Men Mãn då?

Jo men jag läste ju Mãn också, efter en stark uppladdning! Det är några veckor sedan nu, och jag tänker tillbaka på den som en sinnlig roman, med mycket smaker, dofter och andra rent fysiska förnimmelser. Den direkta historien tänker jag full av styrka och kanske upplyftande. Att starta om, starta nytt, starta eget - att våga tro på sin väg genom livet.

Jag läste nog Mãn med lite mindre begeistring än vad andra gett uttryck för. Men det var nog varken bokens eller författaren Kim Thúys fel utan min oförmåga att inte låta tankarna fladdra iväg åt andra håll, tyvärr mest i riktning mot arbetet. Romanen kräver en stark närvaro och koncentration för att det stillsamt poetiska språket ska komma till sin rätt. I själva sin utformning och genom sin stil är romanen ett sofistikerat och tilltalande möte mellan öst och väst. Men minns jag inte fel så var jag lite mer förtjust i Ru.