Kvinnans höfter vickade som i en trånfull tangorytm. Det ska erkännas att jag känner mig lite förvirrad efter att ha läst ut Stina Aronsons (1892-1956) Hitom himlen utgiven 1946. Jag återkommer till varför. Aronson tilldelades Tidningen VI:s litteraturpris 1947, år 2008 mottog Jens Liljestrand det. Hon var också medlem i Samfundet de nio.
Hitom himlen utspelar sig i Norrbotten, i utkanten av den glest befolkade byn Mäntyjärvi, där mörkret härskar större delen av året. Naturen är nära inpå och något man lever av. Det är ett gammelsverige under 40-talet som skildras i en del av landet dit moderniteten ännu inte hunnit.
Emma Niskanpää lever med maken och sonen John - "Mitt John" - i all enslighet. I bokens inledning omkommer mannen i en olycka och sonen kommer att bli Emmas allt. När så sonen läggs in på sanatorium blir Emma ensam kvar i väntan på livstecken från den älskade. Ett besök på sanatoriet hägrar - Emma skidar ut ur boken och nya människor skidar in.
Vi möter nu Miriam som lämnar man och barn för att ge sig av tillsammans med predikanten, driven av åtrå och kallelse. Jag läser i en text om en avhandling skriven av Åsa Nilsson Skåve att Emma och Miriam kan tolkas som två motpoler - där den yngre kvinnan står för det moderna livet. Tydligt i romanen är också att mäns och kvinnors liv är två sfärer skarpt skilda från varandra. Endast den gamle samen som lever utanför går, i mötet med Emma, mellan rollerna.
Detta med Miriam är vad som förvirrar mig ty i avsnittet innan berättas om en kvinna som tio år tidigare rymmer med en predikant - är det Miriam eller upprepar sig historien? Eller hänger berättelsen löst samman eftersom den, läser jag någonstans, ursprungligen var skriven i novellens form? Eller har jag slumrat i läsningen? Det kanske någon vänlig själ kan förklara för mig?
Det finns någon slags korrespondens mellan natur och människa, som präglar varandra, i boken. Det finns en annan spänning också i det att författaren kommer från en helt annan miljö än den hon skildrar. Hon reser med sin make läkaren till Luleå men kommer närmast från ett bildat Uppsala. Det gör att hon skriver med ett utifrånperspektiv men på ett sådant sätt att i alla fall jag känner att jag är där, mitt i handlingen. Man kan tycka att det inte händer så mycket i boken mycket sker istället inuti personerna, i det som inte sägs rakt ut men tänks inuti det egna huvudet. Samtidigt finns där en det hårda livets dramatik. Ödemarksvärlden och den moderna världen möts i Stina Aronsons språk, vilket också Sara Lidman berör i sitt förord till boken. Det svängiga citatet längst upp i inlägget tycker jag är ett exempel på det. Insprängt i texten finns också en hel del finska. Det är en plats där olika människor möts och där samerna är de minst ansedda.
Min förtjusning vinner över min förvirring för jag tycker väldigt mycket om Hitom himlen. Romanen i sin helhet tilltalar mig - både form och innehåll. Jag tycker om språket och lugnet i texten - det finns en vila i den som inte är något för bråttommänniskor.
