skapar stor poetisk litteratur.

En lustig detalj är att Ravels musikverk Bolero är med både i den här finlandssvenska romanen - och i Kjell Westös nyaste, Hägring 38 som jag också tyckte mycket om.

Paraden - viktig varm underhållning från Serbien

Igår kväll var det återigen filmkväll i soffan, den här gången såg vi den serbiska Paraden (2011) av Srđan Dragojević.

På ett mycket skickligt sätt blandas i filmen humor med djupaste allvar, bryts fördomar ned mot varandra och ges en mörk bild av hatet mot och rädslan för homosexuella. I filmen möter vi Mirko, bröllopsfixare, som tillsammans med pojkvän och vänner vill arrangera Belgrads allra första Prideparad.

Men angreppen mot gruppen är många och otäcka och hos stadens korrumperade polis får de inget gehör för sin utsatthet. Istället, på grund av olika tillfälligheter och i ett utfall av tjänster och gentjänster - där gangstern Limuns kärlek och bröllop står på spel - blir ett gäng hårda krigare som var och en representerar en bit av det forna Jugoslavien gay-gruppens beskyddare. I alla fall när de väl samlats ihop i den lilla rosa hånade bilen som Limun och Radmilo, bröllopsfixarens sambo, åker på turné i.

Båda grupperna utsätts för varandras världar och fördomarna frodas åt alla håll och kanter. Men i takt med att de lär känna varandra punkteras en hel del av dem, de ser bakom stereotyperna och blir människor inför varandra. I alla fall i viss mån. För trots det lättsamma anslaget, de dråpliga situationerna och udda mötena så är det inte någon naiv, förenklande film. Kanske just därför blir historien så drabbande, och så engagerande.

Filmen påminner om hur illa ställt det är i stora delar av vår närliggande omvärld, där regnbågsmålade naglar kan leda till nästan politiska kriser. Handlingen utspelas 2001, efter det har prideparader hållits men också stoppats.

Paraden är en sådan där viktig film. Viktig varm underhållning.

En kärleksrulle från -71

Det är så fint med kollegor som frikostigt delar med sig av såväl litteratur- som filmtips. Häromdagen kom jag hem med kultfilmen Harold and Maude (1971) som utan kollegans träffsäkra rekommendation gått mig helt förbi.

Bud Cort spelar den unge Harold som är minst sagt besatt av döden och av olika sätt att ända sitt liv på. Så sätter han sin ändå ganska luttrade mamma på prov genom allehanda iscensatta dödshandlingar. Hur han egentligen undgår att faktiskt lyckas blir jag inte riktigt klok på. Intresset för livets slut kommer också till uttryck vid Harolds val av (lik)bil och när han väljer att socialisera sig går han på begravningar.

På en begravning möter han Maude (Ruth Gordon), en söt ekorrpigg dam i sina bästa år, alldeles snart 80 närmare bestämt och ändå helt ålderslös. Hon intresserar sig för Harold och de blir bekanta med varandra. Maude är mer än lovligt busig och bryter mot alla slags konventioner, på ett sätt som verkar helt naturligt sätter hon sig t ex i den bil eller i något annat ledig fordon och kör iväg i bästa rallystil.

Det här är en så härlig, ibland bisarr film särskilt genom de olika bifigurerna, som tänjer fantasins och livets gränser. Gordon är enastående som Maude och alldeles trovärdig i sin flickaktiga studsighet och bubblande livsglädje. Jag förstår att Harold faller för henne, för i den här filmen har kärleken ingen ålder - eller så har den alla åldrar samtidigt. Harold och Maude måste vara ett av filmhistoriens allra vackraste par.

Alldeles varm om hjärtat blir jag när jag tänker på dessa udda karaktärer och på den levnadsglädje som filmen ändå mynnar ut i. I minnet också Cat Stevens toner som sveper in filmen.

Torsdagsrytm?

Jag håller på med en grej på jobbet och hittar den här kortisen:


Rytm.
Jag gillar effektivitet...
om man jobbar ska man få nånting gjort
annars kan man  lika gärna åka på
semester


av Daniel Boyacioglu ur Gråter aldrig samma tårar två gånger

Stockholm Literature 1 uppl. 2013

På den här sparsmakade scenen på Moderna museet i Stockholm ägde flera inspirerande samtal och härliga möten rum under lördagen. Jag blev genast förtjust i det stilrena anslaget, och då inte bara i den grafiska profilen.

Det var skönt att ta del av en "festival" där det kommersiella var långt borta från fokus, där de aktuella författarnas böcker fanns på endast ett uppdukat långbord, där det inte förekom en endaste uppmaning att twittra, hashtagga, blogga eller göra något annat socialt bekräftande. Här var litteraturen och konsten - och inte minst skaparna bakom i centrum.

Moderna museet är också tillräckligt stort för att obehaglig trängsel inte ska uppstå, och tillräckligt litet för jag att titt som tätt skulle kunna springa ihop med bokvänner, växla några hänförda ord och så gå iväg och njuta vidare. Så råkade jag på Ivana som till skillnad från mig vågade sig fram till signeringsbordet och Anna och Enligt O som nästan hann dricka kaffe när vi sågs och några fler.

Först upp på scenen var Chimamanda Ngozi Adichie som visade att hon är en lika mycket briljant talare som författare.

Med väl valda, tankeväckande exempel föreläste hon om Europas syn på de afrikanska länderna, där kolonialismen fortsatt i form av att kontinenten hålls på mattan genom att ses som att den ständigt är i behov av hjälp, men där Europeiska länderna själva inte gjort upp med kolonialismen och med sin skuld.

Afrikanen är för europén, svensken, "den andre" vilket lätt leder till förfärande fördomsfulla antaganden - som bland annat drabbat författaren själv. Föredraget handlade i ett större perspektiv om berättande, om hur vi talar om världen omkring oss - men inte explicit om författarens eget skrivande - vi är alla en del av historien och av hur den berättas.

Nästa programpunkt för mig var samtalet mellan i första hand författaren Merethe Lindström och konstnären Karin Mamma Andersson. I deras konstnärskap finns flera beröringspunkter, som de känt igen hos varandra. Så rör de sig mellan bild och text i ett samtal som på ett generöst sätt bjuder in publiken i skaparprocessen. Scenbilden används smart för att lyfta fram Anderssons målningar, t ex björkarna som varit ett återkommande motiv, ett motiv hon sett sig tvungen att "sluta upp med".

De pratar om reducerandets konst, att lyfta fram det lilla och däri skapa trycket i texten eller i bilden. Båda arbetar med tillstånd, stillestånd, och både lämnar de utrymme för betraktaren eller läsaren att själv tolka och fylla i.

Lindström berättar om skrivandet som en undersökande process där frågeställningar väckta i en bok leder fram till nästa. Samtidigt talar de om risken att bli en kliché, att bli alltför förknippad med teman och motiv, som kanske snarare är en del i en process än ett signum för hela konstnärskapet.

Utan översättare skulle vårt litterära livsrum vara bra ynkligt, därför är de fint att de lyfts fram av arrangörerna på den här speciella festivalen. På den här suddiga bilden syns tre av de som klär texter på andra språk i svensk dräkt - till vänster skymtar Anders Bodegård som modererar samtalet mellan Urban Andersson, som översatt Merethe Lindström, och Ragnar Strömberg, som översatt Adichie.

Några delade tankar som intresserade mig är t ex hur det att översätta påverkar det egna språket, som används mer dynamiskt. Vi får tipset att prova på att översätta för att smaka på den processen, en tanke som lockar mig. Att vara översättare verkar också vara liktydigt med att vara den lyhördaste av läsare. Författarna som översätts påverkar naturligtvis, Andersson kände sig själv vara nära besläktad med Lindströms sätt att skriva och med den långsamhet han tvingades in i av texten. Strömberg å sin sida beskrev Adichies Amerikanah som "romanen som slukade en sommar"...

Efter en promenad i det vackra höstvädret var det dags för författaren som berörde flera frukostätare, bland annat mig, med sin vackra text i Svenska Dagbladet om Tomas Tranströmer, nämligen Teju Cole. De lite trevande frågorna, ställda av Daniel Birnbaum, fick sådana genomgripande svar att samtalet sträckte sig mot stjärnorna. På så här stort allvar ska litteraturen, konsten, livet tas!

Cole berättar om sin roman Öppen stad om dess tillkomst, och om intentionen att skriva om ett varjedags flöde i en människas liv. Julius, huvudpersonen, ser Cole inte som en opålitlig berättare, snarare som en berättare som inte känner sig själv. Och det är personen och att skapa den så riktig som möjligt som är det intressanta för Cole inte historien ("plotten") i sig. Cole visar sig, till min lättnad, inte ha så många likheter med Julius.

Poesin återkommer under samtalet och i den finner Cole den djupaste kunskapen och den mest levande läsningen. Det går inte att i en bloggtext på ett rättvist sätt beskriva ens ett uns av ett så livgivande samtal som det mellan Birnbaum och Cole. Du skulle helt enkelt ha varit där...

Det avslutande samtalet var det mellan min författaridol Jan Kjaerstad och Monika Fagerholm. Det kom att handla om skrivandet, och jag tror de i publiken som själva skriver prosa fick ut något alldeles extra av det. De berättar om hur de kom att bli författaren, om litteraturen som ledde dem dit - och om författarrollen som trots de storverk de skrivit blir alltmer osäker. Eller i alla fall skrivandet. För de skiljer på författarrollen de befinner sig i på scenen, där publikens bekräftelse ger hybris, och den roll det innebär att vid skrivbordet utföra själva författandet.

Det pratar om vikten i att finna sin egen stämma och om hur det att tänka i termer av "text" kan hämma - istället föredrar de att tänka "värld". Det är världar som skapas genom orden som sätts på pränt, det är de som är de intressanta. Båda författarna är fenomenala på att skapa världar för läsaren att kliva in i. Just nu funderar jag på den jag vistas i, Fagerholms Lola uppochner och på det faktum att författaren skrivit om slutet, för att en av personerna i romanen inte ville lämna henne, något hon avslöjade under samtalet.

De sätter också fingret på några fenomen här och nu som det Fagerholm uttrycker med orden "Alla människor vill skriva idag, men inga människor vill läsa". Eller det om hur litteraturen i vissa fall följer tydliga mallar, där det psykologiskt-realistiska kommit att dominera framför andra sätt att berätta, sätt som blir sedda som icke-trovärdiga i jämförelse. Att läsa är något mer än bara ett nöje, det är att vidga världen.

En eloge till arrangörerna av Stockholm Literature som bjudit in så många intressanta människor - som var och en på sitt sätt får världen att växa! Jag hoppas mycket på en andra upplaga.


I det här tidigare inlägget finns länkar till mina tankar om flera av författarnas verk.

En gammal Atwood

Det kan verka som en plan att jag läser kanadensiska författare just nu, i Munro-yran. Men "det bara blev så" - först alltså Carol Shields och så nu Margaret Atwood. Av Atwood har jag tidigare läst Oryx och Crake som, även om den var skriven i en för mig lite obekväm genre, väckte både känslor och tankar om inte bara framtiden. Men det är länge sedan, fast intresset för Atwood har hållit i sig.

Så i somras läste jag Jan Kjaerstads Normans område, en roman som genererade en läslista där bland annat Lady Oracle fanns med. Jag har läst den på svenska - Oraklet. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kanske inte riktigt det här.

Oraklet, eller Joan Foster, har iscensatt sin egen död och dragit till Italien. Länge tänker jag på henne som en lite äldre kvinna men så när bakåtblickarna, som går via en överviktig och olycklig uppväxt till ett liv i frihet undan mammans elaka blickar och in i famnen på flera män, möter nutiden inser jag att hon ju är en ganska ung kvinna som på kort tid fått vara med om lite för mycket. En ung kvinna med svallande prerafaelitiskt hår, som gjord för romantiska drömmar.

Det är en lustig roman med inskjutna texter från Joans kiosklitteraturmanuskript. För det är som författare i romance-genren som hon försörjer sig; i största hemlighet och under pseudonym. Det är också lustigt hur den svänger från den dystra barndomen till vuxenlivet, som verkar vara ganska absurt och som en saga i sig. Kanske är det ett sätt att efter att ha levt i skymundan blomma ut och ta plats, att skapa rörelse kring sin person? Joan söker sig också till män som är ett slags dramakings och som på olika sätt utmanar henne. Men med ingen kan hon vara riktigt sig själv.

Trots att Joan är berättarjaget så finns där en komisk distans som även den är lite lustig och som förvånar mig. Min föreställning om Atwood var en djupare författare med större tyngd i orden men kanske är Oraklet ett undantag? Nu kan man förstås vara både djup och lättsam, och det är lite svårt att sätta fingret på vad som skaver när jag läser. Ibland funderar jag också på om det kan vara så att tiden sprungit ifrån texten, boken är utgiven 1976. Kan den ha haft en större aktualitet och fräschhet då när den kom? När 70-talet var på riktigt. Men den är så klart inte utan poänger - hade jag inte gillat den så hade jag nog inte läst ut den...

Nu önskar jag så att jag kom ihåg varför just denna bok förekom i Normans område? Säger den kanske något om också Jan Kjaerstads roman och berättaren i den? Eller var den bara en av många böcker på en hylla?

Hur som helst. Jag kommer att läsa mer av Atwood och tar tacksamt emot tips om vad!