Återanvändning II - obokligt

Miniväxthus

Återanvändning - ordrik burk

Burken som inrymt goda italienska chokladrullar fylls nu med hängande hjärtblad. Texten är turligt nog översatt till engelska - en hälsning från Matilde som under en avkopplande resa (una vacanza bella e rilassante) till Cortina fann de goda kexen.

Paris x 3

Bokledes har den gågna veckan och den här dagen tillbringats i Paris. Med i tur och ordning Muriel Barberys Igelkottens elegans (L'élégance du hérisson), Céline Yangs För alltid Paris (Zongshi Bali) och Delphine de Vigans No och jag (No et moi).

Resan börjar i ett av Paris mer tjusiga kvarter genom Igelkottens elegans, stört enbart av uteliggaren, den olycksalige anomalin. Här möter jag portvakterskan Renée och den brådmogna tolvåriga Paloma som omväxlande för fram historien. Renée lever ett dubbelliv, utåt sätt försöker hon leva upp till schablonbilden av en outbildad portvakt som ingen ser men i själva verket är hon kulturellt och inte minst litterärt bevandrad och en stor älskare av litteratur:

När jag känner mig orolig drar jag mig undan. Resa bort behöver jag inte, utan det räcker gott med att förflytta sig i fantasin och minnas alla läsupplevelser jag haft. Finns det någon skönare avkoppling, något mer underhållande sällskap, något saligare rus än litteraturen?

Renée är också en språkvårdare av rang som blir minst sagt förstummad av ett felaktigt kommatecken. Hon slänger sig med citat av Tolstoj men läser lika gärna Mankell och gör sitt bästa för att dölja sin bildning. En väninna har Renée, städerskan Manuela, som hon delar nästan heliga testunder med. Paloma är fast besluten att avsluta sitt liv och det snart. Hennes plan är klar, hon ska för att undfly det i hennes ögon absurda livet och avsluta det på sin trettonårsdag. Så flyttar japanen Kakuro Ozu in i huset - en vänlig man som griper in i de båda andras liv.

Barbery använder sig av två ganska cyniska berättarröster som på ett ibland humoristiskt sätt återger sin syn på livet och det som händer i huset de bor i. Båda två är dessutom filosofiskt lagda och reflekterande människor. Ibland nickar jag igenkännande, ibland får jag läsa om för att greppa vad som egentligen sägs. En känsla jag inte kommer ifrån är att texten är koketterande - att det är en uppvisning av författaren. Mest intressant tycker jag det blir när de olika personerna förs samman och reflekterar varandra, det ger, konstigt nog, figurerna mer djup och innehåll. Nog finns här en samstämmighet mellan romanens form och innehåll, det är elegant precis som igelkotten själv. Men romanen glider ändå förbi mig, tätt förbi men ändock förbi.

Sakta rör jag mig till Paris studentkvarter genom den 79 sidor korta romanen För alltid Paris. Författaren Céline Yang är från Kina och hennes roman är skriven på kinesiska. Även i denna bok finns ett berättarjag som utgörs av en kvinnlig student. Jag kommer henne väldigt nära under den korta sidrymd boken varar. Det är en berättelse om vänskap, om ombytliga relationer, om svartsjuka, om prestationskrav och mycket om vilsenhet - det är en historia som biter sig fast.

Just nu gillar jag inte Luc och Frédéric. Jag gillar inte Cathy heller. Det enda jag gillar är solen över Paris.

Jag tycker om det lite drömmande språket och huvudpersonens associationer.

Resan går vidare till en annan del av Paris genom No och jag. Denna gång möter jag ännu en, kanske inte brådmogen, men överintelligent ung tjej. 13-åriga Lou går första året på gymnasiet, hon är yngst, minst (pytteliten) och smartast. Ett trauma har format hennes familj till vad den är idag - Lou är innesluten i sig själv, fadern gråter och modern är deprimerad. Lou är kär i den äldsta, längsta och sämsta killen i klassen, Lucas.

Det allra värsta Lou kan tänka sig är att prata inför andra därför förfäras hon då läraren ger klassen i uppgift att hålla föredrag för varandra. Hon bestämmer trots sin rädsla för att berätta om hemlösa unga kvinnor och träffar No som uppfyller kraven. Plötsligt ser Lou dessa människor som lever i samhällets bottenskikt, sedda av ingen.

Hon [No] har varit i trakter som är osynliga trots att de ligger så nära.

Uteliggarnas liv berör Lou som vill göra skillnad. Detta leder till att No blir något mer än bara en informant, hon blir en vän. Tillsammans med Lucas bildar de en lite udda trio. No påverkar Lous familj och frigör dem från sin instängdhet. Men inget är enkelt och Nos komplicerade förflutna och hennes svårighet att passa in gör sig hela tiden påmint.

Även denna historia är berättad i jag-form men här finns inget av den cynism som fanns i Igelkottens elegans. Den Lou jag möter är allvarsam och problematiserar sin situation i sin dysfunktionella familj och sig själv som överintelligent. Jag upplever henne aldrig som enerverande, vilket jag ibland gjorde med Paloma. Den grubblande och analytiska Lou känns enbart sympatisk och hennes berättelse självklar och naturlig. En roll de båda flickorna har gemensam är sanningssägarens, de uttalar vad de vuxna helst vill ska hållas inne.

No och jag skildrar det Paris jag sett absolut minst av, men det är den historia som lägger sig allra närmast mitt hjärta. Romanen griper tag genom sin komplexitet, sin värme och sitt sanna sätt att gestalta människor. Men romanen ger också uttryck för något slags uppgivenhet, att det är som det är... Och jag vet att det är i överklassmadamernas fotspår, i Igelkottens elegans, jag kommer att följa när jag besöker Paris i mitten av juli. Till Angelina och Ladurée.

Vi kan skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikrochips. Vi kan låta folk dö på gatorna. (No och jag)

Alfred och Emily - Alfred and Emily

Igår kväll avslutade jag Doris Lessings roman Alfred och Emily som gavs ut 2008, året efter författaren mottog Nobelpriset. Här ett citat, för att återkoppla till avreaktionen här nedan (därmed inte sagt att jag är Lessings största bundsförvant, men kanske är hon något på spåret. Om jag minns rätt fick hon ta emot en del kritik för sin nobelföreläsning "On not winning the Nobel prize" för att hennes inställning syntes lite mossig.):

Vad som slår en var att alla var så belästa - anmärkningsvärt belästa i jämförelse med idag. Nu för tiden när intellektet ruttnar av teve eller internet är det inte ovanligt att få höra en kritiker - uppenbarligen med stolthet - säga att han eller hon inte står ut med att läsa Krig och fred för att den är för lång eller Odysseus för att den är för svår. Då för tiden skulle det aldrig ha fallit en bokläsare in att förklara sig oförmögen att komma igenom ett verk.

Ja, ja nog om det.

Citatet speglar tiden runt andra världskriget då Lessing är i 20-års åldern. Men till större delen handlar boken om hennes föräldrar som också bildar titeln. Första halvan av romanen utgörs av en påhittad historia om hur föräldrarnas liv skulle ha kunnat vara. Här lever de i England, deras banor korsas men de bildar aldrig par. Emily arbetar som sköterska och viger sedan sitt liv åt att starta upp skolor för fattiga barn. Hon har en fot i staden och en på landsbygden. På landet lever Alfred sitt liv, som lyckligt gift gårdsarbetare. Till skillnad från verklighetens Emily får den påhittade aldrig några barn. Lessing har givit sina föräldrar ett, ur sina ögon, bättre liv.

I verkligeheten levde de i Sydrhodesia, dagens Zimbabwe, till större delen på en undermålig farm. Relationen mellan mor och dotter är komplicerad och modern framställs som minst sagt instabil. Pappan får diabetes och lider dessutom av sina minnen från första världskrigets skyttegravar vilket gör att även han är en svår människa att leva med. Det är ingen munter bild som ges av familjen Lessing. Men om relationerna inom familjen och om livet i Sydrhodesia, om förhållandet mellan svarta och vita - mellan arbetsgivare och anställd - berättas på ett starkt sätt.

Författaren upprepar sig då och då, något hon återkommer är t ex hur det hade kunnat se ut om de hade tillgång till dagens diabetesvård. I de avslutande kapitlen kommer hennes egna uppfattningar och värderingar fram, hon frångår det linjära berättandet och reflekterar över de situationer som beskrivs på ett annat sätt än i bokens första halva där berättaren var mindre framträdande. Min uppfattning av det jag läser är att Lessing försöker hinna säga så mycket som möjligt - och det vore inte så konstigt eftersom hon är inne på sitt 90:e levnadsår. Reflektionerna är i bland lite naiva, lite stelbenta men det är ändå svårt att inte låta sig charmeras av texten, det är ett kanske slutdokument av en stor författare. Särskilt bra tycker jag om den bild hon ger av sin ingång i den litterära världen. Här radas titlar och författare från det egna barndomsbiblioteket upp - sin beläsenhet kan hon nog ändå tacka sin mor för som försåg hemmet med böcker. Vissa saker ändras tydligen aldrig. Så här sades det till den tidens matvägrande eller matklena barn:

"Tänk på de svältande barnen i Indien" - vid den här tiden fanns maten i den afrikanska delen av världen.

Avreaktion

En sak jag funderar på inte bara någon gång ibland utan rätt ofta är vad som händer med litteraturen och med författarna. Min bild av bokens och författarens framtid är inget annat än en dystopi. Och inte blir jag direkt lugnad av artikeln som Lyran hänvisade till härom dagen. Den från SvD (090523) med rubriken "Ny teknik ska sälja fler böcker".

En Håkan Rudels, marknadsdirektör, säger, vilket får mig att undra vad och vilka vi egentligen kommer att få läsa i framtiden:

–En lyriksamling är inget man marknadsför brett. 1500 exemplar kan möjligtvis bli 1700. Man får hitta andra sätt att nå ut till den mer nischade gruppen av intresserade läsare, säger Håkan Rudels.
Knepigt är det också att lansera de utländska författarskapen. Det har förlagen sagt i flera år nu och det märks i den minskade utgivningen av översatt litteratur.
–Det kan ha gått hur bra som helst utomlands, men i Sverige möts de bara av en gäspning och sedan blir det iskallt, säger Håkan Rudels. Medier hakar lättare på när det finns en författare nära som kan sitta i tv-soffan. Det är en enorm förskjutning från utländskt till svenskt. Det är en orsak till att marknadsföringen har blivit så mycket mer intensiv.

Att ge ut böcker måste ju vara lönsamt, naturligtvis. Men i min naiva världsbild går litteraturen bortom lönsamhet och kommersiellt tänkande åtminstone sett ur läsarens perspektiv. För vem skriver författaren och varför? För att tjäna pengar genom att producera snabbt och smärtfritt? Eller att utmana våra föreställningar, för att berätta historier som vidgar våra liv och världar?

Alltså allvarligt - vad händer? Jag undrar inte över vilka böcker som kommer att ges ut i framtiden - jag undrar vilka böcker som inte ges ut. Vilka författarna är som inte lever upp till kriteriet att vara nära, att "sitta i tv-soffan". Det här har jag förstås också varit inne på förut... Det gör mig så arg att tänka på alla de som inte kommer ges ut och på alla de böcker som inte översätts. Vad otroligt fattiga vi kommer att bli om det enda som tillkommer oss är svenska och anglosaxiska böcker.

Håkan Rundels säger vidare att

–En bok på 500 sidor som tar tre veckor att läsa är egentligen helt otidsenligt när allt är snuttifierat i små korta texter och man ska zappa och klicka snabbt. Det gör att vi behöver kämpa lite extra och finnas där läsarna finns. Och idag är väldigt många på internet.

Och jag hoppas verkligen de kämpar för att hitta läsarna - för de finns. En annan artikel, av Martine Sköld i DN, vittnar om detta. Jag har kommenterat den tidigare.

Sedan början av 2000-talet har några böcker lyckats med konststycket att älskas av kritiker, den amerikanska Pulitzerjuryn och läsarna. De är familjesagor. De är magiska. Och de är långa. Man frestas nästan att tala om en ny genre.

Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.

Förläggare reflekterar över fenomenet och den "nya" genren:

– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.

Även i framtiden vill jag kunna välja. Jag vill kunna finna författarskap från långt borta i svensk språkdräkt och som aldrig sätter sin fot i en tv-studio.

Tematrio - Utomämnes

Denna vecka manar Lyran fram egot inom mig, uppdraget är att

Berätta tre saker om er själva. Kanske har ni lust att prata om er familj, om era intressen eller om era arbeten. Välj fritt!

Jag väljer att berätta om tre saker jag gjort som förvånat mig och som känts omöjliga för så där 5 år sedan:

- Blyga jag har spontantalat på (2) bröllopsmiddagar (och lärt mig att älska mikrofoner).

- Jag har varit chef på ett filialbibliotek för att sedan kliva ned från karriärstegen och söka (och få) det som jag tycker är det roligaste bibliotekariejobbet i Gävle.

- Jag fann kärleken och gifte mig med mannen som är min allra vackraste och bästa bok.

Operabio - Don Carlos

Det kändes varken fullt normalt eller riktigt klokt att en varm härlig vårdag sätta sig i en mörk kall biosalong för tre timmar opera. Men det gjorde vi, maken och jag. Vi och ca åtta andra, fler var det inte som nappat på SF:s erbjudande: Att se Guiseppe Verdis Don Carlos i en inspelning från La Scala i Milano.

Tyvärr tror jag inte att det här är Gävles nya operahus. Det gick liksom inte riktigt att frammana den där upprymda känslan av att något stort är på gång i detta lite luggslitna popcornspalats. Men det var roligt att prova och lite mysigt sitta nära kärleken och prassla med vingummin.

Don Carlos är en allvarlig och ganska tung historia om kärlek och svek men också till stor del om politik (handlingen berättar Wikipedia om, det gjorde för den delen även SF men kortfattat nästintill obegriplighet). Musiken är verdiskt vacker och känslosam. Föreställningen var ihopklippt med omväxlande närbilder och bilder på avstånd, fokus byttes alldeles för snabbt för att mina ögon skulle tycka att det var bekvämt. Sångarna, som ibland kom mycket nära, såg tyvärr lite för gamla ut för de roller de spelade. Det tror jag fungerar bättre på håll. Till skillnad från Hedda Gabler, som jag såg i min dator, vann inte dagens föreställning något alls på dessa närbilder. Masscenerna hade energi och dynamik medan scener med få aktörer kändes långsamma och ganska stolpiga. Kanske är det så här en mer traditionell operakultur ter sig? De uppsättningar jag sett tidigare har varit mer lekfulla i sin utformning, även när det handlat om mer allvarliga teman. Att se opera på tv eller på bio skiljer sig inte så mycket åt - men opera ska nog helst ses i sin rätta miljö... Att höra den italienska publikens bravorop och se rosor singla ned från scenen efter föreställningens slut gav ändå en bild av det hur kännas att vara där på riktigt.

En sak som aldrig hänt mig förut på bio var att jag somnade... en liten liten stund bara men ändå. Förhoppningsvis blir stolarna på operahusen aldrig SÅ bekväma.

Sheep Art

Godis för mig som sedan barnsben haft en förkärlek för dessa ulliga djur.

Kommentar överflödig

Igår när maken ringde om att vår provprenumeration av DN uteblivit fick tidningsbäraren fnatt på sin andra runda - i lådan låg inte mindre än tre tidningar. Förutom DN fanns där även SvD och Arbetarbladet (för andra gången denna morgon). Idag landade i alla fall DN som den skulle, med Boklördag.

I både gårdagens SvD och dagens DN finns förstås Siri Hustvedt med. Jag reagerar mer på hur artikelförfattarna uttrycker sig om författaren än på själva innehållet, som jag är bekant med via snabbt uppdaterande bloggare.

Så här

"Det är lätt att slänga upp klyschskafferiet på vid gavel och inte bara påpeka att Siri Hustvedt är lång, blond och genomträngande blåögd, utan också att hon ser ut som om hon går på tur längs norska fjäll hela dagarna. " Lina Kalmteg, SvD 090522

"Nu sitter hon på förlaget i Stockholm för att prata om den, lång och elegant i byxor och tunn kofta." Lena Jordebro DN 090523

Det är inte bara i The Guardian - "She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts." - som artikelförfattaren blir exalterad.

Livslinjer - Lignes de faille

Denna långa läs- och grillhelg tänker jag på året 1981. Då var jag sex år, gick på lekis på Brynäs och hoppade hopprep med min bästis B. Mina minnen från året är spridda, jag minns inte riktigt hurdana mina tankar var då eller egentligen vem jag var. Jag tror det är oundvikligt att tankarna leds till det egna 6-års året under läsningen av Nancy Hustons roman Livslinjer (på sv 2008).

I Livslinjer följer författaren fyra generationer i samma familj - son, pappa, farmor, gammelfarmor - med start hos sonen Sol när året är 2004. Alla skildras när de är sex år. Alltså fyra olika sex-åringar som tillsammans berättar historien om sin familj och genom varje berättare kommer läsaren allt närmare sanningen. För det finns ett sökande efter sanning, efter en lösning på en gåta invävt i vars och ens berättelse.

Det är ett mycket tilltalande upplägg, det är också det som gjort att jag attraherats av romanen när jag läst på dess baksida i biblioteket. Men det visar sig att även berättelserna är bra. Romanen gör nedslag i fyra decennier med 20 års mellanrum, från 2004 till 1944. Sol, barnet i nutiden, är otäckt brådmogen och rentav en otäck liten människa sex- och våldsfixerad som han är. Romanens andra sexåring är Sols far Randall, som är nästan årsbarn med mig. Randall vistas en tid i Israel och hamnar i ett liv där allt är politik och inte helt enkelt att förstå för ett barn (eller för en vuxen för den delen). Hans mor blir nästa sexåring. Hon lever med sin stränga mormor och morfar eftersom den unga mamman är sångerska på turné. Och det är hos hennes mamma Erra, romanens sista sexåring, som historiens gåta finns. Historien har då flyttats från Sols Kanada till Tyskland. Ett Tyskland där vän kan vara fiende, och ingenting är som man tror.

På ett snillrikt sätt närmar sig Huston familjen. Jag imponeras av hur hon bygger upp historien, som på ett skickligt sätt pusslas ihop för mig. Små spår lämnas här och där, bildar en helhet. I sin roman belyser författaren ett trauma från andra världskrigets tid som för mig var helt okänt. Det handlar om östeuropeiska barn, ariska till utseendet, som tas från sina föräldrar för att placeras i tyska hem. Historier berättade ur ett fiktivt barnperspektiv kan ibland bli ganska krystade men i den här känns det tillförlitligt och äkta. Detta trots att sexåringarna är synnerligen välformulerade och smarta. Men jag köper berättelsen om och idén med dessa sensibla, intelligenta ungar som tänker lite för mycket för sitt eget bästa.

Ett smakprov från två av sexåringarna:

Sol:
Nu är jag vaken.
Som när man trycker på strömbrytaren och hela rummet fylls av ljus.
Så fort jag vaknade är jag lysande alert elektrifierad, kropp och knopp fungerar perfekt, jag är sex år och ett geni, det är min första tanke på morgonen.

Sadie, senare Sols farmor:
Varje dag har sin alldeles egna ledsenhetslukt, jag känner igen den så fort jag vaknar på morgonen, måndagen för att det är veckans första dag och då har jag fem skoldagar kvar att ta mig igenom [...]

I vissa avsnitt får jag känslan av att författaren använt sig av något slags automatisk skrift, eller kanske gestaltar ett barns inre monolog. Men det finns en kontroll över det som skrivs, en skärpa som binder samman sexåringarna som var och en har sin egen stämma och språk. Men det är flera perspektiv som ska rymmas i berättelsen - för alla personer, utom den första sexåringen, återkommer i de olika berättelserna. De ska stämma överens med sig själva och i relationen till de andra. Vi ser dem som de vuxna de blivit och de sexåringar de var. De formas dessutom av varandra, generationerna präglar och påverkar varandra. Det är en stark berättelse, annorlunda i sitt upplägg. Och precis som med Trude Marsteins Göra gott - både form och innehåll ger stor behållning.

Nancy Huston är från Calgary i Kanada men är sedan flera år bosatt i Paris.

Sorgesång - The sorrows of an American

Sorgesång är utläst och jag känner mig något bekymrad för jag har vissa problem med Siri Hustvedts roman. Igår gladdes jag åt den halva arbetsdagen eftersom den bjöd på läsmorgon, jag var djupt inne i boken som jag inte på något sätt ville skulle ta slut. Men idag, när jag började närma mig slutet hände något, jag var förberedd på det men ändå gjorde det mig förvånad. Det som började så bra pyser sakta men säkert ihop med ett pfff.

Romanens huvudperson är psykoanalytikern Erik, genom honom berättas historien, spänning och stämning byggs upp. Erik har en del att grubbla över - komplicerade patienter, systern som sörjer sin döde man författaren och attackeras från flera håll, systerdottern som är traumatiserad efter 11/9, fadern vars sparade anteckningar och brev väcker en del frågor samt grannarna som förföljs av ex-mannen tillika den galne konstnären.

Handlingen förs varsamt fram, jag gillar sättet som Hustvedts varvar de olika berättarlagren. Det är en historia om berättande, om bilder, om minnen, om sorg och saknad. En historia om försoning. Det är intressanta personligheter som skildras och som kommer nära läsaren. Hustvedt skildrar känslor, stämningar väldigt skickligt. Ibland känns dock romanen något överbelastad av udda personligheter och beteenden, något som den reflekterande och nästan in absurdum analytiske Erik kommenterar. På så vis upplever jag att Hustvedt slätar över sin dramaturgi, rättfärdigar sin historia - genom att visa att "ja, jag är medveten om att detta är lite för mycket, lite för bisarrt".

Det är på inget sätt en deckare men de olika parallella historierna byggs upp på ett sådant sätt att jag förväntar mig något stort, något intrikat och märkvärdigt. Men mot slutet av romanen går luften ur texten - den pyser ihop och lämnar mig frågande. Jaha, var det inte mer än så här? Jag hade hellre varit utan de svar jag fick.

Jag önskar så att mitt intryck från romanens början och mitt kunde bli mitt mest bestående minne av den. Men just nu skuggas den alltför mycket av det både dråpliga och övertydliga slutet. Tyvärr tror jag att jag ofta blir besviken just på slutet av en bok, av att författaren inte håller hela vägen. Jag önskar mig inga lyckliga slut men kanske fler öppna slut, allt behöver inte förklaras särskilt inte om författaren verkar misstro sin egen lösning. Men innan slutet är den ju så bra, Sorgesång! Det är inkännande, tankeväckande och jag gillar verkligen det jag läser! Detta vill jag minnas, de goda bitarna...

Sorgesång s. 35

Den kvällen mindes jag första gången jag såg Goyas Los Caprichos och hur illa till mods jag blivit av bilderna som fått mig att pendla mellan fascination och avsky. Den där skymten jag sett av Mirandas teckning fick mig att tänka på Goya och på monster i allmänhet. Det skrämmande är inte att de är så konstiga utan att de är så välbekanta.

eyes that speak of fjords

Just nu har jag ett alldeles för outvilat huvud för att kunna ta till mig Mircea Cărtărescus Orbitór. Vänster vinge vilket är synd för jag tror jag skulle tycka om den. Men för tillfället är där lite för många ord. Romanen står dock kvar hemma en stund i väntan på att kanske orkas läsas. Väntar gör en hel drös av böcker, uppställda på led, hemlånade inför sommaren. Det är tur det är gratis att låna.

Boken jag plockat upp nu är, passande nog med tanke på hur sverigeaktuell författaren är, är Siri Hustvedts Sorgesång. Den har jag läst så mycket gott om att jag blivit lite orolig för att inte gilla, eller ens komma in i. Undrar om det är strukturen i hennes böcker som gjort att de, trots att jag tyckt väldigt bra om dem, fallit i glömska för mig. Minnet av Ögonbindeln är lite tydligare eftersom jag skrivit om den här. Men de andra? Be mig berätta handlingen och jag tittar tomt framför mig.

I likhet med Bokmania som länkar till några olika Siri-ställen har jag läst artikeln om författaren och stadsdelen Park Slope i Vi läser som nu dykt upp på jobbet. Den passade bra som lunchläsning igår, vi får se om någon låntagare anmärker på eventuella pajrester i artikeluppslaget. Författarna som intervjuas verkar skönt chosefria. I The Guardian finns denna intervju, ganska underhållande skriven. Jag har lite svårt för förekomsten av beskrivningar av utseendet hos författare etc, men här planteras hela Norden i Hustvedt. Det låter rätt roligt (eller är det bara fånigt?):

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts.

Om någon som ska till Kulturhuset ikväll råkar läsa här så önskar jag dig en trevlig kväll!

Tematrio Norge/Sverige

Veckans uppdrag från Lyran är att:

Berätta om tre norska/svenska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare. Eftersom jag är svenska blir det norska böcker och bra sådana finns det gott om... Men en trio ska det bli:

Erlend Loe - Naiv Super
Detta är en bok som jag ofta tänker på fast det är länge sedan jag läste den. Har den hemma i hyllan, bläddrar i den någon gång ibland. 25-års krisande kille köper bultbräda och försöker komma till rätta med livet. Vad är viktigt, vad är värt något? Listor skrivs. Det är allvar och humor i en helt perfekt blandning.

Frode Grytten - Sommaren är inte att lita på
Detta var en av förra årets stora överraskningar för mig och jag sammanfattar min anteckningar med orden "Han är så bra, Grytten. Genomlysande och tankeväckande och underhållande."

Trude Marstein - Göra gott
När jag i slutet av året för mig själv summerar årets läsning tror jag denna kommer att vara en av de största upplevelserna. Drygt 100 personer är berättare, perspektivet växlar hela tiden. Upplägget är imopnerande, de olika historierna gripande. Här har jag skrivit om den, en text som avslutades med orden "Jag läste med stor beundran och förtjusning som i ett rus med andan i halsen. Det var svårt att lägga romanen åt sidan."

Heja Norge!

Senare:Hm. Med tanke på hur drabbande min tittning på Hedda Gabler var igår förvånas jag över att Ibsen inte hamnade i trion.

Knäteater

Stockholms Stadsteaters uppsättning av Ibsens Hedda Gabler finns att se på SvtPlay t o m 25 maj - och gör det! Se den!

Med datorn i knä har jag fördelat på två dagar sett föreställningen som är obehagligt bra och mycket välspelad. Som en inledning till pjäsen och en inspiration till att se den i miniformat läste jag om den hos Kulturdelen.
På scenen står en lång soffa, annars är det sparsmakat med rekvisita. Händelserna äger till större delen rum i eller runt soffan, det och den enkla scenbilden gör att pjäsen fungerar bra inspelad. Miljön är svalt 60-tal vilket fungerar väldigt bra till texten och till de karaktärer som gestaltas. Till skillnad från teater i salong ger teater i datorn närkontakt med varje litet ansiktsuttryck, det är fascinerande att se hur fokuserade skådespelarna är, hur minsta lilla replik ger en skiftning i ansiktet.

Helena af Sandeberg fullständigt briljerar som Hedda och får mig att sitta på helspänn. Särskilt spelet tillsammans med Gerhard Hoberstorfers advokat Brack, mannen som till slut får makten (eller får han det?) över Hedda, är lysande. Sandeberg gestaltar en kvinna instängd i sitt nya äktenskap och samtidigt en människa som känns helt förstörd (fucked up). Från att ha känt i alla fall lite medkänlsa för henne förfäras jag alltmer över hennes manipulerande och beräknande sätt, över hur hon använder andra människors olycka för att skapa innehåll i sitt eget liv. Hedda är en totalt känslokall och missunsam människa - en riktig häxa.

Helt gripen blir jag och det kan inte bara vara det ovanliga intaget av koffein som gör att jag känner mig skakig.