Igår såg vi som något slags hyllning till Philip Seymour Hoffman
Synecdoche, New York från 2008. Och det måste jag säga var en lite märklig upplevelse så mycket som den handlar om livets korthet och förgänglighet.
Hoffman gör huvudrollen som regissören Caden Cotard. När hans konstnärliga fru tagit dottern med sig till Berlin bestämmer han sig för att i en stor hangar återskapa New York och iscensätta sitt liv - ett liv inramat av både hypokondri och reell sjukdom, av kärleksmöten som aldrig blir riktigt på allvar.
Så börjar en osäker glidning mellan det repeterade, dubblerade på scenen återskapade och det verkliga livet för Caden. För mig som publik är det också sällan säkert vad som är vad, det är en drömvärld, en titt in i ett diffust och lite bisarrt inre landskap. Tiden går och skådespelarnas utseende ändras, åldras, för att så ibland, tror jag, återta sin ursprungsform.
Synecdoche, New York är ett starkt drama skapat av Charlie Kaufman och med Hoffman i dess absoluta centrum.
Åh, den filmen är fantastisk! Så förvirrande men så skön att försjunka i dess egen inre logik. Jag tänker ofta tillbaka på den, på udda detaljer som lägenheten där det brinner, den flirtiga terapeuten med för små skor, dottern som flyttat till Tyskland... Nu känner jag att jag vill se om filmen!
SvaraRaderaSå roligt att du sett och att den finns kvar i minnet! Där är verkligen så många märkliga detaljer att fundera över, som känns fullständigt logiska i filmens värld... Älskade den konstnärliga fruns minimala målningar som sågs med mikroskopliknande glasögon. Så finurliga detaljer.
Radera