"Bästa Sigrid Combüchen,
I skrivande stund velar jag mellan att läsa klart Petina Gappahs noveller i Sorgesång för Easterly eller att direkt börja med den nyköpta.
Konsten som utmanar tanken, sår frön till nya idéer. Konsten som katalysator för något omvälvande, för nya möten. En värld utan dessa möten, utan aha-upplevelserna och utan det färgstarka, i detta fallet rosa, utmanande skulle vara tråkig att leva i.
Så trevligt att bloggare jag gillar också gillar mig! Tack Lyran, Jenny B, Lena och Bokstaden - sänder tanken om det vackra i retur till er. I januari surrade en annan "award" i bloggvärlden, den om kreativa bloggare. De som jag utnämnde där får gärna suga på karamellen en gång till (eller kanske hellre ta en ny).
uttrycker det inte fullt ut dock. Men jag låter mig mer fascineras av nya platser och miljöer, utan att för den skull väja för det eftersatta. De ryska bibliotekskollegorna - talar så engagerat om förändring och förnyelse. Här finns en klar riktning framåt. Det stärker blicken.
I sinnet är vi rätt lika, vi biblioteksmänniskor, även om förutsättningarna ser helt olika ut.
Om gränserna blir lite mer öppna kanske det är hit vi nordbor åker en regnig sommar? Till Kaliningrads egen playa.
hann jag knappt använda.
Ett par väninnor önskade mig välkommen till "tantåldern" med ett komplett kit, med tillhörande hatt (fast den har jag redan vimsat bort). Det färggranna överst i bild är förstås en tygkasse.
Den nya tiden inleds med att väskan snart packas för en jobbresa till Kaliningrad (f d Königsberg) , en rysk enklav mellan Litauen och Polen. Innan dess kommer jag nog att hinna läsa ut
Alexander Wolfs vålnad (1947) av Gajto Gazdanov (1903-1971), som inte har något med Kaliningrad att göra, men är en mycket bra roman i det mindre formatet skriven av en rysk författare. Det är något lite austeraktigt över den, tycker jag. Vi får se var det slutar. Förlaget, Akvilon, ger för första gången ut författaren på svenska. De har också givit ut bland annat Mörka alléer av Ivan Bunin.
Min förtjusning börjar redan med förordet, jag som sällan läser sådana dras snabbt in i Stefan Lindbergs upptakt. Författarens historia är ungefär lika gripande som romanen i sig. Émilie Ajar, pseudonym för Romain Gary, ger ut Med livet framför sej 1975. Då har jag verkligen livet framför mig, född samma år. Men Gary lämnar på egen hand livet några år senare. Då har det ännu inte uppdagats att de båda författarna är en och samma och att det omöjliga hänt - en författare har, under olika namn, tagit emot Goncourtpriset två gånger. Nu när författare avslöjas stup i kvarten har pseudonymen som fenomen blivit i det närmaste urvattnad. Här, i fallet Ajar-Gary, skapar den en extra dimension åt författarskapet.
som fick följa med till Venedig. Titelberättelsen läste jag och det var intressant uppleva Thomas Mann i ett mindre format än det i Buddenbrooks. Romanens Aschenbach, korrekt och disciplinerad herre, drabbas av reslusta och åker som tidigare till Venedig och Lido. Här drabbas han av kärleken i den guldlockige 14-årige gossen Tadzio. Han faller handlöst i förälskelse och på tonåringars vis förföljer han föremålet, gossen. Temat känns igen från mastodontverket Buddenbrooks där det tyglade ställs mot det konstnärliga och utagerande. Här ska de sidorna förenas i en och samma person. Så som den äldre Aschenbach framställs är det inte utan att jag unnar honom att skakas om lite, att ruckas i livet. För det är en oskuldsfull förälskelse, en avståndsförälskelse som inte blommar ut. Den smygande döden kommer emellan. Det är en berättelse fylld av symbolik och kan man sin mytologi öppnar sig flera dimensioner. Tyvärr kan inte jag den, mytologin, utan läser på ett ytligare plan: en tidsskildring av ett svunnet Venedig som är sig likt än idag eller en sorgesaga där färden med gondolen blir den sista resan.
Venedig tror jag att alla har en bild av, en föreställning om - skapad genom filmer, böcker, resereportage och vitt spridda bilder. I min befarade föreställning var staden verkligen mystisk med mörka vattenkantade gränder, översköljd av turister och med en obehaglig stank. Och ändå. Dit ville jag. Det ville jag uppleva. Venedig kan nog vara detta men var det inte just nu. Det är en plats där ljuset dominerar och tjusar, där människor visst trängs men inte på ett obehagligt vis och där vattnet är inbjudande turkost. Det är en stolt men lite skamfilad stad.
Den här nyss gjorda resan var min egen, en gåva från min make för att jag snart blir lite äldre. Fast han var med där i de vindlande gränderna och på vattnet. Det fascinerade mig mycket att allt, verkligen allt, sker på vatten - ambulanser, taxi, bussar, mattransporter, flyttar, sophämtning... Det hade jag inte riktigt fattat. Trots att Venedig är staden full av vatten.
Första kvällen avslutades med en konsert, turistiskt förlagd intill Markusplatsen, den med alla duvorna och domen. Här framfördes Vivaldis fyra årstider - vackert men i något som lät som expressfart. Vid det stora torget tävlade också restaurangernas orkestrar om att höras. Vi slår oss ned på Florian, grundad 1720, där bl a Casanova kurtiserat damerna.
På ön Lido, med den evighetslånga stranden kantad av badhytter, äger filmfesten rum. Här jobbas det för fullt för att få allt i klart i tid. Tjusiga Hotell Excelsior, för de med större reskassa än vi, står tungt i sanden. Solen gassar, det är hett och några arbetare svalkar sig med en drink i baren. 
Vi lämnar Lido för en annan ö där de sista nätterna tillbringas, Certosa. Här finns ett hotell, en båtklubb och en hel del överväxta hus som visar sig ha tillhört ett gammalt kloster. Att läsa informationen om ön är lite av en strapats bara det eftersom skylten är placerad för en båtburen människas ögon. 
Härifrån utgår vi när vi åker till nästa ö - Murano. Känd för sitt glas. Och glas finns verkligen överallt. Det är glas från Murano. Inte något billigt masstillverkat. Det är svårt att missa särskilt som flertalet affärer, kanske trötta på att ständigt få frågan, har skyltar med texten "We don't sell Chinese glass!!" uppsatta. Murano är lugnt och skönt jämfört med Venedig. Det är fridfullt traska runt här och i egen takt ta till sig omgivningen. Vi upptäcker den mest vackra kyrka - med skön musik, röda taklyktor och ett underbart målat kupoltak. Sedan är det tid att fara tillbaka till hotellet för en lugn kväll med boken i näven och vinglaset på bordet.
Jag vet inte hur många gånger jag yttrade "det är så vackert!" - det var en intensiv skönhetsupplevelse att möta Venedig. En sagostad, en drömstad.
Men med läsningen går det sämre. Håpas du trifs bra i fengelset fick återvända bara till hälften läst till biblioteket, Tre apor hoppar jag inte igenom som jag trodde och uppehållet i Förbländningen blir allt längre. Men jag väljer att inte resa lätt - just den sistnämnda får följa med på långweekend. Lästid kommer med hösten.
